onsdag 8 mars 2017

Christin Ljungqvist gästbloggar: Det övergivna Sverige

Christin Ljungqvist, författare till de kritikerrrosade YA-romanerna Kaninhjärta, Fågelbarn och Rävsång gästbloggar hos mig idag!

Christin är aktuell med Vita Tigern, som släpps den 22 mars. Läs hennes inlägg om övergivna platser, ett inlägg som passar extra bra på min blogg. Jag har nämligen, precis som Christin, fascinerats av alla fantastiska fotografier av övergivna platser som finns på nätet. Hela Svartbäcken, och framför allt sanatoriet i Barnen på Svartbäckens sanatorium är inspirerade av fotografier av sådana kusliga, vackra och ödsliga byggnader.

"Ett jättelikt, rostande observatorium mitt i skogen, en bil det växer ormbunkar i, en ekande radiostation nere vid havet med kaffekopparna kvar på borden – jag har ännu inte mött någon som inte fascineras av vår världs övergivna platser. Som inte vill ta sig en närmare titt, som inte undrar vad som har hänt. Platser som en gång surrat av aktivitet, saker som en gång slitits hårt, vad kan få människor att släppa taget om dem? Bara gå, och aldrig se sig om?

Jag heter Christin Ljungqvist. Jag debuterade som författare 2012 med Kaninhjärta (Gilla Böcker, numer del av Lilla Piratförlaget). 2013 släpptes Fågelbarn, 2014 Rävsång. Nästa bok, Vita Tigern , släpps 22 mars 2017 och har titeln till trots inget med mina tidigare böcker att göra. Boken utspelar sig i ett framtida Sverige, fullt av platser som blivit övergivna. Hela städer har återtagits av skogen och ingen kör längre bil.

När jag växte upp stod ett par hus i Vallda och förföll (ett av dem figurerar i Fågelbarn), de är rivna nu. Men då, det var en sport att ta sig in i dem, att peta i sådant som varit någon annans som ett slags osofistikerad variant av urban exploring (där man absolut inte ska peta runt, utan lämna allt som man hittar det). Helt magnetiskt. Det var som att känna sig osynlig, om så bara för en stund. Att vandra runt som ett spöke och vara helt fri. Nu vågar jag verkligen inte bryta mig in någonstans. Och det är lite synd. Jag beundrar dem som vågar, som medelst grova kängor och rep hissar sig ner i schakt eller kryper i katakomber med kameran redo. Kanske är det det som fascinerar med övergivna platser? Friheten, odödligheten? Att gå över en förbjuden gräns och riskera lite?

Under skrivandet av Vita Tigern var övergivna platser, abandoned places, något jag ofta googlade för inspiration. Det finns ju så mycket! Sjukhus, herrgårdar, nöjesfält! Trädrötter som tränger upp genom vackra stengolv, tak som rasat in så att man ser himlen, vatten som svämmat över så att fiskar simmar mellan rummen. För mig var det här en makalös insikt – jag trodde att vi levde i en ordnad tid, att vi hade kartlagt hela världen. Så finns dessa mellanrum, dessa parenteser, några med förklaringar (Tjernobyl) och andra som olösta gåtor. Bredvid friheten och känslan av odödlighet kanske det är vad som fascinerar? Känslan av att stå kvar, efter katastrofen, och bevittna den?

Det övergivna, som begrepp, går att vända och vrida på hur mycket som helst. Det kräver en närstudie av filosofisk karaktär, det kräver en egen bok. Jag får nöja mig med att använda ruiner, bilvrak och gammalt skräp i Vita Tigern som en kuliss, en olöst gåta vars svar bara anas, kittlande nära men ändå precis utom räckhåll. Man får fortsätta undra vad som fick människorna att bara gå och aldrig se sig om, jag tror det är bra så. Jag tror, att när vi kan vår värld har vi blivit för lata. Vi behöver vara nyfikna, vi behöver undra, vi behöver leta svar. Vi behöver våga oss över förbjudna gränser och riskera lite."

fredag 24 februari 2017

BTJ-dragningen av Svartbäcken, nu som blogginlägg!


Jag presenterade Barnen på Svartbäckens sanatorium på BTJ:s förlagsdagar nyligen, och här nedan kan man läsa min presentation i skriftlig form (det är som sagt skrivet för en muntlig dragning, därav den något talspråkliga tonen):


Hej!

Jag heter Janina Kastevik och är här för att presentera min nya bok, Barnen på Svartbäckens sanatorium för er. Det är min tredje bok för mellanåldern.

Barnen på Svartbäckens sanatorium handlar om Saga, som är 13 år och som måste tillbringa sommaren hos sin farfar, den berömda skräckförfattaren Alvar Vigelius. Saga och Alvar känner inte varandra, de har bara träffats några gånger under Sagas uppväxt och Saga vill egentligen inte vara där. Alvar verkar vara en ganska vresig typ, och han är i sin tur inte alls glad över att ha sitt barnbarn boende hos sig. Svartbäcken är dessutom något av en spökstad. De har varit en blomstrande industribygd en gång i tiden, men nu har fabriken lagts ner och många hus står öde och tomma. Det är en dyster och kuslig stämning över hela byn. Allra kusligast är det gamla sanatoriet som ligger övergivet långt inne i skogen. Ganska snart efter att Saga kommit till Svartbäcken hittar hon ett fotografi av en pojke med en resväska och en adresslapp i papp runt halsen, och sedan börjar denna pojke dyka upp i hennes drömmar. Saga förstår att pojken vill henne något och hon misstänker att pojken har med sanatoriet att göra. Med hjälp av sin nya kompis Teo försöker hon lösa gåtan med pojken och sanatoriet.

Jag har hämtat inspiration från gammal, klassisk skräcklitteratur när jag har skrivit den här boken, och målsättningen har varit att bygga upp en kuslig och mystisk stämning. (Jag tycker den fångas fint av Maja Lindbergs omslagsillustration). Miljön är viktig i den här boken, den är nästan som en extra huvudperson – precis som i gamla skräckromantiska verk som tex Poes spökhistorier. Det finns ställen som Svartbäcken i Sverige, de ligger i norra Sverige och är oftast gamla gruv- eller industriorter som har avfolkats. Jag har använt mig av foton på nätet som inspiration, och sanatoriet är tex modellerat efter ett gammalt sanatorium utanför Borlänge som heter Solbacka.

Det är roligt att hitta inspiration utifrån, men om en text ska få själ, så måste den också fyllas med något inifrån författaren, tror jag. Och varje bok jag har skrivit har handlat om något djupt personligt också, något hos mig själv jag har haft ett behov av att utforska för att jag inte riktigt förstår mig på det. I det här fallet så handlar det om mörker och mörkrädsla. Saga, huvudpersonen är mycket mörkrädd. Sådär pinsamt mörkrädd, som det liksom inte är riktigt okej att vara längre när man är tretton år. Och så mörkrädd har jag också varit under en stor del av mitt liv, även i vuxen ålder. Man kan ju undra hur man tänker när man då ger sig på att skriva något riktigt läskigt och sitta och bygga upp scener med kusliga korridorer, övergivna barnsängar, mörka källare och onda mardrömmar? Kanske inte helt smart? Men skräcken för mörker är väldigt allmänmänsklig, och mörkret symboliserar ofta något annat vi är rädda för. Att läsa läskiga böcker kan faktiskt hjälpa oss att hantera det vi tycker är otäckt, som en slags katharsis.  Och det är en insikt som faktiskt har gjort mig mycket mindre rädd, både för mörker och för sådant som är läskigt i filmer och böcker. Bonus – med författaryrket – fungerar även som KBT-terapi!

Jo – en sak till vill jag säga om inspirationskällor! Leif GW Persson har fått vara något av en förebild för Sagas farfar, Alvar Vigelius. Det är en sådan där detalj som kan vara rolig att veta om man läser boken.

Jag har haft väldigt roligt när jag har skrivit den här boken och ambitionen har varit att det ska vara en riktig  bokslukarbok. Det är mycket cliffhangers och dramaturgiska vändningar i berättelsen. Jag hoppas förstås att boken får möta många läsare, genom er förmedlare. Och jag hoppas att många barn blir skrämda – precis lagom mycket: sådär härligt så att håren reser sig på armarna och det kittlar i magen och man har svårt att lägga boken ifrån sig.

Tack för att jag fick komma hit!

torsdag 26 januari 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium




Tadaaa! Nu finns omslag och säljtext till min nya bok på Bokus och Adlibris.

I maj finns den i butik, men man kan bevaka den redan nu.

Maja Lindberg har gjort det kusliga och vackra omslaget med den Tim Burton-inspirerade titeltexten.

Som vanligt är boken för 9-12 år och uppåt!

onsdag 4 januari 2017

Läsdagbok för år 2016

Jag har skrivit läsdagbok för första gången i mitt 37-åriga liv.

Troligen har jag glömt några titlar, i början av året var jag inte så noggrann. Det var inte meningen att skapa en fullständig läsdagbok från början, nämligen. Ibland när folk vill ha boktips står det alldeles stilla och så kommer jag inte på någonting, därför började jag anteckna lästa vuxenböcker som jag gillade i mobilen, som en liten katalog med boktips. Det utvecklade sig sedan till en dagbok över lästa böcker.

Jag har inte skrivit upp några bilderböcker, för det läser jag flera per kväll för treåringen och samma titlar återkommer alltid flera gånger, så det skulle blivit alldeles för knepigt att hålla reda på. En del kurslitteratur som är skumläst eller bara läst i delar har jag inte heller antecknat, och så tror jag att jag glömt en hel del barnböcker, eftersom jag bara antecknade vuxenromaner från början.

Jag är förvånad över att jag inte läst mer för barnen. Det kan i och för sig bero på att de läser bra själva nu, även åttaåringen, eller så har jag glömt några höglästa böcker. Och så är jag förvånad över att jag läst så få titlar på engelska. Och jag skulle vilja ha läst mer poesi! Det ska jag ta mig an år 2017.

Hur som helst, detta är (i runda slängar) 2016 års lästa böcker, 67 titlar:

Stoner, John Williams
Mrs Dalloway, Virginia Woolf
Flickvännen, Karolina Ramqvist
Den vita staden, Karolina Ramqvist
Den andra kvinnan, Therese Bohman
Bestiarium, Mare Kandre (omläsning)
Ishavspirater, Frida Nilsson (högläsning)
Jurtjyrkogården, Stephen King
Bön för Tjernobyl, Svetlana Aleksijevitj
Emres handbok, Siri Spont (högläsning)
När skruven dras åt, Henry James
Steglitsan, Donna Tartt
De förvridna, Negar Naseh
Människohamn, John Ajvide Lindqvist
Du, bara, Anna Ahlund
Skuggsommar, Mia Öström
Väggen, Marlen Haushofer
Min fantastiska väninna, Elena Ferrante
Barnhemmet, Cecilia Lidbeck
Middagsmörker, Charlotte Cederlund
Kyrkogårdsboken, Neil Gaiman
Killing monsters: why children need superheroes and make-believe violence, Gerard Jones
The gothic in children's literature: haunting the borders, Anna Jackson
Nursery realms, Gary Westfahl
Emily, LM Montgomery
En bön för de stulna, Jennifer Clement
Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, Tom Malmquist
Så har jag det nu, Meg Rosoff
Jag ger dig solen, Jandy Nelson
Gånglåt, Elin Olofsson
Ur vulkanens mun, Helena von Zveigbergk
Århundradets kärlekssaga, Märta Tikkanen
Anna och Mats bor inte här längre, Helena von Zveigbergk
Kära Liv och Caroline, Liv Strömqvist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Butchers crossing, John Williams
(M)ornitologen, Johanna Thydell
Aftonland, Therese Bohman
Fjäril, Sonya Hartnett
Den jag var, Meg Rosoff
Billie avgång 9:42 till nya livet, Sara Kadefors
Anna d'Arc, Mårten Sandén
Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde
Ta itu, Kristina Sandberg
Vi ses på Place de la Sorbonne, Justine Lévy
Serafina and the black cloak, Robert Beatty
Frankenstein, Mary Shelley
Hennes nya namn, Elena Ferrante
Kvinnan på tåget, Paula Hawkins
Världens mesta Ester, Anton Bergman
Insekternas sång, Kristina Sandberg
Tillbaka i stallet: handbok för vuxna hästälskare, Anna Kågström
100 böcker att läsa innan man blir vuxen, Karna Nyström
Barn som bråkar: att hantera känslostarka barn i vardagen, Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman
Förvara smart: organisera ditt hem, Paulina Draganja
Vattnet drar, Madeleine Bäck
Kristin Lavransdotter I, Kransen, Sigrid Undset
Godnatt mister Tom, Michelle Magorian (högläsning)
Projected fears, Kendall R Phillips
Horror: an introduction, Gina Wisker
Populärkultur, Simon Lindgren
Tio över ett, Ann-Helen Laestadius
Att vara eller inte vara: dikter om dig, Mårten Melin
Välkommen till Amerika, Linda Boström Knausgård
God jul, Lilla Lök, Frida Nilsson (högläsning)
Särskilt begåvade barn, Linda Kreger Silverman (omläsning)
Evig natt, Michelle Paver
Kristin Lavransdotter II, Husfrun, Sigrid Undset

Den pinsamma listan:

Detta är havererade projekt, som jag läst en hundra-tvåhundra sidor i och som sedan blivit liggande. Inte för att de var dåliga, utan mer för att jag är ... lat och detta är böcker som bjuder motstånd:

Wolf Hall, Hilary Mantel
Kanada, Richard Ford

tisdag 20 december 2016

Saker jag gör

Ja, inte skriver jag på denna blogg i alla fall.

Men jag:


  • Tränar. Med min granne och kompis som är PT och även en (snäll och peppande) slavdrivare. 
  • Ser på Skam. Har sett alla tre säsongerna och nu obsessar jag och ser om säsong två pga underbart och icke-moraliserande välspelat om tonårsliv och tonårskärlek. Och så är det grymt klippt, grym musik, grym dialog. 
  • Skriver tentor. Fick VG på min skräckkurs, är mycket nöjd. Fråga mig om kollektiva mardrömmar eller sexualitet och moderskap i Lessings Det femte barnet så kan ni få en lång och akademisk utläggning med noter.
  • Korrar manus. Japp, för nästa år blir det en ny bok för 9–12! Barnen på Svartbäckens sanatorium heter den. Och det är en kuslig berättelse förstås, eftersom jag totalt har kärat ner mig i skräck på sistone. Den har redan fått ett omslag och den kommer bli så fin!
  • Har fått stipendium från Författarfonden! Blev väldigt överraskad, glad och uppmuntrad. 

Japp, det var det. Livet just nu. Straight outta Sollentuna. 

onsdag 23 november 2016

Tävla om Noel och den magiska önskelistan!


Just nu har jag en tävling på Instagram där jag lottar ut Noel och den magiska önskelistan. In med er dit och tävla, vetja! Klicka HÄR för att komma till min sida. 

Och följ mig gärna på Instagram! Jag minibloggar där om frilansliv, fina böcker, skrivandet och en massa annat. 

onsdag 9 november 2016

Har drabbats av akut längtan

... efter att skriva sonetter.

Har alltid velat skriva poesi men inte vågat. Och gillar rim. Efter att Sara Danius konstaterat att Bob Dylan "är extremt bra på att rimma" som ett skäl till att han fick Nobelpriset så vågar man ju dessutom skriva vers på rim utan att känna sig som en tönt.

Kanske är det valresultatet som skapar ett starkt behov hos mig av ordning och reda. Prydlighet i formen, struktur. Sofistikationer, bildning.

Motpoler till det kaos som pågår i världen just nu.

Hå hå, ja ja. 

måndag 7 november 2016

Fin bloggrecension

Johanna på bloggen Sincerely Johanna har skrivit en väldigt fin recension av Noel.

"Tonen i Noel och den magiska önskelistan av Janina Kastevik är så väldigt fin att jag blev helt varm i hjärtat när jag läste den. Karaktärerna och framför allt huvudpersonen Noel är så omsorgsfullt utmejslade och jag känner så för honom."

Jag har arbetat särskilt mycket med tonen, stämningen och karaktärerna i den här boken (det gör man förstås alltid men vissa böcker är mer karaktärsdrivna och vissa mer handlingsdrivna, Noel är framför allt karaktärsdriven). Att någon uppskattar just det som jag lagt ner extra omsorg på är då förstås väldigt roligt. 

Hela recensionen kan du läsa här

fredag 14 oktober 2016

En nybliven skräcknörds bekännelser



I många år förknippade jag skräck med så kallad fulkultur.

Filmer som Scream och Fredag den trettonde, tonårens guilty pleasure i form av Stephen King och Dean R Koontz, zombies, blod och blonda hejarklacksledare som skriker i falsett. Det fanns något lite sunkigt och ososfistikerat över skräck, trodde jag.

Tänk så fel jag hade. Min bild av skräck var en nidbild. En fördom som bottnade i okunskap. (Jag blandade ihop det man brukar kalla "gore" med skräckgenren som helhet, och jag fattade inte skillnaden mellan "terror" och "horror".)

I vintras började jag skriva på en spökhistoria och jag ville göra jobbet ordentligt. Jag kan inte skriva kontextlöst, utan jag vill veta hur den litterära traditionen ser ut för genren. Ha koll på vilka regler som finns, vilka författare som är stilbildande och vad som är de värsta klichéerna och stereotyperna. 

Så jag började bekanta mig med skräckgenren, och fastnade genast för gotiken och skräckromantiken. Och jag upptäckte att där fanns en typ av berättelser som jag älskade. Historier där blod och våld inte är primärt, utan där monster och spöken används som symboler för det mörka i människans psyke.

Att läsa skräck är som att ta hissen ner i källaren till vårt kollektiva undermedvetna, det är att hänga med Freud och Jung och utforska det otäckaste hos oss människor. Det andra. Galenskap. Ondska. Vad är vi mest rädda för? Vad drömmer vi om? Hur långt är vi beredda att gå när vi blir hotade? 

Jag skäms lite när jag tänker på vad jag trodde att skräck var. Och idag skulle jag vilja påstå att det finns få berättelser som är mer litterära och sofistikerade än skräckklassiker som till exempel Poes noveller eller Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Och börjar man krafsa lite på Bram Stokers Dracula hittar man en berättelse som ligger långt bortom blod, huggtänder och vitlöksflätor och istället sysslar med kvinnlig sexualitet och det djuriska inom oss människor. 

Skräcken har sina rötter i sagor, myter och mardrömmar och den sysslar med metaforer. Den som har läst mina böcker vet att den typen av berättande fascinerar och inspirerar mig.

I Slottet av is fanns det en tydlig sagostruktur och Härskaren var en pendang till, och mardrömsversion av, Minnas pappa. Ett slags dubbelgångarmotiv som faktiskt är vanligt i skräckromantiken. I Noel och den magiska önskelistan får Noel, (likt Dorian Gray!) möjlighet att få sina önskningar uppfyllda. Men hans handlande får också ödesdigra konsekvenser. Det finns ett gotiskt och skräckromantiskt element i den typen av dramaturgi, en slags "pakt-med-djävulen-tanke" som ligger under ytan och skvalpar. 

Nu har jag skrivit ett renodlat skräckmanus som ligger på förlaget och väntar på att bli läst. Det kanske verkar som om jag hoppar mellan genrer, men jag tycker själv att jag ser en röd tråd i mitt berättande. Jag tar avstamp i saga och myt när jag skriver. Arketyper och tidlösa strukturer fascinerar mig, likaså vårt undermedvetna och våra kollektiva mardrömmar. 

Och jag kommer att skriva fler mörka, kusliga berättelser, det är jag säker på. 

tisdag 4 oktober 2016

Hösten, skrivarlivet

Jag skriver på heltid just nu (i kombination med studier i litteraturvetenskap.) Och hela september har jag slitit hårt med att skriva färdigt mitt nya skräckmanus, till den grad att jag inte haft tid att skriva något på bloggen.

Och nu är det klart! Jag har lämnat det till min syster, som alltid är den som läser först, och jag fick väldigt fin respons av henne. Nu ska jag bara köra en extra redigeringsvända, och sedan ska Maria och Marianne på Hippo få läsa.

Det känns helt overkligt att jag faktiskt fått det färdigt. Precis som vanligt har det här manuset trilskats och varit bångstyrigt innan jag fick ordning på det. Det vore så skönt om allt liksom föll på plats från början, men det har hittills aldrig hänt.

Andra bra saker som har hänt: Noel är slutsåld och ska på tilltryck! Och Koja, min agent, har sålt manuset till Tyskland.

Och så har jag fått bokkontrakt på Nypon, en serie med lättlästa böcker för nybörjarläsaren som kommer ut 2017. Dem har jag och min syster skrivit tillsammans och det har varit så fantastiskt kul. Mer om det projektet senare.

Hösten har börjat bra, och det behövde jag efter en ganska ansträngande sommar. 

torsdag 18 augusti 2016

Sommaren i bilder


 
 
I sommar har vi varit på Kanarieöarna, på Västkusten och i Holland. Bilderna är idylliska, men det har verkligheten inte varit. Det är tufft att umgås fem personer fem veckor i sträck, även om det är mina favoritpersoner i hela världen. Alla vill göra olika saker, barnen somnar vid midnatt och de vuxna har ingen egen tid.
 
Ibland undrar jag om det barnfokus som finns i vår kultur verkligen är hälsosamt. I vår familj har den så kallade "semestern" kretsat kring att våra barn ska vara nöjda, ändå har de inte varit det. Och är det rätt mot barnen att styra tillvaron mot att de ska få sina önskemål och behov uppfyllda, och sedan bli besvikna när de inte är glada och tacksamma? Är inte det ett väldigt krävande och orättvist upplägg, även för dem?
 
Sådant funderar jag på, så här i slutet av augusti.

tisdag 21 juni 2016

Yukiko Duke rosar Noel och den magiska önskelistan!


När jag lämnade på förskolan i morse glömde jag mobilen hemma och när jag kom hem hade jag en massa missade samtal, sms och flera meddelanden på Facebook. Hann tänka vad i helvete har hänt nu? innan jag fattade att Noel hade varit med på teve!

Yukiko Duke recenserade Noel och den magiska önskelistan i SVT:s Gomorron Sverige i morse och sa så fina saker om den att jag höll på att trilla av stolen. Hon kallade den "underbar" och sa att jag hade ett "språk som skimrar" och rekommenderade den både som högläsningsbok och för barn att läsa själv.

När man skriver för barn är utrymmet i media begränsat. De stora dagstidningarna har någon barnboksrecension i veckan, om ens det. Något Babel för barn finns det icke. Med andra ord: att få ett så här fint omdöme av en så initierad läsare som Yukiko Duke, och dessutom få det i teve, det betyder otroligt mycket. Jag är fantastiskt glad för hennes fina, eftertänksamma läsning och för att hon tyckte så mycket om den. Och för publiciteten, förstås!

Hurra, hurra, hurra!

(För den som vill titta på klippet finns det HÄR, 7:40 in i avsnittet börjar Yukiko Duke prata om Noel.)

måndag 13 juni 2016

Stressen

Den här tiden på året är stressen monumental.

Allt ska klämmas in: konferenser och festligheter med jobbet, familjepicknick med förskolan, röj och fix på tomten, slutspurt på jobbet inför semestern. Barnen har en massa aktiviteter som kräver massäck, särskilda kläder och pysselmaterial. Och kattjäveln ska ha fästingdroppar, själv borde man för en gångs skull komma ihåg att ta den där sprutan mot TBE.

Ungefär så ser mitt liv just nu.

Skulle vilja blogga om det fantastiskt roliga skrivprojektet jag och min syster håller på med, om mitt skräckromantiska manus, om den trevliga förlagsfesten på Hippo förra veckan, om den fina omnämningen i Barnens Bokklubbs medlemstidning, om sommarkursen om skräckfantastik jag läser just nu och en massa andra saker.

Men det hinns inte. Allt handlar om att inte ha förlorat förståndet innan skolavslutningen.

Så vi hörs helt enkelt senare.

fredag 27 maj 2016

Vansinnesprojekt eller KBT?

Jag har livlig fantasi. Det är bra när man är författare, mindre bra när man ska gå ner i källaren på kvällen eller när man är ensam hemma. Jag tänker mycket katastrof- och tänk om-tankar. Den inte lika åh-så-härliga sidan av att vara kreativ och fantasifull.

Jag är således, och har alltid varit, mycket, mycket mörkrädd. Skräckfilmer har jag alltid undvikit, för jag kan inte sova när jag har sett dem. Jag kan inte skaka av mig obehagskänslan, drömmer fruktansvärda mardrömmar, vrider mig kallsvettig hela natten.

Ändå har jag gett mig på att skriva en spökhistoria? Sprängfylld av konstiga ljud i mörkret, kyrkogårdar, övergivna hus, obehagliga drömmar och mörka källare.

Smart.

Joråsatte. Sitter och är livrädd mest hela tiden.

Och som inte det vore nog!

Så ska jag läsa en sommarkurs om skräcklitteratur. I kursmaterialet ingår bland annat filmen The Ring och Stephen Kings klassiker Jurtjyrkogården.

Det kan vara så att det här är den ultimata KBT-sessionen som kommer att bota mig från min mörkrädsla för all framtid.

Eller. Så kommer jag lagom till augusti att ha fått vitt hår, mumla groteska saker, dregla och stirra oseende framför mig.

I så fall vet ni vad det beror på.