söndag 30 december 2012

Mitt 2012

När året började hade jag precis varit på möte med min blivande förläggare Karin på Bonnier Carlsen. Jag fick med mig uppmuntrande tillrop men också en rad anteckningar i manuset och jag fattade att det gällde att skriva om till belåtenhet om jag skulle bli antagen. Så det sysslade jag med på Thailandssemestern i januari. I samma veva började jag skriva på manus två, men jag kom liksom ingenstans med det. Jag hade svårt att vara fokuserad på något nytt innan jag visste hur det skulle gå för Slottet av is (som hade arbetsnamnet Den hemliga hissknappen, by the way.)

Februari ägnade jag åt att vänta på besked från förlaget, reta upp mig på folk som blandade ihop skönlitteratur och pedagogik samt att gå på bokrean.

I mars kom så det stora viktiga, livsavgörande beskedet. Mitt manus var antaget! Hurra, hurra, champagne och overklig lycka en stund. Och sedan var allt som vanligt igen med diskmaskinsurplockningar, tvättberg och grus i hallen. Fast ändå inte, för nu var jag Debuterande Författare och det har varit som en glad och varm lyckohemlighet som jag burit omkring på hela året.

I april kämpade jag på med andra boken, men det gick trögt, mycket trögt. Jag ville för mycket, hade för många bihandlingar och hade gjort det svårt för mig genom att prova ett nytt berättarperspektiv och en ny slags dramaturgi.

I maj bestämde jag mig för att sluta vara så mesig och gå på förlagsfesten trots att jag inte hade debuterat än. Underbara Jonna Björnstjerna tackade ja till att illustrera Slottet av is! Och så pysslade jag med korr och upptäckte att det inte alls var så tråkigt som alla andra verkade tycka.

I juni fick jag de första skisserna från Jonna och blev lite kär. Och så pratade jag med min chef om att jag skulle ta tjänstledigt till hösten för att skriva färdigt den motspänstiga tvåan. Jag var ganska nervös och förberedde mig på att han skulle säga typ "du ska göra vad, sa du?", men det gjorde han inte utan var snäll och uppmuntrande.

I juli hade jag bloggstängt och drog med familjen till Bretagne på semester. Men det skrev jag ingenting om i bloggen, eftersom det inte riktigt är min grej att blogga om privata saker jag gör med min familj. Alltså blev det inga bilder av rosévinsglas i motljus i somras. Däremot ett boktips – fantastiska Agaat av Marlene van Niekerk, som var en av årets bästa läsupplevelser.

I augusti förberedde jag mig inför bokmässan genom att boka tågbiljetter och lusläsa seminarieprogrammet.

I september var jag där, på självaste mässan och blev yr och vimmelkantig, gick på seminarier med Ingerun, åt middag med Nils Holgersson-plakettvinnaren Anna Ehring och min snälla förläggare Kaa, minglade med Christin Ljungqvist och Amanda Hellberg samt sprang på en gammal vän och försökte andfått och osammanhängande förklara för henne att utan henne hade det nog inte blivit någon bok.

I oktober levde jag lyxliv som heltidsförfattare och började sakta men säkert få fason på manus nummer två. Jag hoppade in på jobbet en vecka för att kunna hänga med på en utbildningsresa till Strasbourg och Bryssel. Och så gästbloggade jag på förlagets blogg och blev fotograferad för förlagets pressbilder.

I november blev jag klar med råmanuset till tvåan och var så ofattbart stolt och lycklig över att jag faktiskt fick ihop det, trots att det var oändligt mycket svårare den här gången. Och när jag satt i en hotellbar i Dubai med min familj fick jag reda på att Slottet av is hade blivit vald till huvudbok i Barnens Bokklubb! Det var viktigt och stort för mig, redaktionen på Barnens Bokklubb var de första som hade läst mitt manus utanför den lilla kretsen av nära anhöriga och teamet som jobbat med boken. Och de gillade den – jihoo!

Jag redigerade vidare under november och i december läste min första, viktiga och kunniga läsare manuset till tvåan. Och hon tyckte om det, såpass mycket att en otäck prestationsklump jag hade haft i magen förvandlades till en glad ballong och jag vågade tänka att: ja, det blir faktiskt riktigt bra det här. Debutantporträttet, som jag hade skrivit så fort jag skrev kontrakt och som jag hade längtat efter att få se i tryck, damp ned i brevlådan. Och sedan dök det upp en massa sista minuten-fix inför att boken skulle till tryck och jag var rätt uppspelt och lite hispig och jobbig några dagar innan den stora lättnaden över att det var klart vällde över mig.

Strax före jul gick jag tillbaka till mitt dagjobb på hovrätten och det var lite vemodigt att lämna det fria skrivarlivet men ändå trevligt att vara tillbaka på jobbet. En ganska stor tidning hörde av sig om en intervju om mitt skrivande! Och jag orerade om synen på barnlitteratur som en one size fits all-produkt.

Nu är året snart slut och jag har åkt skidor i snöregn och sovit middag och läst i min julklappsbok Sörja för de sina av Kristina Sandberg. Den är så vidunderligt välskriven att jag njuter av varje sida.

Min första bok ligger hos tryckeriet, mitt andra manus ligger på skrivbordet, färdigt att mejlas till förlaget och i datorn finns synopsis till en tredje bok (och fjärde!). Det känns bra.

Jag har ett nyårslöfte och det har ingenting med träning och sådant att göra. Utan det är att när jag vill göra något, men inte riktigt vågar, då ska jag bara säga till mig själv (strängt och uppfordrande): "Sluta vara så mesig." Och så ska jag göra den där grejen (ge en komplimang, bära hatt eller vad det nu kan vara) i alla fall. Ja, jag vet att jag låter som en väggbonad eller ett låtsasfilosofiskt smycke av Efva Attling, men så är det i alla fall.

Jag önskar er alla en härlig nyårsafton och ett gott nytt år! 

lördag 22 december 2012

Jullov

"Om ni inte sitter stilla när mamma ska ta kort får ni inga julklappar."

Nu tar vi bloggpaus, tycker jag.

God jul! Och må ni få många hårda, fyrkantiga klappar i år.

fredag 21 december 2012

Att hitta på berättelser

Jag har inga problem att komma på idéer till manus. Tvärtom. En del stannar som en tanke, en del skrivs ned som hastigast i en anteckningsbok eller i en fil i datorn. En del utvecklar jag lite grann, sedan tröttnar jag och arbetar vidare med något annat.

Det här känner nog många av er som skriver igen. Är man en skrivande människa tror jag att man hela tiden letar efter berättelser och små glimtar av sådant man skulle kunna stoppa in i sina texter.

Att komma på historier är inte ett dugg jobbigt. I fantasin är dessutom alla mina historier Den Bästa Bok Som Någonsin Skrivits. Det arbetsamma kommer först sen. När man ska sätta sig ner, strukturera idén och börja producera text. När man inte kommer vidare och allt känns tråkigt. Och orden på pappret inte alls blir så skimrande fantastiska som bilderna i mitt huvud.

Ibland blir jag orolig att jag inte ska få möjlighet att skriva alla de där berättelserna som dyker upp. Om förlaget inte gillar nästa bok och kickar ut mig? Om något händer mig ... och mina historier aldrig får bli levande?

Idag kom jag på en idé till ett manus som jag bara måste få skriva någon gång. Jag längtar verkligen, men jag är inne i ett annat projekt just nu som jag också vill skriva, och där har jag redan påbörjat synopsis och karaktärsbeskrivningar.

Kanske borde jag ta en sak i taget. Min första bok har inte ens kommit ut än, och manus nummer två ligger på skrivbordet och kräver mer redigering innan det ska lämnas till förlaget för påseende.

Men kanske är det för att jag är där, liksom mellan manus, som skrivklådan sätter sig både i huvud och i fingrar. När jag är inne i manusarbetet har det hänt flera gånger att jag tänkt det här gör jag aldrig om. Men när jag äntligen är färdig längtar jag som sjutton efter att få sätta igång med något nytt. 

tisdag 18 december 2012

Dagens boktips: Inte vatten värd av Ulrika Lidbo

Jag älskade Ulrika Lidbos debutroman Decembergatans hungriga andar. Jag var liksom inne i huvudpersonen Jenny när jag läste den, och trots att hon var självupptagen, jobbig och rätt tjurig tyckte jag mycket om henne och kom henne så nära. Det är få författare som lyckas gestalta tonåringens hela föreställningsvärld på det sätt som Lidbo gjorde i den romanen.

Sedan kom hennes andra bok: Farsta fritt fall. Och den träffade mig tyvärr inte alls på samma sätt.

Men nu har hon gjort det igen! Inte vatten värd är spännande från första sidan. Ediths klasskompis Sigga är försvunnen och allt är Ediths fel. Historien om Siggas försvinnande ges i stramt berättade tillbakablickar och steg för steg får vi lära känna både Edith och Sigga.

Ulrika Lidbo lyckas lika bra som i debuten med att gestalta sin huvudkaraktär, men den här boken är dessutom ett mycket skickligt dramaturgiskt bygge. (Förutom slutet som tyvärr inte riktigt föll mig på läppen.)

Det här är hennes bästa tycker jag, och det vill inte säga lite. Skynda och läs! 

måndag 17 december 2012

Att skriva det som barn vill ha

Ibland hör man folk prata om vad barn- och ungdomsförfattare borde skriva om.

Det är för många dåliga föräldrar i böckerna. För mycket problem. Usch, nej fy, inte ätstörningar igen, det har vi läst så mycket om nu! Förresten borde det vara lite fler barn med glasögon i böckerna. Och lite fler jämställda pappor, stränga mormödrar eller snälla fröknar.

Eller så är det för ytligt och glättigt. Det är inte heller bra.

När hör man någon ställa den typen av krav på vuxenförfattare? Hörredu Susanna Alakoski, kan du inte skriva något lite lättsammare nästa gång? Det är nämligen det folk vill ha, förstå du! Vi har haft så mycket fattiga alkoholistbarn nu på sistone, kan du inte försöka komma på något annat?

Ni hör ju själva hur absurt det låter. Vilken bristande respekt det skulle vara att uttrycka sig på det sättet. För Susanna Alakoskis person, för hennes konstnärsskap, för hennes bakgrund och erfarenheter. Självklart skriver hon om det hon kan. Om det som intresserar henne och det hon brinner för. Och kanske skriver hon också den bok hon själv hade velat läsa.

Det gör barn- och ungdomsboksförfattare också. (I alla fall de författare som jag tycker är något att hänga i julgranen.)

Förhoppningsvis hittar ändå rätt barn rätt bok. För de är ju som folk är mest, di där barnen. En del vill läsa sockriga berättelser utan tuggmotstånd och en del vill läsa om introspektiva dysterkvistar med självskadebeteende.

Ändå så är det som att barn- och ungdomsboksförfattare förväntas skriva för alla barn. Men ingen skulle drömma om att tro att en vuxenboksförfattare skriver för alla vuxna. För vi är ju individer, eller hur? Medan barn är en stor homogen människoklump.

Själv tror jag att litteratur blir som bäst när författaren skriver just den bok som han eller hon bara måste få ur sig. Och det borde barn- och ungdomsboksförfattare också ha möjlighet att göra – utan att få synpunkter på vad barn vill ha eller behöver. 

Önskelista

Vilka böcker har ni önskat er i julklapp?

Min önskelista innehåller Kristina Sandbergs Sörja för de sina (andra delen i romanserien om Maj) och Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder.

lördag 15 december 2012

Den första flickan skogen möter – med ett knapptryck

I morse läste jag i DN om Moa Eriksson Sandbergs roman Den första flickan skogen möter.

Jag har velat läsa den länge (jag hade med den på min längtlista HÄR) men sedan har det av olika skäl inte blivit av. Nu lånade jag hem den via Elib och inom ett par sekunder hade jag den i Ipaden.

E-böcker är verkligen fantastiskt. I alla fall för läsarna. (Tyvärr misstänker jag att de smidiga och kostnadsfria e-lånen inte är lika bra för förlag, författare och illustratörer.)

Och vad tyckte jag om boken då? Jo, jag gillade den. Styrkan i berättelsen är det fina porträttet av Hanna som är tolv år och står med ena benet i barndomen och det andra i vuxenvärlden. Skildringen av spirande sexualitet, pojkar, mens och kompisrelationer är nyanserad och inkännande. Författaren är språkligt säker och de detaljerade iakttagelserna av såriga mungipor, fjuniga mustascher och vuxenvärldens spel är lysande. Jag tycker också om Twin Peaks-referenserna och den krypande, kusliga stämningen.

Berättelsen är späckad med konflikter, men trots detta blir jag då och då rastlös under läsningen. Jag tror att det handlar om att jag inte upplever någon riktig röd tråd. Konflikterna och relationerna är helt enkelt för många för att någon av dem ska gripa tag ordentligt i mig. Det finns en bästis som sviker, en pappa som försvinner, ambivalensen inför den egna sexualiteten, killar som tafsar, kärlek på avstånd och en rätt jobbig och överlägsen mamma. Och över alltihop svävar den otäcka mordhistorien och de många byoriginalen.

Men bokens förtjänster överväger den dramaturgiska spretigheten och den kvalar genast in på listan över mina favoriter i år.

Något jag känner mig väldigt fundersam över är att boken marknadsförs som en berättelse för 9-12-åringar. Det här är en ungdomsroman, både tematiskt och språkligt, tycker jag. Att sätta den i händerna på en nioåring skulle vara på gränsen till olämpligt på grund av det sexualiserade våldet i berättelsen.

Kanske borde förlaget ha satt en liten "varningstext" på den, liknande den som finns på Sofia Malmbergs bok Elin under havet. Dels tycker jag att en åldersrekommendation på elva år och uppåt hade varit lagom, och dels tycker jag att man kan flagga för att det är bra att samtala med barnet om berättelsen efter läsningen.

Författaren Moa Eriksson Sandberg har för övrigt en blogg. Ni hittar den HÄR.

fredag 14 december 2012

Sista skälvande dagen

Hej då jobba hemma. 
Idag är det den sista skälvande dagen av min tjänstledighet. På måndag morgon går jag tillbaka till mitt vanliga jobb på Svea hovrätt.

Jag har varit ledig i drygt två och en halv månad. Syftet med ledigheten har varit att skriva klart mitt andra manus, och det målet har jag uppnått. Det känns väldigt skönt.

Igår hade jag möte med min första betrodda läsare. Hon hade läst manuset noga och kom med många bra synpunkter. Och hon gillade det verkligen! Nu väntar några justeringar och en del redigering, sedan är manuset färdigt för att låta förlaget titta på det.

Att vara ledig för att skriva har känts verkligt lyxigt. Och det har inte varit tråkigt en enda dag. Jag tycker att jag har varit rätt effektiv och strukturerad, samtidigt som vardagen har varit stressfri. Jag har helt kunna styra över mina tider och kunnat ta en dag ledig när det har behövts. En väldigt fri tillvaro således.

Nu väntar fasta arbetstider, snöiga pendeltågsperronger och hämta-lämnastress. Men också arbetskamrater, möten, samtal och gemenskap. Att få höra till ett sammanhang. Och lön! Det är inte heller fy skam. 

onsdag 12 december 2012

Debuterande skrivarkurskompisar

Eva Ludvigsen och Annika Estassy Lovén, som jag träffade på en skrivarkurs för Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck, har precis fått förlagskontrakt! Hipp hipp hurra och varma lyckönskningar till dem!

Annika Huett och jag möttes också på en skrivarkurs. Hon är illustratör i grunden, och arbetade under kursen med att göra en bok som baserade sig på historier från sin mammas barndom. Jag tycker mycket om Annikas illustrationer. Hon har ett helt eget manér som är färggrant, stiliserat och lite humoristiskt.

Stämningen i Annikas texter var också väldigt speciell, de hade en tydlig doft av en svunnen tid med med hembiträden, blankbonade golv och röda karameller. Nu barnboksdebuterar hon med den berättelse hon arbetade med på kursen.

Det ska bli väldigt spännande att se den färdiga boken: Åkerbo, sju syskon, fyra våningar

tisdag 11 december 2012

Årets bästa bok enligt TIMES

John Greens ungdomsroman The fault in our stars har blivit utsedd till årets bästa bok av den amerikanska tidskriften TIMES magazine. Alltså inte bästa ungdomsbok, utan bästa bok.

Att en ungdomsbok brädade alla andra böcker gläder förstås oss som jobbar med, och brinner för, barn- och ungdomslitteratur. Eller som enligt O uttryckte det: plötsligt händer det!

För sanningen är den att man fortfarande stöter på fördomen att barn- och ungdomsböcker är mindre sofistikerade än vuxenböcker. Och då blir man ju väldigt upplivad av att en ungdomsbok hamnar överst på en dylik lista.

Jag har väntat med att läsa John Greens bok tills den kom i svensk översättning eftersom jag är lite petig med att läsa på engelska. Facklitteratur har jag inga problem med. Men skönlitteratur, och särskilt riktigt bra sådan, det tycker jag är knepigt.

Jag är rädd att de riktigt subtila nyanserna ska gå mig förbi eftersom engelska inte är mitt modersmål. Så jag föredrar faktiskt en bra översättning framför det engelska originalet. I alla fall för en viss sorts litteratur, som kanske inte primärt drivs av intrigen utan av språk och undertexter. Nu vet jag inte om The fault in our stars är just en sådan bok, men eftersom så många verkar älska den har jag väntat tills den kom på svenska. Så att ingenting i läsupplevelsen ska bli fel.

Och nu har jag fått förhandsex av den svenska översättningen av The fault in our stars, som på svenska heter Förr eller senare exploderar jag. Jag är väldigt, väldigt förväntansfull. 

måndag 10 december 2012

Nobel också!

Det slog mig att man ju bör skriva något Nobelrelaterat en dag som denna.

Så jag svarar nu raskt på Lyrans tematrio: Berätta om tre Nobelpristagare som du gillar eller är nyfiken på.

Jag väljer tre favoriter, både i egenskap av Nobelpristagare, men också favoritförfattare i största allmänhet:

Selma Lagerlöf, John Steinbeck och Doris Lessing.

Varken avantgarde, postmodernistiskt eller krångligt. Utan tre helt fantastiska historieberättare. Har du inte läst dem, gört!

Förslagsvis Kejsarn av Portugallien, Möss och människor och Det femte barnet. Det är tre små pärlor som är tunna och lättillgängliga och fungerar även för den som inte läser så mycket i vanliga fall. Eller kanske bara är en allmänt vintertrött småbarnsförälder. 

lördag 8 december 2012

Debutantporträttet



Jag vet inte hur man gör för att skapa en tjusig klickbar länk till en större bild. Så för er som vill läsa hela debutantporträttet i Svensk Bokhandels katalog lägger jag ut det här på bloggen och hoppas att det inte finns någon upphovsrättslig regel som säger att jag inte får göra det. Here we go: 

Jag minns precis. Jag är tio år, det luktar nyvässad blyertspenna i det gula folkbiblioteket och jag går med huvudet på sned och läser på bokryggarna i hyllorna.

När jag hittar rätt bok ska det kännas som när man får syn på en blank peng på trottoaren eller hittar en bortglömd karamell i fickan. Det ska suga till i magen av spänning och lycka.

Helst ska boken handla om magiska garderober, flygande mattor, godisfabriker och förtrollade sängknoppar. Är den tråkig, nyttig och full med vuxna pekpinnar åker den omedelbart tillbaka in i hyllan. Nej, boken jag letar efter ska skimra, glänsa, locka, ropa. Jag behöver bara läsa någon sida så vet jag genast om jag hittat rätt. Och jag läser, läser, läser. Vid frukostbordet, på golvet, i skolbänken, i bilen, på bryggan. Är boken riktigt bra händer det att jag glömmer att gå av bussen på rätt hållplats.

Jag tänker mig alltid att jag ska skriva en egen bok någon gång. I skolan knåpar jag ner små berättelser i skrivböckerna och fröken skriver alltid Jättebra! med bläck i kanten. Men helt plötsligt är jag vuxen. Jag är mamma till två barn, gift, jurist, bor i ett grönt hus och plockar mest ur diskmaskiner och skriver brottmålsdomar. Inte en endaste liten bok har jag skrivit. Men jag glömmer fortfarande att gå av bussen ibland om jag är tillräckligt uppslukad av det jag läser.

Så en dag bestämmer jag mig bara. Nä, jag måste i alla fall försöka! Jag vill prova att skriva en bok, en sådan som jag jämt letade efter alla de där gångerna på biblioteket. Att den ska handla om en magisk hiss, det har jag bestämt sedan länge. Och jag stoppar in allt jag älskar i berättelsen. Det ska vara cirkus! Godis som växer i ett trädgårdsland! Knarriga gubbar och inälvsmat! Ett sirligt sagoslott! Det måste vara spännande såklart. Och sorgligt och vackert och kanske lite skruvat.

Berättelsen jag skrev heter Slottet av is och till min stora glädje blev det en alldeles riktig bok av den. Och den kommer, overkligt nog, att finnas både på bibliotek och i bokhandeln.

Nu hoppas jag att någon kommer att välja just min bok bland ryggarna i hyllorna. Och tänk om den skulle kunna åstadkomma åtminstone ett litet lyckosug i magen hos någon läsare. Det önskar jag mig, så innerligt.

fredag 7 december 2012

Uppspelt och nervös

Det är vad jag är, alltså. För jag fick nyss mejl av min redaktör om att boken ska gå till tryck på MÅNDAG.

Det känns som när man ska ut på en lång resa. Har vi allt nu? Vi har väl inte glömt något? Kommer det verkligen gå bra? Säkert att vi inte glömt något?

Nu har jag fått sista korret och ska gå igenom allt IGEN.

Och Svensk Bokhandels katalog kom idag med alla debutantporträtt. Inklusive MITT. (Ja, och så vårens alla böcker, förstås.)

Ursäkta alla versaler men jag är som sagt lite uppspelt. 

Jonas Hassen Khemiri i Värvet

Mamma: Har du lyssnat på Jonas Hassen Khemiri i Värvet?

Jag: Nej, jag vet att han var med där. Men jag har inte varit så sugen.

Mamma: Nehej, varför det?

Jag: Alltså jag gillar ju hans böcker jättemycket. Men är han inte lite ... pretto?

Mamma: Nej, det tycker jag inte alls att han var. Han berättade om sin uppväxt, om att känna sig utanför och så.

Nu har jag lyssnat! Och nej, Jonas Hassen Khemiri var inte ett dugg pretto och det var ett väldigt fint program.

Det var inte bara de där vanliga intervjufrågorna; om språk, identitet och makt. Ni vet sånt han brukar få prata om när han är med i DN Kultur. Utan en personligare och närmare sorts intervju som jag verkligen tyckte om.

Om uppväxt, skrivardrömmar, att inte våga gå med de tuffa tjejerna och fika eftersom man inte vet hur man ska beställa på café, om att gå på Handels för att det är "duktigt", baskerklädda killar som vill bli poeter. Sånt.

Tur att mamma uppenbarligen inte är lika tvärsäker (och fördomsfull, usch nu skäms jag lite, varför berättar jag det här på bloggen egentligen?) som jag.

Lyssna ni också! HÄR

torsdag 6 december 2012

Får man fråga vad som inspirerade dig till att skriva boken och hur berättelsen om Minna växte fram?


Frågade bibliotekarien Anja i kommentarsfältet. Och ja, det får man hemskt gärna fråga!

Jag började skriva manuset till Slottet av is när jag gick en skrivarkurs på Folkuniversitetet. I början var jag lite blyg med mitt skrivande, det kändes privat och var förknippat med små hemliga lappar och dagböcker. Men när jag gick kursen lärde jag mig att diskutera mina texter med andra, och det var väldigt viktigt för mig. Jag kom liksom ut ur garderoben med att jag siktade på publicering. Och det var faktiskt det första avgörande steget i min skrivprocess.

När jag väl hade bestämt mig för att skriva ett barnboksmanus med sikte på att bli publicerad, gick det ganska snabbt. Jag sprutade ur mig text och skrev på varje ledig stund i ett nybörjarentusiastiskt rus. Jag var så glad och uppfylld av att jag faktiskt hade tagit tag i min gamla författardröm, och jag brann för min berättelse. 

En av de tidigaste idéerna jag hade handlade om en familj som satt runt ett matbord och där stämningen var krypande, obehaglig och förtätad. Jag tänkte mycket på de där personerna, vilka de var, hur de mådde, vad de tänkte. Och på hur den där otäcka stämningen påverkade barnen i familjen. 

Jag hade också en idé om en hemlig hissknapp, som om man tryckte på den tog hissen till en inbjudande och idyllisk liten trädgård. Det var en idé jag hade haft länge, men som jag inte riktigt vet var jag fått ifrån. Kanske kan jag ha läst något liknande någon gång som barn. Eller så hade jag drömt om den, för den var så tydlig, den där bilden av hissknappen. 

Och det var när jag parade ihop idéerna om familjen vid matbordet med den magiska hissknappen som mitt manus började ta form. 

Jag hade en väldigt tydlig bild av hur stämningen skulle vara i berättelsen. Sagoskimrande och fantastisk, men ändå lite skruvad och med små lustiga detaljer. Och jag ville att läsaren skulle få kastas mellan värme och kyla, spänning och lugn. Jag tänkte mycket på de berättelser jag tyckte om att läsa som barn och hämtade inspiration från dem. Som till exempel Mio min MioKalle och chokladfabriken, böckerna om Narnia och Glasblåsarns barn

Min arbetsprocess är nog rätt strukturerad. Jag skriver ett synopsis som är indelat i tre akter, och jag är noga med var i berättelsen det ska finnas vändpunkter och vad konflikterna ska bestå i. Sedan skriver jag ett råmanus, som är ganska uselt. Men i det där första skedet handlar det bara om att få ner berättelsen på pränt, och inte så mycket om språk och finlir. Sedan redigerar jag i flera vändor. Det blir nog en tio stycken, sammanlagt. 

Jag ger mig inte förrän manuset är så bra som det bara kan bli. Någon annan kanske skulle kunna skriva bättre, men jag vill känna att det är så bra som jag förmår. 

onsdag 5 december 2012

Vårkatalogerna är här nu

Det har börjat dyka upp kataloger med vårens böcker lite här och var nu.

HÄR hittar du Bonnier Carlsens katalog.

HÄR hittar du Rabén & Sjögrens.

HÄR hittar du Schildts & Söderströms vårkatalog.

Det är mycket jag blir sugen på, tycker jag. Har du spanat in något spännande? 

tisdag 4 december 2012

Inför att boken ska skickas till tryck

Vad gör man då, egentligen?

Jo, min redaktör Jeanna jobbar just nu för fullt med Slottet av is.

Det här är några saker vi har hållit på med de senaste veckorna:

Horungar. (Min man såg helt chockerad ut när jag använde detta ord. Men det är alltså ett vedertaget begrepp för små fula textsnuttar som hamnar högst upp på en sida.) Man försöker undvika sådana fula sidbrytningar genom att formulera om meningar så att de blir längre/kortare.

Bildtexter.

Konsekvens bild + text. Nu när illustratören Jonna är klar med alla bilder och texten är satt har vi gått igenom manuset en gång till. Vi har försökt fixa smågrejer som att kläderna ska se precis likadana ut på alla bilder. Eller kolla så att det inte finns detaljer i texten som inte återspeglas i bilderna. Mycket klurigt och mer jobb än man kan tro!

Baksidestext.

Vilket jobb det är med allt detta småpillande! Jag är full av beundran för Jeanna som så noggrant går igenom allt. Redaktörens (och formgivarens!) arbete kanske inte märks så mycket för den oinvigde, men oj, vad viktigt det är för att den färdiga boken ska se proffsig och fin ut. 

måndag 3 december 2012

Hemmadag

Idag tog jag ledigt från alla plikter och min yngsta son var hemma med mig. Jag tänkte passa på att vara ledig några dagar här och där tillsammans med barnen nu innan jul. För snart är min tjänstledighet slut och pendeltåg, vabbstress och brottmålsdomar kallar.

Jag var en snäll, påhittig och tålmodig mamma absolut hela dagen. Det är ytterst sällsynt. Troligtvis berodde det på att jag bara hade ett barn hemma samt att vi inte behövde bry oss om några måsten.

Vi var i simhallen, dekorerade ett pepparkakshus och så kom jag på en ny läslek. Jag skrev upp ord på post-its, min son fick läsa vad det stod på dem och sedan springa runt i huset och klistra dem på rätt ställen. Alltså lappen som det stod sko på satte han på en sko och så vidare. Det var total succé.

fredag 30 november 2012

Exempel på bra miljöbeskrivningar


Igår skrev jag HÄR om miljöbeskrivningar. Vad gör en miljöbeskrivning bra egentligen? Jag menar att den bästa miljöskildringen är den som inte syns. Och idag tänkte jag visa några exempel på detta.


Nedan följer ett utdrag ur flickboken Kerstin och jag av Astrid Lindgren. Den kom 1945 och är författarens andra bok. Berättelsen handlar om två tonåriga tvillingsystrar som flyttar ut på en gård tillsammans med sina föräldrar. I början är gården fallfärdig och sliten och familjen kan ingenting om lantbruk, men vartefter lär de sig hur livet på landet går till. När de precis anlänt till gården och går husesyn beskriver Astrid Lindgren ett av rummen så här:

Eftersom tapeterna såg om möjligt värre ut där än någon annanstans och målningen på fönster och dörrar var så gott som obefintlig trodde jag först att hon skämtade, men det gjorde hon tydligen inte, och när jag tittade närmare efter såg jag också att det var ett vackert rum, lagom i proportionerna och med en trevlig öppen spis på ena långväggen och inbyggda bokhyllor, som arrendatorn tydligen använt till förvaringsplats för bästa porslinet av märkena i dammet. Och så var det utsikten! Aftonsolen flödade in genom fönstren, och där utanför låg parken med sina åldriga träd, vilkas grenverk avtecknade sig klart och skarpt mot himlen. Längst borta mellan träden kunde man skymta en sjö, där stora isflak seglade omkring. (Lindgren, Kerstin och jag, sidan 19, Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Inte så tokigt, tycker jag. Miljön beskrivs absolut genom perspektivpersonens (tonåriga Barbros) ögon. Det känns naturligt att Barbro lägger märke till detaljer som målning och slitna tapeter, eftersom familjen går runt och undersöker skicket på sitt nya hem. Resterande del av boken handlar också till stor del om hur man rustar upp gården, så att läsaren får en bild av förfallet känns naturligt och viktigt för berättelsen. Dock är hela partiet ganska stillastående; Barbro står och tittar in i ett rum. Det gör att hela berättelsen stannar upp något. Hade hon gått runt i rummet, rört vid dammet i bokhyllan och gått fram till fönstret och tittat ut hade det blivit mer naturlig rörelse i texten. 

Sedan tycker jag att partiet är lite väl långt och beskrivande också. Den naturlyriska passagen i slutet kunde kanske ha skjutits in någon annanstans. Naturen är viktig för berättelsen, men den kunde Barbro ha betraktat vid ett annat tillfälle. Sammanfattningsvis är det här ändå en naturlig miljöbeskrivning som har en plats i berättelsen. Den är alltså inte bara någon slags dekoration, utan har betydelse för händelseutvecklingen.


Men nu tänkte jag att vi skulle titta på hur Astrid Lindgren skriver nästan fyrtio år senare, i boken Ronja Rövardotter (1981). Nu har hon en mängd böcker bakom sig och jag tycker det är märkbart hur hennes teknik har utvecklats och förfinats. Hon låter Mattisborgen och den omgivande skogen träda fram för läsaren, utan ett enda långt beskrivande parti som det vi såg ovan i Kerstin och jag. Nej, här får författaren fram miljön genom gestaltandet av personerna och hur de rör sig och interagerar med varandra.

Så här listigt berättar hon till exempel om Mattisborgen:

Det där ville Skalle-Per inte gärna bli påmind om. Kunde han rå för att det gick så illa? Han hade ju bara försökt ta reda på hur stor och kolossal Mattisborgen egentligen var och hade som sagt funnit den stor nog att gå vilse i. Stackarn, han var så gott som halvdöd innan han äntligen hittade tillbaka till stora stensalen. Rövarna hade tack och lov skrålat och väsnats så att han hörde det på långt håll, annars hade han aldrig kommit rätt. (Lindgren, Ronja Rövardotter, sidan 9,  Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Vist tänker man inte ens på att hon sticker in information om miljön som är viktig för läsaren? Som att Mattisborgen är stor och kolossal och att det finns en stensal där rövarna samlas och skrålar och väsnas.

Och så här kan det se ut när vi får veta mer om Mattisskogen:

Runt tjärnen fanns stora mossiga stenblock att klättra på och granar och tallar att klänga i. Ronja klättrade och klängde ända tills solen började sjunka bakom skogåsarna. Då åt hon brödet och drack mjölken som hon hade med sig i skinnpåsen. Sedan la hon sej ner i mossan för att vila en stund, och högt över henne susade träden. (Lindgren, Ronja Rövardotter, sidan 18,  Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Stämningsfullt och vackert, eller hur? Men också fullt av liv och rörelse. Jämför hur Barbro står stilla och betraktar med hur Ronja klättrar och klänger, äter och dricker. Dessutom gestaltas Ronja som karaktär samtidigt som miljön. Vi får veta något om vilka Ronja och Skalle-Per är samtidigt som vi lär känna Mattisskogen och Mattisborgen. Och hela tiden är det liv och framåtrörelse i texten. Mycket skickligt och inspirerande.

Vill man lära sig hur en bra miljöbeskrivning ska se ut, då tycker jag man kan läsa de första kapitlen i Ronja Rövardotter och försöka studera Astrid Lindgrens teknik. Den är nämligen mästerlig. Bara hur hon låter Ronja ”akta sig” för alla faror i Mattisskogen i stället för att storögt gå runt och titta i den. På det sättet får hon fram otroligt mycket av miljön i texten samtidigt som scenerna är oavbrutet fartfyllda och spännande. 

torsdag 29 november 2012

Miljöbeskrivningar – hur jag tänker

Vad tror ni vi lägger märke till i den här situationen?
Inte färgen på bilarna och hur husen ser ut väl?
Nej, vi har jättebråttom, vi blir tokblöta och vill bara in i värmen.
Alltså är det detta som måste avspeglas i miljöbeskrivningen. 

Ingerun bad mig att skriva något om miljön i skönlitterära texter, gärna med exempel. Och jag blev väldigt smickrad av att någon bad mig om råd, så det är klart jag gör det!

Miljöskildringar skulle jag kunna tjata om i ungefär åtta blogginlägg. För det är något jag tycker är otroligt viktigt när jag själv läser. Det skaver i mina ögon när de är klumpiga. 

Och nu kanske ni tänker att miljöbeskrivningar är stora textsjok med solnedgångar, möblernas placering i ett rum och en hel radda med adjektiv. Men det är ju just så en bra miljöskildring inte ska se ut, tycker jag.

En riktigt bra miljöskildring märks nämligen inte. Den ligger så listigt invirad i texten att man inte ser den. Den består av detaljer som nämns i förbifarten, och som är en naturlig del av berättelsen. Som vad folk äter och dricker, vilken tidning de läser, vilka möbler de slår sig ned i. Om de fryser eller är varma, väder, trafik, kläder, dofter, ljus, mörker. Allt det där skapar atmosfär och stämning i en text. Och om man struntar i de där små detaljerna, då blir texten inte riktigt flerdimensionell, tycker jag. Utan karaktärerna rör sig liksom som på en tom scen.

Men hur gör man då för att miljöskildringen inte ska märkas? Utan liksom bara vara där, som en del av gestaltningen? Jag tänkte tala om hur jag tänker. Och vill alltså göra er uppmärksamma på att jag inte gör anspråk på att ställa upp någon slags skrivregler eller så.

1. Miljöskildringen ska komma inifrån karaktären.

Alltså måste man fundera på vem perspektivpersonen i scenen är. Vad skulle hen lägga märke till i ett rum, eller på en gata?

Vi tar till exempel en person som är läkare. Om hen kommer till sitt arbete på sjukhuset, inte sjutton tänker hen på sjukhuslukten. Eller på de vitklädda människorna som skyndar förbi i korridoren. Eller på apparaterna. Allt sådant som slår emot en helt vanlig person, det märker inte läkaren, för det är en del av hens vardag och naturliga arbetsmiljö. 

Att beskriva sjukhusmiljön väldigt ingående och med "fel" detaljer när läkaren är perspektivperson skulle därför ge ett instruerande och klumpigt intryck. Man måste i en sådan scen beskriva sjukhusmiljön som läkaren ser den, som någon som är bekant med miljön, som kan facktermerna och som är helt naturlig med handspritsrutiner, journalföring och mystiska instrument. 

Detta är extra viktigt om man skriver high fantasy eller historiska romaner. Det blir inte naturligt att ingående beskriva en massa detaljer som huvudpersonerna normalt sett aldrig skulle lägga märke till i sin vardagliga miljö. Läsaren kommer att lägga märke till författaren i texten om hen har beskrivit fel saker, och det kommer att kännas konstigt. Ungefär som att skymta micken eller kameran i en filmscen. 

Skriver man för barn måste man försöka sätta sig in i vilka saker ett barn skulle lägga märke till i en viss miljö. Designstolarna av Arne Jacobsen? Nej, troligtvis inte. Hur gammalt är barnet? Är det ett litet barn ser det antagligen saker i ögonhöjd, framför allt sådant som går att leka med. Ett äldre barn kanske gör andra reflektioner. Oftast inte samma som vi vuxna gör. 

2. Miljöskildringen ska vara förenlig med situationen

Hänger ihop med att den ska komma inifrån karaktären. Vad lägger vi märke till när vi är väldigt rädda? Om vi är upprörda? När vi sitter tysta och uttråkade på en bussresa och inte har något annat för oss än att betrakta medpassagerarna och trafiken utanför fönstret? Jag tycker att man ska anpassa mängden detaljer till situationen. Om mitt barn håller på att springa ut i gatan ser jag troligtvis inte vädret och vad folk runtomkring har på sig. Utan bara den jättelika, hemska bilen.

Om jag kommer hem till någon jag aldrig varit hemma hos, kommer jag säkert att vara ganska nyfiken, och registrera en hel del saker som lukt, mörker/ljus och allmänt intryck av bostaden. Vad sticker ut? (Rörigt? Städat? Hemtrevligt? Kalt? En väldigt speciell lukt?) Saker som jag aldrig skulle reflektera över när jag kliver in genom min egen dörr. För det egna hemmet ser man inte, precis som att man inte ”ser” sina familjemedlemmar eller sitt eget utseende på samma sätt som man lägger märke till en ny bekantskap.

Alltså hur är karaktärens känsloläge i situationen, och på vilket sätt påverkar det sinnesintrycken? Och har hen verkligen tid att lägga märke till en massa smådetaljer eller far saker liksom bara förbi, för att något annat är viktigare just då? 

3. Miljöskildringen ska vara specifik och detaljerad

Som de säger i filmen Sideways: specific details. Folk tror mer på en när man ljuger om man använder små, specifika detaljer. Och det är ju detta vi håller på med, vi som skriver. Ljuger ihop en bra historia. Dessutom gör detaljerna att miljön sticker ut och liksom ”fastnar”.

Så hellre kastanjeträd än träd. Hellre rödbetssallad än mat. Hellre svettig och klibbig än varm.

Och strunta i de långa, beskrivande sjoken. De får texten att stå stilla. Låt dina karaktärer röra sig, stå vid vedspisen med gjutjärnspannan, ta av sig raggsockorna, torka fötterna på trasmattan, slafsa i sig stekfläsket med löksås. Se där, du har redan fått en bild av miljön, eller hur? Bara på grund av substantiven.  

I morgon ska jag ge exempel på miljöbeskrivningar i två texter av Astrid Lindgren så att ni förstår hur jag menar. En ur hennes tidigaste texter och en ur Ronja Rövardotter, som är hennes sista roman. 

onsdag 28 november 2012

Litterärt ätande

Vad säger den här fikatallriken om den som äter
den, om årstid, stämning, miljö?
Den största behållningen med Fem-böckerna när jag var liten var alla mysiga picnicar och allt sconesätande. Det var så härligt att läsa om de engelska godsaker som femgänget åt. Nu behöver man kanske inte använda mat i sina böcker på det sätt som Enid Blyton gjorde: alla karaktärer måste ju inte oavbrutet smaska på något.

Men jag tycker ändå att det är värt att fundera på vad personerna i texten stoppar i munnen.

Dels för att det säger mycket om karaktärerna. Hembakt surdegsbröd och högrevsgryta eller Gorbys-piroger och hämtpizza? För mig är det två helt olika karaktärer som äter detta. Fiffigt alltså att låta ätandet vara en del av gestaltandet av personerna.

I Torgny Lindgrens böcker äter folk gärna köttig slaktmat som pölsa och stekt fläsk. Eftersom hans karaktärer är skruvade original så passar den säregna, lite gubbiga (och ibland äckliga) maten dem.

Jag tycker att man ska våga ta ut svängarna lite i matväg. Alla barn i barnböcker måste kanske inte dricka O´boy och äta ostmackor hela tiden. Karaktärerna får gärna äta något mindre slätstruket ibland, mat som säger något om vilka de är. Om man inte vill åt en extremt vardagsrealistisk och alldaglig känsla förstås.

Sedan är maten också en viktig del av miljöskildringen. I Åsa Larssons böcker, som utspelar sig i Kiruna, äter folk hela tiden blåbärsgröt, renskav, hjortron och palt. I verkligheten tror jag inte att alla kirunabor äter typisk norrländsk husmanskost dagarna i ända. Men sak samma. Maten är en del av den speciella stämningen i hennes böcker. Den skapar atmosfär.

Ett knep som är värt att ta efter. 

tisdag 27 november 2012

Slottet av is blir huvudbok i Barnens Bokklubb

Häromdagen fick jag ett mejl av min förläggare som gjorde mig så otroligt stolt och glad. Slottet av is ska bli huvudbok i Barnens Bokklubb!

Så här fint lyder Barnens Bokklubbs kriterier för huvudböckerna: 

"Vårt motto är att inga barn ska behöva läsa tråkiga böcker. Därför läser, sållar och väljer vi ut de bästa böckerna till barn i olika åldrar. Nedanstående fem punkter utgår vi ifrån när vi granskar en blivande huvudbok.

Boken ska ha:
• En berättelse som fängslar, roar eller oroar

• Bra språkbehandling/översättning

• Ett trovärdigt innehåll som tar barn på allvar och har ett bra genusperspektiv

• Snygg grafisk form och professionella illustrationer

• En humanistisk grundsyn baserad på att alla människor är lika mycket värda"

Jag blev alldeles rörd vid tanken på att Barnens Bokklubbs redaktion suttit med högar av böcker och valt ut just min bok till huvudbok. 

Och jag önskade att teamet bakom boken; Jonna, Kaa och Jeanna var där så att jag kunde krama om dem och dela glädjen med dem. Här kommer i alla fall en virtuell high five till dem!