tisdag 31 januari 2012

(Oftast) räcker tiden inte till

Skrivtid, lästid, bloggtid. Tid att läsa tidningen på morgonen, tid att läsa alla nya roliga böcker som kommer ut, tid att upptäcka nya författarskap och läsa tusen bokbloggar.

Nej, just det, tiden räcker oftast inte till allt det där. Inte när man har småbarn och/eller ett rätt krävande jobb i alla fall.

Men igår! Ojojoj, då var det som att det fanns mer tid än vanligt.

För jag skrev tvåtusen ord! Och läste en hel bok! (Philip Pullman, Den tatuerade fjärilen). Och såg en film. (Brokeback mountain, en favorit i repris).

Slå den om ni kan!

söndag 29 januari 2012

Böcker som är släkt med varandra


Jag känner mig smart när jag hittar samband. Ser mönster. När något känns sådär lite vagt välbekant och jag kommer på att "aha!" här har det lånats motiv, karaktärer eller detaljer från andra berättelser. 

Jag är lite som en bokdetektiv. På jakt efter intertexter.

Här är några detektivböcker som jag tycker är släkt med varandra:


Alla detektivers fader.


Vänta nu, har jag inte sett den där rutiga dräkten förut?


Okej, ingen rutig dräkt. Men sömnig småstadskänsla, en lojal sekreterare och en sysslolös detektiv som vill verka upptagen. Och lasten? Inte pipa, inte temlor. Utan rooiboste.

fredag 27 januari 2012

Tips från Margaret Atwood, Philip Pullman och Joyce Carol Oates

The Guardian publicerade en artikel för något år sedan med kända författares skrivtips i behändiga punktlistor.

Jag skrev ut, strök under, fick några aha-upplevelser. Och framför allt så skrattade jag en hel del.

Min favorit är Joyce Carol Oates regel nummer fem:

"Unless you are writing something very post-modernist – self-conscious, self-reflexive and "provocative" – be alert for possibilities of using plain familiar words in place of polysyllabic "big" words."

Sen gillar jag också Hilary Mantels regel nummer sju och åtta. Väldigt bra tips om hur man bör använda miljöbeskrivningar, speciellt om man skriver historiska romaner, fantasy etc.

onsdag 25 januari 2012

Nattningsfascisten

Min godnattsagefavorit. 

Jag är ju intresserad av barnböcker.

Så pass mycket att jag lider inombords när jag måste läsa dåliga, eller jag menar ... böcker som jag inte gillar för mina egna barn. Jag vill helst välja bok varje kväll. Och om jag fick det skulle jag aldrig välja pekböcker med motorfordon eller dåligt översatta böcker i grälla färger.

Dock har vi inga förbud mot exempelvis serietidningar hemma hos oss, vilket jag har hört att andra har. Karl-Ove Knausgård berättade till exempel i Babel att hans litteraturintresse troligtvis växt fram ur ett serietidningsförbud.

Hur gör ni? Är ni också nattningsfascister och i sånt fall på vilka grunder? Är ni själva uppväxta med förbud mot vissa böcker eller tidningar?

måndag 23 januari 2012

Ljudboksälskling


Jag har tidigare berättat om min son som inte gillar kapitelböcker. Det finns dock undantag från denna vägran att befatta sig med litteratur utan rikligt med illustrationer i färg.

Ljudböckerna om Anton och Morfar Prosten (av Eva Bexell) går nämligen hem. Anton är en klurig unge som är lite släkt med Lotta på Bråkmakargatan och Emil i Lönneberga. Och Morfar Prosten är en underbart vrång och vresig morfar som inte alls är sugen på att vakta bångstyriga barnbarn.

Margaretha Krook gör en fantastisk uppläsning. Njutbart för hela familjen!

fredag 20 januari 2012

Läshörnor

Här sitter jag inte och läser. 

Och här sitter jag inte heller.

Vi har massor med läshörnor hemma hos oss. Sittplatser med ett fårskinn och några kuddar eller en bekväm fåtölj.

Sitter jag där och läser? Nej.

Jag läser på pendeltåget, i badet, vid frukostbordet, i sängen.

Aldrig i någon organiserad läshörna.

Var läser du?

torsdag 19 januari 2012

Mammorna: sjuka, deprimerade, alkoholiserade, försvunna och allmänt dåliga



Lisa Bjärbo har skrivit ett intressant blogginlägg om mammor i ungdomsböcker här. Hon reflekterar över varför mammorna så ofta är frånvarande i huvudpersonernas liv. Slutsatsen hon drar är att det är berättartekniskt praktiskt – för det ger större svängrum för den unga protagonisten.

Jag tror absolut att hon är något på spåren där. Hur intressant är det att läsa om en person som har en förstående mamma och pappa, som sköter läxorna och har en urgullig flickvän/pojkvän? Nä, just det. Låter som en rätt trist bok, eller hur.

Det måste in en konflikt av något slag. Att låta föräldrarna i en ungdomsbok vara frånvarande eller rätt och slätt dåliga och oengagerade är ett bra sätt att vrida upp spänningen.

Och känner man sig inte ofta ensam och missförstådd som tonåring? Även om man har en förälder som vill nå fram och som finns där, så kan det  vara svårt att mötas. (Minns ni apropå det den underbara scenen i Fucking Åmål när pappan ska trösta Agnes som ligger och gråter i sängen? Han säger att det blir bättre när hon blir vuxen eller något sådant varpå han får ett ilsket tjut till svar.)

Att låta föräldrarna vara alkoholiserade eller frånvarande är nog litteraturens sätt att gestalta och tydliggöra den där känslan av utsatthet, känslan av att ingen förstår.

Lisa efterlyser också den värsta mammaskildringen i litteraturen. Ett högaktuellt ämne - eller hur? Jag nominerar genast Felicia försvann av Felicia Feldt.

söndag 15 januari 2012

Astrid Lindgren lånade också - såklart!



Åh, vilken intressant artikel det var i DN i morse. Paul Frigyes har hittat en förebild till Karlsson på taket. En kort, fetlagd, egenkär gubbe med propeller på ryggen - som förekom i den amerikanska seriesagan Barnaby. Barnaby gavs ut före böckerna om Karlsson och hans föregångare herr Liljonkvast. Inget tvivel om vem som var först alltså.

Jag tycker att det här är extra spännande eftersom jag skrivit B-uppsats om just det här fenomenet, som man inom litteraturvetenskapen kallar för intertexter. Min uppsats handlade om att det i Bröderna Lejonhjärta finns namn, motiv och figurer från fornnordiska texter som Njals saga och Eddan. För mig är det alltså ingen nyhet att Astrid Lindgren lånade från annan litteratur.

I DN-artikeln så finns det dock en slutsats som jag inte delar. Nämligen att dylika lån skulle avslöja Astrid Lindgren som en mindre skicklig författare än vad man förut trott. Att de bevisar att hon inte är uniiiik.

Det håller jag absolut inte med om.

Om man säger så här: Alla gör det. Lånar, låter sig inspireras, arbetar om andras textstoff och motiv. Det har inte något med plagiat att göra, det är en del av den konstnärliga processen. Ibland är det medvetna lån, ibland tror jag att det är helt omedvetet. Naturligtvis fungerade det så för Astrid Lindgren också – varför skulle det inte ha gjort det?

Så länge författaren tillför något eget och resultatet blir en väl gestaltad, personlig text så är det fritt fram att låta sig inspireras tycker jag.

Intertexterna kan istället ofta tillföra texten en extra dimension: de kan bli en blinkning till den belästa läsaren. Kolla – känner du igen det här? Visst är jag fyndig?

Jag gillar det skarpt.

fredag 13 januari 2012

Research till deckare

Jag läste precis en svensk bestseller, en deckare, som innehöll en beskrivning av en häktningsförhandling. Den hade paus för lunch, åhörarna lade sig i förhandlingen och ordningen på de olika momenten var ganska märklig.

En häktningsförhandling överstiger sällan 30 minuter. Knappast avbrott för lunchpaus alltså. Åhörare tillåts sällan närvara, eftersom det råder förundersökningssekretess, utredningen är ju inte klar. Om det finns åhörare så får de naturligtvis inte lägga sig i förhandlingen. Sånt händer bara i amerikanska filmer.

Visst, nu tycker ni kanske att jag är petig. Men saken är att de här faktafelen är så himla enkla att undvika om man bara vet hur man gör.

Protokollet från en häktningsförhandling är alltid offentligt och det går bra att beställa från domstolen per mejl. Plättlätt att få tag på alltså. Inga interna kontakter behövs, inga intervjuer behöver göras, ingen omfattande litteratur behöver läsas. Av häktningsprotokollet framgår vilka som varit närvarande, hur länge förhandlingen pågått och vilka som sagt vad. 

Det samma gäller för domar, huvudförhandlingsprotokoll, förundersökningsprotokoll (sammanfattning av polisutredningen), personutredningar ... Det allra mesta är offentligt och går bra att beställa. Hur enkelt som helst. 

Ett tips alltså för dig som är deckarförfattare eller vill bli det, och som behöver göra research om domstolsarbete och rättegångar. Det är bara att mejla domstolen. 

Och ni vet väl att nästan alla huvudförhandlingar också är öppna för allmänheten? Bara att smyga in i salen, stanna så länge man vill och sen smyga ut igen. 

onsdag 11 januari 2012

Jag är nyfiken på ...

 ... de här debuterna som sker under våren 2012.


Min syster är i tusen bitar av Annabel Pitcher. Engelsk debut som blivit kritikerrosad och hyllad. Sånt gör mig såklart nyfiken. Kommer nu i svensk översättning på Rabén och Sjögren.


Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll av Linda Belanner och Fredrik Persson. Titeln är underbar tycker jag. Och ännu roligare är att Döden heter ... Göran! 

Författarna träffades på en skrivarkurs och har skrivit boken ihop. Det verkar så spännande och roligt att göra så; att ha draghjälp och stöd av en annan person i skrivandet. Sen så tycker jag att det är lite kul att Fredrik Persson är jurist, som jag. Mixen barn- och ungdomsböcker och juridik brukar kännas udda ibland, men det finns tydligen någon mer därute som gillar den kombon ...

Boken kommer ut på Bonnier Carlsen. 

måndag 9 januari 2012

Mellan bilderbok och kapitelbok?


Jag har en femåring hemma som vägrar att läsa kapitelböcker. Nej, inte en sån där bok utan bilder, säger han och suckar när jag frestar med allt från Emil i Lönneberga till Trolldom i Gamla stan.

Är det bara jag som tycker att det finns ett hål i utgivningen när det gäller böcker för barn som befinner sig i den fas som min son gör? När kapitelböcker är för koncentrationskrävande precis vid läggdags, och småbarnsbilderböcker med enkla berättelser och några få meningar per sida känns för barnsligt.

Vi har läst Alfons, Halvan, Snurran, Pija Lindenbaum och Ulf Nilsson. Men nu vill vi ha något nytt!

Tips, någon?

lördag 7 januari 2012

Mera inledning!

Det var en mörk och stormig natt? Nej, kanske inte ändå ...

Intressant blogginlägg om inledningar här.

fredag 6 januari 2012

Det hänger på inledningen

Inledningen i en bok är såklart väldigt viktig. Jag tycker att författaren ska välja sina första meningar med omsorg, ta tillfället i akt att liksom kroka tag i läsaren och väcka nyfikenhet. Slå an en ton.

Men de inledande meningarna kan ha motsatt effekt också. Ibland vet jag efter några rader att det inte är en bok för mig.

Som den här meningen till exempel: "Det var en av de första spirande sommardagarna 1945 och vi promenerade genom gatorna i ett Barcelona som låg insvept i askgråa skyar under en beslöjad sol som rann ut över Rambla de Santa Mónica i girlanger av flytande koppar."

Girlanger av flytande koppar? Jag slog ihop boken med en rysning, jag kunde bara inte läsa vidare.

Funkar säkert jättebra för någon annan, men den där typen av språk är bara inte min stil.

Purple prose, om du frågar mig.

onsdag 4 januari 2012

Vilken blixtförälskelse



Jag ryckte åt mig några pocketböcker på Arlanda innan vi åkte på semester, bland annat Sonya Hartnetts Torsdagsbarn.

Varför har jag inte läst något av Sonya Hartnett tidigare? Varför? Torsdagsbarn är en briljant bok. Den får mig att tänka på allt jag tycker om; på Sara Stridsbergs Lo som ligger smutsig och fräknig i leran, på familjen som kämpar för sin överlevnad i Ormens väg på Hälleberget och på Steinbecks säregna, karga landskap.

Torsdagsbarn handlar om Harper, som växer upp på landsbygden i Australien under depressionen. Samma dag som Harpers yngste bror föds gräver brodern Tin ner sig i leran. Tin bygger ett vindlande system av gångar under familjens hus, och till slut vägrar han att komma upp från underjorden.

Jag kan inte förstå hur jag kan ha missat Sonya Hartnett. Jag vet att jag blev nyfiken på hennes författarskap när hon vann ALMA-priset 2008. Men uppenbarligen gjorde jag mig inte besväret att låna eller köpa någon av hennes böcker då. Kanske har hon gått mig förbi för att hon, i de tidningsartiklar jag hittar på nätet när jag nu googlar henne, beskrivs som mörk och deprimerande.

Och det låter ju inte så lockande. Och visst är Torsdagsbarn en ganska dyster och på många sätt otäck bok. Men på det där sinnliga, lockande, skimrande sättet som jag tycker om.

Åh Sonya Hartnett, du och jag kommer att bli vänner, det känner jag.

Och här är en länk till en artikel i DN och en intervju för er som vill veta mer:





måndag 2 januari 2012

Trovärdigare skurkar, tack



På senare tid har jag läst flera böcker som innehåller karaktärer som utför genuint onda handlingar.

 I Kommer aldrig mer igen, av Hans Koppel (Petter Lidbeck) består antagonisterna av ett medelålders par som spärrar in en kvinna i en specialbyggd källare och utsätter henne för våldtäkter och förnedring.

I Amanda Hellbergs Styggelsen är det också en kvinna som hålls fången i en källare och utsätts för svält, förnedring och sexuella övergrepp.

Bläckhjärta, av Cornelia Funke, beskrivs skurken Capricorn som en man som bland annat njuter av att plåga små oskyldiga djur.

Alla tre böckerna är läsvärda, mycket välskrivna och utomordentligt spännande. Och i alla tre böcker presenteras även ett motiv, en förklaring till varför skurkarna och banditerna beter sig så fruktansvärt. Men tyvärr så köper jag inte förklaringen i något av fallen.

Om vi börjar med Kommer aldrig mer igen så är motivet hämnd. Parets dotter har blivit utsatt för något hemskt (vad tänker jag inte avslöja, det blir en spoiler) för 20 år sedan, och det äkta paret ska nu hämnas henne. Jag är ledsen, men i min värld är detta varken logiskt eller trovärdigt. Att ett vanligt par i villaförorten, med arbete och social status, utan missbruk eller psykisk sjukdom, efter 20 år, skulle förvandlas till brutala mördare och våldtäktsmän. På grund av att deras dotter blivit illa behandlad. Njaa.

I Styggelsen är det bevittnandet av en olycka i barndomen som presenteras som den logiska förklaringen till varför en av huvudpersonerna tycker om att plåga djur, utan skrupler dödar barn, samt kidnappar och spärrar in en liten flicka i källaren. Även här: Njaa.

Bläckhjärta är en slags saga, och i sagor tycker jag att man kan komma undan med att skurkar är onda just för att de är – onda. Men i det här fallet så finns det en förklaring, och då tycker jag att den ska vara trovärdig. Capricorn har fått en hård uppfostran och lärt sig att förakta svaghet, därför är han ond. Okej. För mig är det en mer logisk förklaring än i de andra två böckerna, men den haltar ändå. Om man är ond på det sättet som Capricorn framställs vara vill jag ha mer … trauma.

Jag funderar mycket på hur det kommer sig att skurkarnas psykologiska trovärdighet är så blek i alla tre böckerna. I mitt jobb (jag arbetar i domstol) så möter jag ju människor som har begått brott hela tiden. Ibland fruktansvärda gärningar. 

För mig är det så uppenbart att det alltid finns komplexa orsaker till varför man begår hemska brott. Orsaker som ofta handlar om missbruk av alkohol eller droger, psykisk sjukdom, anknytningsproblem, krigstrauman, socialt utanförskap … Många gånger en kombination av ett flertal av dessa faktorer. Aldrig har jag stött på en välanpassad samhällsmedborgare som över en natt, eller på grund av en enskild händelse, förvandlats till en bestialisk mördare eller våldtäktsman.

Men jag kanske är yrkesskadad? Jag kanske inte köper förklaringar som andra skulle ha gjort, vad vet jag? 

Hur som helst vill jag gärna läsa om trovärdigare skurkar, tack. 

söndag 1 januari 2012

Får man önska?

Man brukar ju prata om nyårslöften, men nyårsönskningar då? Visst borde man få ha såna?

I sånt fall önskar jag mig (ja alltså skriv- och läsrelaterat nu, självklart önskar jag ju mig hälsa för nära och kära och dylikt först av allt):

1. Att den däringa grejen, den roliga, som jag har på gång går i lås. Så att det verkligen blir, och att jag äntligen kan få berätta om den.

2. Ett eget skrivbord. Med ordning för papper och böcker och post-it-lappar.

3. Att jag kommer igång ordentligt med ett nytt skrivprojekt. För just nu så fladdrar jag mest omkring och har svårt att fokusera.

Vad önskar ni er?