torsdag 19 januari 2012

Mammorna: sjuka, deprimerade, alkoholiserade, försvunna och allmänt dåliga



Lisa Bjärbo har skrivit ett intressant blogginlägg om mammor i ungdomsböcker här. Hon reflekterar över varför mammorna så ofta är frånvarande i huvudpersonernas liv. Slutsatsen hon drar är att det är berättartekniskt praktiskt – för det ger större svängrum för den unga protagonisten.

Jag tror absolut att hon är något på spåren där. Hur intressant är det att läsa om en person som har en förstående mamma och pappa, som sköter läxorna och har en urgullig flickvän/pojkvän? Nä, just det. Låter som en rätt trist bok, eller hur.

Det måste in en konflikt av något slag. Att låta föräldrarna i en ungdomsbok vara frånvarande eller rätt och slätt dåliga och oengagerade är ett bra sätt att vrida upp spänningen.

Och känner man sig inte ofta ensam och missförstådd som tonåring? Även om man har en förälder som vill nå fram och som finns där, så kan det  vara svårt att mötas. (Minns ni apropå det den underbara scenen i Fucking Åmål när pappan ska trösta Agnes som ligger och gråter i sängen? Han säger att det blir bättre när hon blir vuxen eller något sådant varpå han får ett ilsket tjut till svar.)

Att låta föräldrarna vara alkoholiserade eller frånvarande är nog litteraturens sätt att gestalta och tydliggöra den där känslan av utsatthet, känslan av att ingen förstår.

Lisa efterlyser också den värsta mammaskildringen i litteraturen. Ett högaktuellt ämne - eller hur? Jag nominerar genast Felicia försvann av Felicia Feldt.

2 kommentarer:

  1. Såg du den här?

    Jag är boken - Barnboksnätetet

    Jag tycker hennes uppdelning har viss bäring på mamma diskussionen. Själv är jag typ 2b!

    Mitt förslag om värsta mamma: "Jag finns".

    SvaraRadera
  2. Spännande! "Jag finns", den känner jag inte till. Ska genast googla.

    SvaraRadera