onsdag 29 februari 2012

Johanna Thydells bilderbok

Fantastiska Johanna Thydell kommer ut med en bilderbok i höst. Den heter Det är en gris på dagis och ges ut på Alfabeta förlag. Charlotte Ramel, som bland annat har illustrerat böckerna om Kanel och Kanin, gör bilderna.

Johanna Thydell har tidigare gett ut tre ungdomsböcker. Vad jag tyckte om hennes debutbok I taket lyser stjärnorna kan du läsa här.

måndag 27 februari 2012

De bästa böckerna är tunna

Jag hävdar ju i min bloggpresentation att jag gillar tunna böcker. Så löjligt. Vad menas? Man kan väl inte bedöma böcker efter sidantalet? Nej, så klart man inte kan.

Men jag tycker att många böcker skulle vinna på att författaren strök en del av texten. För att berättelsen ska bli tydligare. För större klarhet och bättre fokus. För att läsaren ska slippa fastna i ovidkommande detaljer och ändlösa sidointriger och inre monologer som inte leder någon vart. (Ja, Knausgård, det gäller tyvärr dig också.) Och hur är det man säger – i begränsningen visar sig mästaren?

Här är några av mina tunna favoriter. Mästerliga allihopa.














































































söndag 26 februari 2012

Bokhylla

Jag blev inspirerad av det här inlägget hos Bokhora. Så här ser min femårings bokhylla ut. Skorna är hans första.




lördag 25 februari 2012

Skrivtips: följebrev, redigering med mera

Författaren Amanda Hellberg är alltid så generös och delar med sig av sina kunskaper på sin blogg. Just nu svarar hon på skrivrelaterade frågor från bloggläsarna. Kolla bland annat in här och här, samt de inlägg som kommer före och efter.

fredag 24 februari 2012

Just precis!

Jag surfade runt och hittade en intervju med Barbro Lindgren. Hon verkar ju helt fantastisk, den människan. Så här säger hon:

"Många författare vill imponera tekniskt, eller skriva invecklat, eller skriva bara för att skriva, men jag genomskådar dem snabbt, det brukar inte ta mer än några sidor, och då tröttnar jag genast. Det är inte särskilt svårt att se sådant, om man är känslig och har lärt sig en del om människor."

Och sen säger hon så här:

"Jag tycker om böcker som är enkla men på ett komplicerat sätt. Konsten är ju att ladda den där skenbara enkelheten med något viktigt. Och det man skriver bör kunna nå många, annars överlever det ju aldrig."

Och jag säger: Exakt! Just precis! Vill typ knäböja inför denna visdom som sammanfattar hela min syn på litteratur på några rader. 

onsdag 22 februari 2012

Lilla Sparvel – barnbok eller vuxenbok?


När jag var liten tyckte jag inte om Barbro Lindgrens böcker. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att de svartvita illustrationerna var så kluddiga, och för att allt var så fult och konstigt i hennes berättelser. Jag fastnade aldrig för dem, jag tyckte att de var obehagliga.

Men nu! Jag läste Lilla Sparvel häromdagen och sedan dess har jag gått omkring och liksom hämtat andan och laddat för en recension på bloggen. Berättelserna om Sparvel är självbiografiska och i den här boken är Sparvel ungefär sex år. Barbro Lindgren skildrar med glasklar skärpa precis hur obegriplig världen var i den åldern. Om vuxna som blev arga utan att man förstod varför, om mat som man tvingades äta upp, kläder som hängdes på stolen och blev förvandlade till vargar i mörkret. Och flera gånger under läsningen vill jag skrika - ja! Precis så var det.

Barbro Lindgrens prosa gör mig grön av avund. Inte ett överflödigt ord, inte en enda fånig liknelse eller tillkrånglad mening. Allt är så på pricken hela tiden. Och så det här humoristiska och på samma gång nattsvarta. Utsattheten och maktlösheten hos barnet. Detta är stor litteratur.

Men jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att jag först nu, som vuxen, kan ta till mig de här böckerna. Vad beror det på?

Jag tror inte att barn bara vill läsa om små gulliga kaniner. Naturligtvis behöver barn berättelser som också är sorgkantade och svarta och som tar deras rädslor och tankar på allvar. Ändå är jag tveksam till att Sparvel-böckerna verkligen är berättelser för barn.

Och jag tror att det för mig handlar om att det är så mycket som är så starkt i den här boken, att jag inte är säker på att ett barn (eller i vart fall ett yngre barn) klarar att verkligen gå in i berättelsen. Jag tror att det blir för obehagligt, helt enkelt. Det är en sak att som vuxen sitta och tänka tillbaka på hur det kändes när kläderna på stolen blev en varg, tryggt förvissad om att det bara var barnsliga fantasier. Det är en annan sak att läsa om detta när man faktiskt själv vaknar på nätterna och är paniskt rädd för den otäcka klädhögen.

Men jag kanske har helt fel? Det här kanske visst är en barnbok, det kanske finns generationer av barn som verkligen har älskat Sparvel-böckerna?

Eller vad tycker du? Skriv gärna en kommentar om hur du tycker att de fungerat för dina egna/andras barn eller om din egen läsupplevelse. Så blir jag superglad.

måndag 20 februari 2012

Blir det någon sommarkurs i år?

I morgon öppnar webbanmälan till sommarens kurser på universitet och högskolor.
Förra året läste jag litteraturvetenskap på distans; Deckare och spänningslitteratur för barn och ungdom. Det var en väldigt bra och rolig kurs som tog upp barndeckarens framväxt från Kalle Blomkvist till Lasse-Majas detektivbyrå. 

Vi tittade på social kontext, narratologi, genrer, psykologi, berättarperspektiv och mycket annat. Och trots att det inte krävdes några förkunskaper var det rätt hög nivå tycker jag, och passade även den som (i likhet med mig) tidigare har läst en del litteraturvetenskap. 

Dock är jag lite, vad ska man säga, optimistisk av mig när det kommer till prestationer. Så jag hade ju inte riktigt kalkylerat med hur mycket jobb det faktiskt var att läsa på halvfart (alltså samtidigt med arbete ena delen av sommaren och semester ihop med dagislediga barn andra delen).

Men att kursen var ansträngande med diger litteraturlista, feta hemtentor och ett fördjupningsarbete har jag redan glömt och jag hittar mig själv surfande bland kurskatalogerna på nätet. 

Hmmm, få se nu. Vampyrer, Astrid Lindgren eller Harry Potter? Allt låter så roligt. Kanske blir det en sommarkus i år igen, trots allt ...



Kurskatalogen för sommarkurser hittar du här.

lördag 18 februari 2012

Om Pelle Snusk – eller varför ska barn läsa böcker?

Bild: Wikimedia commons
Den här veckan reagerade jag på Bokhoras fredagsfråga, som löd: "Vilken bok tycker du att alla högstadie- och gymnasieelever borde läsa och varför?".

Det var ordet "borde" som störde mig, tillsammans med en del av svaren som tog upp skäl som "underlag till diskussioner" och "viktiga och angelägna ämnen". Det smög sig liksom, helt ogenerat, in pekpinnar och pedagogik redan i boktipsen.

Jag har dock ett lite annat perspektiv, och inom litteraturvetenskapen är det här faktiskt en ganska het potatis. Nytta eller nöje? Vad är viktigast? Vad är egentligen syftet med barnlitteratur och hur skiljer den sig från vuxenlitteraturen?

Historiskt sett har barnlitteraturen haft ett uppfostrande och pedagogiskt syfte. Det estetiska, själva läsupplevelsen, har kommit i andra hand. Som ett exempel kan ges Een sköön och härligh jungfrw speghel, utgiven 1591. Detta brukar kallas den första svenska barnboken. Syftet med den? Att lära flickor och unga kvinnor goda seder.

Och du kanske minns Pelle Snusk? Han som inte ville klippa naglarna? En riktigt saftig moralkaka, skriven av en vuxen (en person med makt) i syfte att förmedla rätt värderingar till barnet (den maktlösa). Den gjorde succé på 1800-talet. Och så har det fortsatt. Vuxna ska uppfostra barn via litteraturen.

På 70-talet var det proggiga barnböcker som skulle förmedla de "rätta" värderingarna beträffande klass och politik. Jag minns med fasa min egen bilderbok Kamrat Jesus, fylld av kommunistisk och anti-kristen propaganda.

Numera tycker jag att det ofta handlar om "rätt" syn på demokrati och genus som ska förmedlas via barn- och ungdomslitteraturen.

Men vad är det för fel med det här då? Ska vi inte uppfostra och undervisa barn via böcker? Det är väl alldeles utmärkt. Mera Pelle Snusk! Mera Kamrat Jesus!

Nej, för det speglar en syn på barn och ungdomar som jag inte gillar. Lennart Hellsing skriver i sin bok Tankar om barnlitteraturen att synen på barnlitteratur speglar hur barn betraktas; som människor eller som blivande människor. Om barnet betraktas som människa handlar det om att se till behoven barnet har redan nu snarare än i framtiden, ett barnperspektiv. Om barnet betraktas som en blivande människa handlar det om att barnen ska lära sig något och/eller formas på ett visst sätt, ett vuxenperspektiv.

Vi ska inte ha ett vuxenperspektiv/didaktiskt perspektiv när vi skriver böcker för barn eller väljer böcker åt barn, tycker jag. Till viss del är det ofrånkomligt eftersom vi som skriver om barnlitteratur och för barn är vuxna. Men vi kan väl komma överens om att vi i alla fall strävar efter att låta barnen få läsa för läsningens skull. Att de har rätt att få läsa av samma anledning som vi själva gör. För du läser väl inte för att bli uppfostrad? I syfte att bli serverad rätt politiska och moraliska värderingar?

Nej, jag tänkte väl det. Jag vet inte varför du läser skönlitteratur, men jag kan nästan svära på att det inte är i syfte att bli undervisad av någon som har makt över dig. Själv läser jag för skönhetsupplevelsen, för läsglädjen, för berättelsen. För känslan av att det finns någon därute som har tänkt och känt som jag.

Det vill jag att barn och ungdomar också ska ha rätt att göra.

Mina bästa reatips: bilderböcker

Här är mina bästa tips på bokreans bilderböcker.

1. Siv sover vilse av Pija Lindenbaum





Pija Lindenbaums bästa. Siv ska sova över hos Cerisia för första gången. Nu är hon utelämnad åt allt främmande i Cerisias familj. En fenomenal berättelse om makt, mörkrädsla och klass.

2. Knacka på av Anna-Clara Tidholm




Poetisk rytm, färger och spännande dörrar i mästerlig förening. Perfekt första bilderbok.

3. Petras prick av Maria Nilsson Thore






En lågmäld och varm liten berättelse om Petra som har en prick som inte längre vill sitta kvar i pälsen. Texten är rytmisk och välkomponerad, bilderna underbara. Augustprisnominerad år 2011.

fredag 17 februari 2012

Mina bästa reatips: kapitelböcker

Tre tips på kapitelböcker på bokrean kommer här.

1. Mysterium för utomjordingar av Rose Lagercrantz





Humlan är bra på att lösa mysterier. När hon läser deckare vet hon med en gång vem som är boven. Så när ett pärlhalsband försvinner från klassrummet försöker Humlan genast att lista ut vem som är tjuven. En spännande deckare för mellanåldern med ett för genren ovanligt djup. Under tiden Humlan försöker lösa mysteriet med pärlhalsbandet funderar hon också på sin försvunna mamma och vad det egentligen innebär att vara människa.

2. Nyckelbarnen av Sara Kadefors





När man börjar femman får man inte längre gå på fritids. Utan då blir man nyckelbarn. Siri, Linn, Nizar och Leo försöker tillsammans fördriva tiden efter skolan. Men det som först kändes som oskyldiga bus eskalerar snart till problem som de inte längre kan hantera. Spännande, välskrivet och lite otäckt. Sara Kadefors belönades med Augustpriset år 2001 för sin ungdomsbok Sandor slash Ida.

3. Det förtrollade urverket av Philip Pullman





Philip Pullman vann ALMA-priset, barn- och ungdomsboksvärldens motsvarighet till Nobelpriset, år 2005. Titeln (ordet ”förtrollad” funkar alltid på mig) samt det faktum att berättelsen handlar om en prins med ett urverk till hjärta gör att jag absolut vill läsa den här boken.

torsdag 16 februari 2012

Mina bästa reatips: ungdomsböcker

Nästa vecka börjar bokrean. Jag tänkte ge er mina bästa tips inför rean, och idag börjar jag med tre ungdomsböcker. Skynda fynda!


1. Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn av Bjørn Sortland.






En tunn liten bok om Markus som älskar för första gången. Han älskar Ingrid, som är fem år äldre, röker och forskar om konstnären Felix Nussbaum. Men Ingrid har cancer. En vacker och sorglig kärlekshistoria, berättad i korta, prosadiktsliknande kapitel. Och ja, jag grät på slutet.


2. Hungerspelen-trilogin av Suzanne Collins








Varje år anordnas Hungerspelen, en brutal tävling och dokusåpa för ungdomar. Hungerspelen är en kamp på liv och död - vinnare är nämligen den deltagare som lyckas hålla sig vid liv längst. När Katniss Everdeens tolvåriga lillasyster lottas fram som deltagare i Hungerspelen bestämmer sig Katniss för att frivilligt ta sin systers plats. Kommer Katniss att klara sig? Och vad är hon beredd att göra för att överleva? 


På bokrean kan du köpa hela trilogin i samma bok. Utmärkt, eftersom man är helt fast efter första kapitlet och vill hetsläsa vidare hela tiden.


3. Fjäril av Sonya Hartnett




Eftersom jag blev fullkomligt betagen i Sonya Hartnett efter att ha läst Torsdagsbarn (som du kan läsa om här) så är detta en bok som jag definitivt tänker lägga vantarna på.

tisdag 14 februari 2012

Det här med att vänta

På viktiga. Besked. Stora. Livsavgörande. Beslut. Som ligger i någon annans händer.

Inte min grej. 

Tänkte bara säga det. 

söndag 12 februari 2012

Mesiga recensioner i bloggosfären?

Efter att ha bok- och skrivbloggat ett kort tag är det en sak som slår mig. Att det är en liten värld, det här. Speciellt bloggosfären som kretsar kring barn- och ungdomslitteratur. Och det gör också att jag har börjat tänka mig för, kanske oroväckande mycket, när jag har synpunkter på andras texter. Det skulle kännas konstigt att recensera, säg till exempel någon av de bloggare jag gärna läser och som kanske också läser mina inlägg ibland.

Tänk om hon/han blir ledsen? Eller tycker att jag är knäpp, orättvis och besserwissrig. Jag vet ju hur mycket hårt arbete och personligt engagemang som kan ligga bakom en text. Och att det är betydligt lättare att se fel i andras texter än att själv skriva bra.

Den senaste tiden har jag läst en del böcker som jag verkligen inte tycker har uppfyllt mina förväntningar. Och då har jag faktiskt avstått från att recensera dem här på bloggen.

Ja, nu tänker ni kanske att jag överdriver min egen betydelse. Och visst, det är inte som att hela litteratursverige otåligt väntar på att min blogg ska uppdateras. Jag är inte kritiker på en stor dagstidning. Det fattar jag också.

Men om vi säger så här, författare kan också googla. Författare kan också läsa länkar från recensioner och nätbokhandlar.

Och det är klart att de flesta nog inte bryr sig ett dugg om vad jag tycker. Men bara känslan av att vem som helst kan läsa min åsikt och att jag kanske faktiskt kan såra någon med den, den känslan har jag lite svårt att förhålla mig till. Samtidigt, att skriva recensioner som enbart är välvilliga och som inte innehåller kritik, det blir ju i längden rätt urvattnat och mesigt.

Hur tänker ni andra bok- och skrivbloggare? Recenserar ni gladeligen exempelvis bloggvänners böcker, och hur går tankarna hos er då? Ni som skriver själva, känner ni er alltid bekväma med att bedöma andras texter? Känner ni er elaka ibland? Och avstår ni ibland från att blogga om böcker ni verkligen inte gillar?

lördag 11 februari 2012

Tidningen Skriva och fniss åt Jan Guillou


Igår köpte jag senaste numret av tidningen Skriva. Tidningen är nystartad, den har bara kommit ut med två nummer hittills. Jag tycker att den är riktigt bra.

Konkreta skrivtips blandas med intervjuer med författare. Allt i en snygg layout och med ett lagom lättsamt upplägg. Jag gillade särskilt intervjun med Jan Guillou, faktiskt. Inte för att jag egentligen är något fan, men för att han kläckte ur sig den ena torra sarkasmen efter den andra om skrivande. Eller vad sägs om denna sågning av pretentiös skönlitteratur:

"Den franska nya romanen passar ett ungt litterärt geni med begränsad livserfarenhet och stora författardrömmar utmärkt, för att man då vill skriva vackert om absolut ingenting. Man vill skriva djupsinnigt, svårbegripligt med hög grad av icke konkret berättande."

Det här citatet gjorde min eftermiddag. Jan Guillou, du är ju riktigt rolig.

torsdag 9 februari 2012

Tjuvtitt ...

... på Sara Stridsbergs och Anna-Clara Tidholms bilderbok här. Och en intervju med Sara Stridsberg om projektet!

onsdag 8 februari 2012

Vi måste prata om liknelser


Jag är inte riktigt kompis med liknelser och metaforer i skönlitterära texter. Eller, jo, om de gör det enklare för mig att förstå vad författaren menar. Inte annars. Inte som en krusidull i texten, som känns långsökt och liksom bara  ... är i vägen.

Så här: De tornar upp sig som en mur runt henne. Helt okej. Inte jätteinnovativt, men alla fattar vad som menas. Eller hur? Du vet ju hur en mur ser ut. Du ser framför dig hur de ställer sig framför henne, lite hotfullt sådär.

Men detta: Korven ser flottig och trött ut, som ansiktet på en nattportier. Alltså hur då? Exakt hur menar du? Jag ser inte en enda nattportier framför mig nu faktiskt, när jag tänker efter. Och inte en enda korv som ser ut som en heller.

Eller vad tycker ni? Är jag känslig? Kanske rent av allergisk? Är liknelser och metaforer i själva verket ett smakfullt stilistiskt grepp, det är bara jag som inte har fattat grejen?

PS. Båda exemplen ovan är autentiska. Men jag tänker inte avslöja vilket exempel som är från vilken bok, det får ni lista ut själva.

tisdag 7 februari 2012

En ny värld

Han är familjens minsting. Tre år. Ramlar fortfarande ihop på golvet i en ilskehög om han inte får som han vill, har svårt att sitta stilla på samlingen och vid matbordet, suger på tummen.

Så en dag sitter vi och ritar, och jag ska vara pedagogisk och skriva några bokstäver också, jojo, för lite nyttigt ska det ju vara också och inte bara lek.

Då tar han sitt lilla pekfinger, pekar på bokstäverna, härmar sin storebrors teknik och ljudar. M-U-S. Mamma, det står mus.

Jag blir förvånad. Tror inte riktigt på att han kan ha fattat grejen. Men jodå, han gör om det några gånger. M-A-T. R-O-S. I-S.

Ungen läser. Och jag blir glad för att jag får vara med om det här, när de tar första stegen, börjar prata, läsa. Jag blir så fånigt stolt och vill skrika ut till alla hur duktiga och fina de är, mina ungar.

En ny värld har öppnat sig för dig, tänker jag. Om några år sitter du försjunken i böcker, du kommer att få tillgång till den bästa och mest magiska av världar.

Men om detta vet han inget ännu.

Nu är han trött på att sitta stilla, han vill spela tevespel med sin storebror. Och så springer han från bordet.

söndag 5 februari 2012

En sån där lista

En sån där lista är ju käck. Jag lånade denna från Bokhora.

Senast lästa: Tistelblomman av Amanda Hellberg.
Senast köpta bok: Se ovan.
Senast lånade bok: Ett gäng med barn- och ungdomsböcker från det lokala biblioteket, bl.a. Den tatuerade fjärilen av Philip Pullman och En vän som heter Mia av Peter Pohl.
Senast fådda bok: Moderspassion av Maj-Gull Axelsson. Julklapp.
Favoritbokhandel: Akademibokhandeln i Sollentuna centrum. Gullig personal och bra sortiment.
Favoritbibliotek: Stockholms stadsbibliotek och numera nedlagda Skälbybiblioteket (min barndoms gula lilla folkbibliotek).
Antal lånekort: Två.
Använder som bokmärke: Viker hundöron ... Eller tar vad som finns till hands.
Favoritfärg på bok: (Vrider på huvudet och tittar på bokhyllan.) Tydligen brun.
Favoritmat/snack vid läsning: Äter sällan när jag läser.
Favoritdryck vid läsning: Te.
Favoritställe att läsa på: Soffan, badkaret, sängen, pendeltåget.
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: Är mellan böcker. Avslutade precis Tistelblomman.
Den här boken köper jag till en förälder: Mamma fick Frihet av Jonathan Franzen i julklapp.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Naiv Super av Erlend Loe. (Jag har, oavsiktligt, lyckats ge henne den två gånger.)
Den här boken köper jag till en partner: Hungerspelen av Suzanne Collins fick han i Fars-dagpresent.
Favoritgenre: Omöjligt att välja. Eller ... kanske fantastik då, om man får lov att vara så bred.
Favoritformat: Pocket. Billigt, lätt att ta med i väskan.
Författarfavorit: Torgny Lindgren, Pija Lindenbaum, Sara Stridsberg, Kerstin Ekman, Astrid Lindgren, John Steinbeck, Maria Gripe, Margaret Atwood, Hjalmar Söderberg, Selma Lagerlöf, Sofi Oksanen. Jag gillar författare som lyckas kombinera kvalité och djup med en slags folklighet, lättillgänglighet. Den goda berättelsen ska det vara, helst inga konstiga formexperiment som bara riktar sig till kultureliten.
Den tjockaste bok jag läst: Måste vara någon rysk klassiker. Jag gillar inte tjocka böcker.
Den tunnaste bok jag läst: Troligen någon bilderbok. Av vuxenböckerna kanske Förlossningen av Måns Wadensjö. Den hade bara 80 sidor.
Favoritljud när du läser: Alltså som bakgrundsljud? First aid kit kanske?
Favorittidning: Dagens Nyheter. Vi läser. Och så gillar jag inredningstidningar, men det är ju inte så bokrelaterat.
Prenumererar på: DN.
Favoritbokblogg: Hmm ... Bokhora och Bokunge.
Mitt bästa bokminne: Jag har ett starkt minne av hur jag som femåring inte kunde slita mig från Ronja Rövardotter. Jag satt i min sittsäck och läste oavbrutet i timmar. Jag ville vara i den berättelsen.
Senaste bokfyndet: Mamma brukar fynda böcker på Läkarmissionen åt mig för en tia styck. Senast fick jag Hunden av Kerstin Ekman.
Senaste impulsköpta bok: Brukar impulsköpa pocketar när jag går förbi Pocket shop på Centralen på väg hem från jobbet. Senast var det nog The good man Jesus and the scoundrel Christ av Philip Pullman.
En bra bok att ge bort: Det beror ju definitivt på mottagaren. Men till en vuxen person som gillar att läsa skulle jag ge bort Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman. Till en ung person eller någon som inte är en storläsare: Hungerspelen av Suzanne Collins. Till ett litet barn: Gittan gömmer bort sig av Pija Lindenbaum.
Bokgenre som jag undviker: Men-ippeisk satir. Så heter tydligen det som Maja Lundgren ägnar sig åt i Mäktig tussilago. Och det går fetbort. Jag får panik av böcker som ägnar sig mer åt formen än åt berättelsen.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Ger bort till Röda korset.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Jag har inte koll. Har försökt med läsdagbok, men det brukar bara hålla någon månad.
Så här sorterar jag min bokhylla: Kronologiskt och i svenskt och utländskt, skönlitteratur/fack. Illiaden och Odyssen står exempelvis först i hyllan för utländsk skönlitteratur. Och barn-och ungdomsböcker står för sig.
Nästa bok jag ska läsa: Det får bli den där impulsköpta pocketen av Pullman. 

fredag 3 februari 2012

Pojkarna sjuder av sensualism


Nu har jag äntligen läst Augustprisvinnaren Pojkarna av Jessica Schiefauer.

Pojkarna handlar om de tonåriga flickorna Bella, Momo och Kim. Om dagarna blir de uttittade, kränkta och förnedrade av killarna i skolan. Om nätterna dricker de nektar från Bellas magiska blomma. Då förvandlas de till pojkar, riktiga pojkar med mörka röster, genitalier och adamsäpplen.

Jessica Schiefauers prosa är sinnlig och sensuell. Det sväller, växer, kliar, klibbar och doftar genom hela berättelsen. Jag njuter av det poetiska språket och av de skickligt förmedlade sinnesintrycken. När Kim står framför spegeln och betraktar sin pojkkropp, när det trycker och spränger i henne, så är det som att jag också upplever det.

Mot slutet blir jag dock en aning besviken. Var detta verkligen allt? Det känns som om intrigen blivit lite väl sparsmakad. Författaren kunde ha gjort mycket mer med den briljanta idén. Nu känns det som att berättelsen tar slut innan den riktigt kommit igång.

Sen har jag också problem med den grundläggande tesen i berättelsen; när Kim blir pojke så blir hon plötsligt sedd som en jämlike.

Jag tänker på mina egna söner och på dagisgårdens stenhårda hierarkier. På de tuffa fotbollskillarna och på den försiktiga sorten som står en bit bort och betraktar. Som vill vara med, men inte får. Och jag tänker att detta grundläggande antagande i berättelsen kan jag inte acceptera. Nej, själva pojkkroppen gör dig tyvärr inte omedelbart till en i gänget.

Men trots mina tveksamheter vad gäller intrigen så tänker jag på berättelsen i flera dagar efter att jag läst ut boken. Och det är alltid ett tecken på att man läst en riktigt bra bok.

torsdag 2 februari 2012

Den knepiga målgruppen


För ett tag sedan bloggade jag om att jag tyckte att det var svårt att hitta bilderböcker för äldre barn. (Det vill säga barn som, oavsett ålder, mognadsmässigt befinner sig någonstans mellan kapitelbok och bilderbok.)

Detsamma gäller ju naturligtvis kapitelböcker för samma grupp. Jag saknar korta, enkla kapitelböcker som är rikligt illustrerade i färg. Böcker som appellerar till säg, barn mellan fyra och sex år ungefär. Gärna med berättelser som rör vardagen för dem; förskola eller förskoleklass, kompisar, lära sig cykla, lösa tänder och simskola.

Det finns väldigt många läsa-självböcker för barn som precis börjat skolan. Men som sagt, utbudet är mer begränsat för de barn som befinner sig i gränslandet mellan bilderbok, läsa-självbok och lite mer koncentrationskrävande kapitelböcker.

En bok som passar bra för denna knepiga målgrupp är dock Augustpris-nominerade Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore. Den läser vi hemma just nu, och det är korta kapitel, mycket dialog och färgillustrationer på varje sida. (Efter tips här på bloggen, tack!) Uppföljaren En annan resa, kommer snart ut i handeln.

Fler tips på enkla, illustrerade kapitelböcker får man på Bokunge.