onsdag 22 februari 2012

Lilla Sparvel – barnbok eller vuxenbok?


När jag var liten tyckte jag inte om Barbro Lindgrens böcker. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att de svartvita illustrationerna var så kluddiga, och för att allt var så fult och konstigt i hennes berättelser. Jag fastnade aldrig för dem, jag tyckte att de var obehagliga.

Men nu! Jag läste Lilla Sparvel häromdagen och sedan dess har jag gått omkring och liksom hämtat andan och laddat för en recension på bloggen. Berättelserna om Sparvel är självbiografiska och i den här boken är Sparvel ungefär sex år. Barbro Lindgren skildrar med glasklar skärpa precis hur obegriplig världen var i den åldern. Om vuxna som blev arga utan att man förstod varför, om mat som man tvingades äta upp, kläder som hängdes på stolen och blev förvandlade till vargar i mörkret. Och flera gånger under läsningen vill jag skrika - ja! Precis så var det.

Barbro Lindgrens prosa gör mig grön av avund. Inte ett överflödigt ord, inte en enda fånig liknelse eller tillkrånglad mening. Allt är så på pricken hela tiden. Och så det här humoristiska och på samma gång nattsvarta. Utsattheten och maktlösheten hos barnet. Detta är stor litteratur.

Men jag kan inte låta bli att reflektera över det faktum att jag först nu, som vuxen, kan ta till mig de här böckerna. Vad beror det på?

Jag tror inte att barn bara vill läsa om små gulliga kaniner. Naturligtvis behöver barn berättelser som också är sorgkantade och svarta och som tar deras rädslor och tankar på allvar. Ändå är jag tveksam till att Sparvel-böckerna verkligen är berättelser för barn.

Och jag tror att det för mig handlar om att det är så mycket som är så starkt i den här boken, att jag inte är säker på att ett barn (eller i vart fall ett yngre barn) klarar att verkligen gå in i berättelsen. Jag tror att det blir för obehagligt, helt enkelt. Det är en sak att som vuxen sitta och tänka tillbaka på hur det kändes när kläderna på stolen blev en varg, tryggt förvissad om att det bara var barnsliga fantasier. Det är en annan sak att läsa om detta när man faktiskt själv vaknar på nätterna och är paniskt rädd för den otäcka klädhögen.

Men jag kanske har helt fel? Det här kanske visst är en barnbok, det kanske finns generationer av barn som verkligen har älskat Sparvel-böckerna?

Eller vad tycker du? Skriv gärna en kommentar om hur du tycker att de fungerat för dina egna/andras barn eller om din egen läsupplevelse. Så blir jag superglad.

9 kommentarer:

  1. Jag läste Sparvelböckerna när jag var 9-10 år och gillade dom jättemycket. Har läst dom som vuxen också, och gillar dom fortfarande fast på ett annat sätt. Som barn kändes det befriande att känna igen sig i det här att vara rädd för en massa saker som dom vuxna avfärdade som trams. Som vuxen kan jag inte annat än att instämma i din analys. Det är stor litteratur. /Anna J

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Vad intressant att höra att du verkligen tyckte om dem som barn och vad det var du gillade.

      Jag blir nog lite påverkad av att Sparvel bara är sex år i första boken, och har nog därför tänkt mig att målgruppen är läsare i den åldern och säg ett par år uppåt. Nio-tio låter mer lagom. Jag skulle gärna vilja läsa dem tillsammans med mina egna barn, men får nog vänta ett bra tag till.

      Radera
  2. Jag har inte läst den tyvärr, men jag tror att många barnböcker är skrivna mer för vuxna än för barn. Jag var inte speciellt förtjust i Barbro Lindgren som barn, men läste några. Nu gillar jag Loranga&co, och det gör min dotter också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, visst är det så tyvärr. Det är vuxna som är författare, förläggare, kritiker, som köper böcker och som delar ut priser. Och därför spelar ju de vuxnas värderingar kring vad som är bra litteratur alltid in.

      Men jag blir lycklig när jag hittar böcker som kan ha flera skikt i sig, som fungerar både för ett barn och för en vuxen (som kanske högläser boken.) Det tycker jag är suveränt. Därför tycker jag till exempel att Pija Lindenbaum är så fantastisk, hennes böcker har ofta liksom en barningång och en vuxeningång.

      Lorangaböckerna måste jag nog läsa om. Jag tyckte inte riktigt om dem när jag var liten, men jag kan ju (uppenbarligen) ha ändrat mig.

      Radera
  3. Ja, fast det är inte säkert att du kommer att gilla dem. Jag gissar på inte. :)
    Jag har förresten just läst ut Extra!Plötsligt... Den var ju helt suverän.

    SvaraRadera
  4. Vad kul att du läst den! Jag tyckte också mycket om den, Per Nilsson är en ny favorit för mig.

    SvaraRadera
  5. upplevde precis samma känsla som du gjorde! väldigt obehaglig litteratur men samtidigt kunde man inte lägga boken ifrån sig! ska nog ta och läsa om den nu när man blivit vuxen.

    SvaraRadera
  6. Jag tycket att det många gånger var synd om sparvel,många gånger fick hon stryk,blev utstött,vuxna som aldrig ville lyssna,sedan vuxnas fördomar.men sparvel hade tidigt empati

    SvaraRadera
  7. Jag har läst loranga- och mattiasböckerna av Barbro Lindgren för mina flickor (6 och 10 år). Vi älskar dessa böcker och flickorna ber mig läsa dem om och om igen. Jag tycker bättre om dem än Astrid Lindgrens böcker. Och det är inte för att jag är jävig (Barbro är bekant till familjen).

    SvaraRadera