lördag 18 februari 2012

Om Pelle Snusk – eller varför ska barn läsa böcker?

Bild: Wikimedia commons
Den här veckan reagerade jag på Bokhoras fredagsfråga, som löd: "Vilken bok tycker du att alla högstadie- och gymnasieelever borde läsa och varför?".

Det var ordet "borde" som störde mig, tillsammans med en del av svaren som tog upp skäl som "underlag till diskussioner" och "viktiga och angelägna ämnen". Det smög sig liksom, helt ogenerat, in pekpinnar och pedagogik redan i boktipsen.

Jag har dock ett lite annat perspektiv, och inom litteraturvetenskapen är det här faktiskt en ganska het potatis. Nytta eller nöje? Vad är viktigast? Vad är egentligen syftet med barnlitteratur och hur skiljer den sig från vuxenlitteraturen?

Historiskt sett har barnlitteraturen haft ett uppfostrande och pedagogiskt syfte. Det estetiska, själva läsupplevelsen, har kommit i andra hand. Som ett exempel kan ges Een sköön och härligh jungfrw speghel, utgiven 1591. Detta brukar kallas den första svenska barnboken. Syftet med den? Att lära flickor och unga kvinnor goda seder.

Och du kanske minns Pelle Snusk? Han som inte ville klippa naglarna? En riktigt saftig moralkaka, skriven av en vuxen (en person med makt) i syfte att förmedla rätt värderingar till barnet (den maktlösa). Den gjorde succé på 1800-talet. Och så har det fortsatt. Vuxna ska uppfostra barn via litteraturen.

På 70-talet var det proggiga barnböcker som skulle förmedla de "rätta" värderingarna beträffande klass och politik. Jag minns med fasa min egen bilderbok Kamrat Jesus, fylld av kommunistisk och anti-kristen propaganda.

Numera tycker jag att det ofta handlar om "rätt" syn på demokrati och genus som ska förmedlas via barn- och ungdomslitteraturen.

Men vad är det för fel med det här då? Ska vi inte uppfostra och undervisa barn via böcker? Det är väl alldeles utmärkt. Mera Pelle Snusk! Mera Kamrat Jesus!

Nej, för det speglar en syn på barn och ungdomar som jag inte gillar. Lennart Hellsing skriver i sin bok Tankar om barnlitteraturen att synen på barnlitteratur speglar hur barn betraktas; som människor eller som blivande människor. Om barnet betraktas som människa handlar det om att se till behoven barnet har redan nu snarare än i framtiden, ett barnperspektiv. Om barnet betraktas som en blivande människa handlar det om att barnen ska lära sig något och/eller formas på ett visst sätt, ett vuxenperspektiv.

Vi ska inte ha ett vuxenperspektiv/didaktiskt perspektiv när vi skriver böcker för barn eller väljer böcker åt barn, tycker jag. Till viss del är det ofrånkomligt eftersom vi som skriver om barnlitteratur och för barn är vuxna. Men vi kan väl komma överens om att vi i alla fall strävar efter att låta barnen få läsa för läsningens skull. Att de har rätt att få läsa av samma anledning som vi själva gör. För du läser väl inte för att bli uppfostrad? I syfte att bli serverad rätt politiska och moraliska värderingar?

Nej, jag tänkte väl det. Jag vet inte varför du läser skönlitteratur, men jag kan nästan svära på att det inte är i syfte att bli undervisad av någon som har makt över dig. Själv läser jag för skönhetsupplevelsen, för läsglädjen, för berättelsen. För känslan av att det finns någon därute som har tänkt och känt som jag.

Det vill jag att barn och ungdomar också ska ha rätt att göra.

7 kommentarer:

  1. Jag tolkade nog inte ordet "borde" exakt så utan mer som "vilken tycker du är så bra att det är synd om de missar".

    Men jag har känslan att många barnböcker är skrivna för att vuxna skall tycka att "barnet" tas på allvar. Att vuxna ska tycka att det är konst eller har ett budskap, inte alltid för att barnen skall tycka att de är roliga.

    Jag har ett bra exempel, men har glömt vad den hette. Det var iallafall en bilderbok som handlade om en flicka som var så försynt att hon till slut försvann in i väggen. Där inne hittade hon fler kvinnor, bla en mormor. Det var vackra bilder. Men hur kul var den för barn? I mitt tycke var den skriven för vuxna.

    Den vann en hel hop med priser iallafall.

    Böcker och TV-program från 70-talet var ofta så där genomskinliga som det kan bli om man tänker mer på politiskt innehåll än historian. Det var alltid direktören som var skurken, om man säger som så. Men en del blev ju bra ändå. Tex gillar jag verkligen boken "Fred Strid krymper" av Inger&Lasse Strandberg, som stundtals är full av pekpinnar. Men samtidigt är det en spännande och intressant historia. När jag läste den för barnen hoppade jag dock över ett par sidor med info om Vietnamkriget. De var liite tråkiga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med dig om att "borde" inte behöver implicera ett undervisande syfte. Men det var denna formulering ihop med svaren från Bokhororna och andra, plus den historiskt unkna synen på barnböcker som gjorde att jag reagerade.

      Boken du tänker på är "Snäll" av Gro Dahle!

      Radera
  2. Visst, ja. Så heter den.
    Fina bilder var det dock.

    SvaraRadera
  3. Fast jag tycker att Pelle Snusk verkar kul.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, rätt kul är den. Vi hade den på mitt bibliotek när jag var liten och jag minns bilden med avknipsade blodiga fingertoppar. Spännande var den. Men kanske för att den var så absurd, att den liksom inte funkar som propaganda längre.

      Radera
  4. Riktigt bra skrivet. Jag håller med dig.

    SvaraRadera