fredag 3 februari 2012

Pojkarna sjuder av sensualism


Nu har jag äntligen läst Augustprisvinnaren Pojkarna av Jessica Schiefauer.

Pojkarna handlar om de tonåriga flickorna Bella, Momo och Kim. Om dagarna blir de uttittade, kränkta och förnedrade av killarna i skolan. Om nätterna dricker de nektar från Bellas magiska blomma. Då förvandlas de till pojkar, riktiga pojkar med mörka röster, genitalier och adamsäpplen.

Jessica Schiefauers prosa är sinnlig och sensuell. Det sväller, växer, kliar, klibbar och doftar genom hela berättelsen. Jag njuter av det poetiska språket och av de skickligt förmedlade sinnesintrycken. När Kim står framför spegeln och betraktar sin pojkkropp, när det trycker och spränger i henne, så är det som att jag också upplever det.

Mot slutet blir jag dock en aning besviken. Var detta verkligen allt? Det känns som om intrigen blivit lite väl sparsmakad. Författaren kunde ha gjort mycket mer med den briljanta idén. Nu känns det som att berättelsen tar slut innan den riktigt kommit igång.

Sen har jag också problem med den grundläggande tesen i berättelsen; när Kim blir pojke så blir hon plötsligt sedd som en jämlike.

Jag tänker på mina egna söner och på dagisgårdens stenhårda hierarkier. På de tuffa fotbollskillarna och på den försiktiga sorten som står en bit bort och betraktar. Som vill vara med, men inte får. Och jag tänker att detta grundläggande antagande i berättelsen kan jag inte acceptera. Nej, själva pojkkroppen gör dig tyvärr inte omedelbart till en i gänget.

Men trots mina tveksamheter vad gäller intrigen så tänker jag på berättelsen i flera dagar efter att jag läst ut boken. Och det är alltid ett tecken på att man läst en riktigt bra bok.

2 kommentarer:

  1. Roligt att du har läst den.
    Det verkar som om det finns mycket vi tyckte lika!
    Och jag tänkte också på den efteråt.

    SvaraRadera
  2. Ja, jag gick tillbaka och läste din recension nu, vi tyckte absolut lika. Det var liksom lite .. snöpligt.

    SvaraRadera