onsdag 7 mars 2012

Ensam mullvad på en scen



Ensam mullvad på en scen av Ulf Nilsson och Eva Eriksson har jag väntat på länge. Jag är nämligen hemskt förtjust i Ulf Nilsson, han är en av mina bilderboksfavoriter tillsammans med bland andra Barbro Lindgren och Pija Lindenbaum.

Så kom den då äntligen, i ett stort, tungt bokpaket tillsammans med reaböcker och några titlar som barnen fått välja själva. Pojkarna slet upp paketet under ivriga utrop och räknade att de fått lika många böcker var. Så att det inte var orättvist. Jag föreslog genast högläsning av Ensam mullvad på en scen och vi slog oss ned på golvet, tätt ihop.

Ensam mullvad på en scen handlar inte, titeln till trots, om en mullvad. Utan om en pojke som är sex år gammal och inte vill vara med på klassens sångframträdande. Han har nämligen scenskräck. Strålkastarna lyser honom i ögonen och han är orolig för att han ska glömma bort vad han ska säga. Scenen känns som ett stup ned i havet och hans hjärta bultar vilt under repetitionerna.

Det jag tycker så mycket om med Ulf Nilsson är att han vågar vara allvarlig och sorgsen. Det finns ingen tillkämpad hurtighet och skojfriskhet i hans berättelser, utan bara en stor lyhördhet och respekt för barns känsloliv.

Och så finns där en värme, som gör att berättelsen inte tippar över. Det blir inte för otäckt, och inte heller pekoral. I den här berättelsen är det relationen mellan storebror och lillebror som är rörande fint gestaltad. Även samspelet med fröken är sympatiskt skildrat. Hon får lov att vara nyanserad och inkännande istället för stereotypt framställd på det sätt som vuxna kan tendera att bli i barnböcker.

Ulf Nilsson låter berättelsen utspela sig i en obestämd dåtid. Läsaren förstår av formuleringar som "jag brukade sjunga för min lillebror" att berättarjaget nu är äldre än sex år, kanske vuxen. Det är listigt, för det gör att författaren kan använda ett språk som inte annars skulle vara förenligt med den unga huvudpersonen. Samtidigt så skapar detta grepp också distans. Historien utspelar sig inte här och nu på samma sätt som om barnet också hade fått vara berättare. Och möjligen är det också den äldre berättarrösten som medför att texten ibland blir lite mångordig. Det känns exempelvis lite onödigt med nästan en hel sidas text för att beskriva storebrors oro när han ligger i sängen, eftersom illustrationen till texten så fint gestaltar hur han känner. 

Eva Erikssons mjuka, finstämda illustrationer i dämpad färgskala passar bra med den lågmälda tonen i texten. Det är få illustratörer som kan förmedla känslor så på pricken som Eva Eriksson kan.

När vi kommer till berättelsens klimax känner jag förvånat hur det sticker i näsan. Jodå, strax trillar det riktiga tårar. Barnen märker ingenting, de har snart pilat vidare till nästa bok, nästa lek. Men kvar sitter jag och är uppenbarligen väldigt rörd. Och tacksam över att jag fått ta del av en underbar liten berättelse. På köksgolvet, en helt vanlig tisdagseftermiddag. 

2 kommentarer:

  1. Åh, den här vill jag läsa. Och verkligen inte mindre efter att ha läst din fina recension.

    SvaraRadera
  2. Ja, den är jättefin! Kul att du gillade recensionen.

    SvaraRadera