tisdag 6 mars 2012

Mitt liv som läsare, del 1



Jag läste på professorn Maria Nikolajevas blogg att hennes studenter brukar få i uppdrag att skriva ett ”självporträtt” av vilka de är som läsare. Det inspirerade mig att skriva mitt eget självporträtt. Jag tänkte börja med min barndoms läsning.

En bilderbok jag minns från min barndom är Hur gick det sen av Tove Jansson. Den var otäck och härlig på samma gång, mest otäck tror jag. Sedan tyckte jag också om Allrakäraste syster av Astrid Lindgren med illustrationer av Hans Arnold.

Jag lärde mig läsa tidigt, hemma. Min mamma som är lärare satt bredvid mig och hjälpte mig att ljuda och skriva bokstäver och runt jul, samma år som jag hade fyllt fyra, hade jag knäckt läskoden. Runt fem års ålder började jag läsa Bamse-tidningar. Det var lagom svårt med versaler och mycket bilder. Sedan måste läsutvecklingen ha gått fort, för jag vet att jag läste kapitelböcker innan jag började skolan när jag var sex år.

Jag var en liten drömmare när jag var liten. Fantasifull och känslig. Min mamma och pappa kallade mig för ”professorn” eftersom jag var lite vimsig och uppe i det blå. Jag kunde bli helt uppslukad av böcker, och försvinna bort i flera timmar. Jag minns hur starkt det lockade mig att få lämna vardagen och träda in i en magisk värld; full av flygande mattor, vildvittror, förtrollade garderober och karameller som växte på träd.

Jag fick lånekort och lärde mig att gå själv till det lilla gula biblioteket i Skälby, norr om Stockholm, där jag är uppvuxen. På den tiden bestod lånekortet av en ljusgul papperslapp i en liten plastficka och man skulle skriva upp sitt lånenummer och stämpla datum på ett kort som sedan lämnades över disk till bibliotekarien. Jag minns fortfarande doften på biblioteket; blyertspenna och gammalt papper. Jag var notoriskt dålig på att lämna böcker i tid, och är tyvärr det fortfarande. Att kliva in på ett bibliotek väcker läslust hos mig, och jag lämnar det alltid med stora travar med böcker. Men att bära tillbaka den där boktraven är mycket besvärligare än att bära hem den ... 

Jag valde böcker helt på känsla, jag hade ingen uppfattning om vad som ansågs vara kvalitetslitteratur och inte. Ändå tycker jag, så här i efterhand, att jag ofta hamnade rätt. Först gick jag längs hyllorna och läste på bokryggarna. Hittade jag en intressant titel lyfte jag boken ur hyllan och läste första stycket. Verkade det inte spännande, ställde jag tillbaka boken och fortsatte att leta. På detta sätt hittade jag många underbara böcker, av bland annat Mary Norton, Roald Dahl, Astrid Lindgren, Maria Gripe, LM Montgomery och CS Lewis. Men jag läste också travar med Fem-böcker, Kitty-böcker och klassiska flickböcker som Kulla-Gulla och Pollyanna. Jag önskade alltid att jag vore lika ordentlig, käck och duktig som flickorna i flickböckerna, men det var jag inte.

Min farfar brukade ta med mig till barnboksantikvariatet vid Mariatorget när jag fyllde år. Då fick jag välja säg, tjugo böcker. Det var lycka!

På mellanstadiet började jag förstå att det fanns något som hette ”klassiker”, och att det ansågs finare att läsa dessa böcker än andra. Då lånade jag raskt, i syfte att imponera på min fröken, Skattkammarön och Gullivers resor från skolbiblioteket. Jag minns inte om jag läste klart dem. Jag har alltid varit en otålig läsare, och jag har aldrig orkat läsa böcker bara för att det är sådana som man ”bör” ha läst. Som liten skumläste jag partier som jag tyckte var tråkiga, och det gör jag även idag.

Läsningen var för mig som barn, och är fortfarande, en slags tröst och vardagsflykt. Det var ett sätt för mig att slippa befinna mig på en tråkig buss på väg till skolan, utan att istället kunna ta upp min bok och försvinna iväg någon annanstans. 

Ja, detta var mitt liv som läsare i barndomen. Den rafflande fortsättningen kommer en annan dag!

Du som har orkat läsa ända hit  – hur skulle du vilja beskriva ditt liv som läsare? Svara i kommentarsfältet eller genom att länka till din egen blogg, vetja!

4 kommentarer:

  1. Nu har jag skrivit ihop ett inlägg med rubriken "Min läshistoria del1" och det kommer ut på min blogg imorgon kl9.

    SvaraRadera
  2. Kul! Jag väntar med spänning.

    SvaraRadera
  3. När jag var liten var jag nog lite som du. Lärde mig läsa jättetidigt och läste MASSOR. Mina föräldrar var lantbrukare, men hemma fanns alltid mängder av böcker. Ett av mina tidigaste minnen är att pappa satt i barnkammaren på kvällarna och berättade om Röde Orms äventyr i öster- och västerled. Tror inte att han egentligen läste, utan mer berättade valda delar fritt ur minnet, men vi tyckte det var fantastiskt spännande och ville höra dessa berättelser om och om igen.
    En gång när jag var kanske 9 år så fick jag följa med min mamma till biblioteket i stan. Det var ungefär 100 gånger större än det pyttelilla biblioteket i grannbyn där vi brukade låna, och jag plockade överlyckligt till mig så många böcker jag orkade bära, och kunde nästan inte vänta på att vi skulle åka hem så att jag skulle få börja läsa. Då kom en sträng och sur bibliotekarie och sa åt mig att sådär många böcker fick man minsann inte låna från barnavdelningen, "för tänk på att det finns andra som vill låna också". Minns att jag blev otroligt ledsen och förvånad, för på vårt vanliga bibliotek som var inhyst i en pytteliten källarlokal och vars utbud var ytterst begränsat, var det aldrig tal om att man kunde låna "för mycket". Jag tror faktiskt aldrig mer jag någonsin besökte "stora biblioteket" (men som väl var fanns det ju filialer).

    Jag läste många klassiska svenska barn- och ungdomsböcker; Astrid Lindgrens sagor, allt som Maria Gripe och Barbro Lindgren har skrivit. Böckerna om Pelle Svanslös var en annan favorit som jag kunde läsa om och om igen. Böckerna om Narnia, Femböckerna, Wahlströms böcker med de gröna och röda ryggarna, Edith Nesbits berättelser, och så, förstås (är hästtjej) i princip alla hästböcker som någonsin skrivits.
    Jag började ganska tidigt läsa böcker för vuxna (uppmuntrad av den SNÄLLA bibliotekarien på grannbyns bibliotek, på skolbiblioteket var det nämligen förbjudet för barn att låna på vuxenavdelningen), tror det började med James Herriots veterinärböcker eftersom serien "I vår herres hage" gick på tv när jag var liten. Minns att jag sträckläste hela Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit när jag var 12 år och hade röda hund, sedan blev det Fogelström och Folke Fridell och liknande, mycket socialrealism. Plus deckare! Älskade Hitchcocks berättelser även om jag förmodligen inte ens fattade hälften :-)

    Nuförtiden har jag som hobby att gå på loppis och fynda böcker som jag verkligen gillade när jag var liten. Det är så kul att läsa-om alla sina gamla favoriter ur ett annat perspektiv och inse hur bra de var...eller tvärtom. /Anna J

    SvaraRadera
  4. Så intressant, tack för att du tog dig tid att kommentera så långt! Vilken sur bibliotekarie - låna för mycket, det var det dummaste jag hört. Vad roligt att du fyndar barndomsfavoriter på loppis. Det skulle jag också vilja göra. Mamma slängde/gav bort många av våra böcker barnböcker när vi blev äldre. Det hade vara kul att läsa om dem som vuxen. Nu drömmer jag ibland om att köpa nya exemplar på antikvariat och bygga upp ett riktigt nostalgibibliotek med alla gamla favoriter.

    SvaraRadera