lördag 17 mars 2012

Mitt liv som läsare, del 2

Ser jag svår ut nu?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om mitt liv som läsare i barndomen. Här följer fortsättningen; mitt liv som läsare i ungdomsåren och i vuxen ålder.

Jag minns inte någon speciell ungdomsboksperiod i tonåren. Visst läste jag en del ungdomsboksförfattare, som till exempel Peter Pohl, och även några andra författare som jag bloggat om här. Men jag tror att jag i tolv-trettonårsåldern helt enkelt successivt gick från barnlitteratur till vuxenlitteratur.

Jag valde böcker intuitivt. Jag tog det jag hittade i bokhyllan hemma, eller en titel jag fastnade för på biblioteket. Tyckte jag inte om boken läste jag inte klart den. Mina läsupplevelser var väldigt privata. Jag diskuterade inte böcker med kompisar, och jag svängde mig inte med titlar och författarnamn. Annat än kanske i syfte att imponera på min svensklärare då …

När jag gick på gymnasiet blev jag därför både förvånad och irriterad när jag märkte att en del jämnåriga skolkamrater, som tidigare hade spelat rundpingis på rasterna, plötsligt gick runt med Sartre utstuderat synlig under armen. Jag tyckte att de gjorde sig till. För mig var läsningen som att äta, sova och andas. Inte något jag visade upp eller bar omkring som en accessoar. (Eller så blev jag sur för att jag inte hade fattat att det kunde vara en accessoar.)

När jag var arton år började jag läsa juristlinjen och skönlitteratur fick under en period stryka på foten för lagboken och tunga volymer med juridisk facklitteratur. När jag hade pluggat en hel dag ville jag göra något annat än att läsa när jag skulle koppla av. Men på semestrar och sommarlov läste jag som förr, det vill säga jag slukade bok efter bok i timtal. Jag hade samma favoritförfattare då som jag har nu. (John Steinbeck, Hjalmar Söderberg, Margaret Atwood, Torgny Lindgren, för att nämna några exempel. Vill du veta mer om vilka favoriter jag har kan du läsa här.)

När jag var tjugo år tog jag en sabbatstermin från juridiken och läste grundkursen i litteraturvetenskap, ivrigt påhejad av min syster som är bibliotekarie. Att läsa litteraturvetenskap blev något av en kulturkrock för mig, som var van vid en väldigt strukturerad form av analys och undervisning från juristlinjen. Helt plötsligt frågade läraren vad vi tyckte. Och svaret på dylika frågor skulle komma från oss själva, inte från vetenskapliga facktexter! Men jag var tacksam över att få läsa klassiker på betald (nåja, lånefinansierad) studietid och för att jag fick lära mig att sätta litteraturen i ett sammanhang och i en historisk kontext.

Idag blandar jag gärna klassiker med lättsammare underhållningslitteratur och jag skäms absolut inte för att sitta med en chick-lit i knät på tunnelbanan. Däremot har jag alltid haft lite svårt för att läsa böcker som alla läser och alla pratar om. Jag gillar inte riktigt att haka på den typen av trender, varför vet jag inte. Kanske är det ett behov av att vara individualist. (I alla fall på detta plan, jag är nog inte sådan i andra sammanhang.) När alla läste Blonde av Joyce Carol Oates och den stod i pockethyllan på ICA var jag inte ett dugg sugen på den, till exempel. Och jag har inte läst någonting av Haruki Murakami! 

När jag var färdig med juristlinjen sökte jag jobb. Under tiden jag gjorde det läste jag psykologi parallellt med B-kursen i litteraturvetenskap. Första delkursen i teori och metod leddes av en mycket intellektuell herre i svart polotröja. Vi fick läsa de mest absurda facktexter. Jag som var fostrad att tycka att stringens och klarhet var vetenskapsmannens främsta dygd hade svårt att acceptera de ibland mycket blommiga och svårgenomträngliga texterna av exempelvis Kjell Espmark och Horace Engdahl. I ren protest mot detta snömos (jag minns särskilt en helt obegriplig text om friktion i En midsommarnattsdröm) valde jag att läsa barn- och ungdomslitteratur som fördjupningskurs. 

Det visade sig vara ett lyckokast. Kristin Hallberg, som undervisade på den kursen, var en fantastisk lärare och vi ägnade oss inte ett dugg åt obegripligheter. Istället var undervisningen utmanande och fantastiskt rolig. Jag som hade tänkt att psykologi skulle vara mitt huvudämne och att litteraturvetenskapen skulle vara något jag gjorde lite med vänsterhanden, upptäckte snart att det var kursen i barn- och ungdomslitteratur som jag lade ner tid på.

Sedan jag började skriva själv tycker jag att jag har blivit en annan typ av läsare än tidigare. Jag analyserar hela tiden författarens teknik. Jag håller utkik efter levande gestaltning, fiffiga planteringar och skickligt uppbyggda konflikter. Samtidigt tycker jag inte att detta förstör min läsupplevelse. Det är ännu roligare att läsa när man anar hantverket bakom texten. Förut visste jag precis vad jag tyckte om, och jag kunde lägga bort en bok efter tio sidor och säga att detta är ingenting för mig. Nu vet jag i mycket större utsträckning varför jag tycker om eller inte tycker om en viss bok.

Jag väljer mestadels att skriva om barn- och ungdomslitteratur på den här bloggen, men egentligen läser jag ju lika mycket vuxenlitteratur. Men barn- och ungdomslitteraturen är en underdog, den är styvmoderligt behandlad i de flesta sammanhang, och därför har jag ett större behov av att blogga om den. Det finns redan så många bloggar, teveprogram, kulturbilagor och tidskrifter om vuxenböcker. Den här bloggen är, till viss del, en protest mot att barn-och ungdomslitteraturen inte får samma utrymme som vuxenlitteraturen. Precis som det en gång var en protest mot pretentiösa herrar i polotröjor att läsa fördjupningskurser i barn- och ungdomslitteratur.

När jag fick barn så påverkades naturligtvis också min läsning. Jag började att läsa barnböcker igen, framför allt bilderböcker eftersom mina barn fortfarande är ganska små. Att läsa tillsammans med barnen (och att vara tillsammans med dem!) innebär för mig att återuppleva minnen och känslor från min egen barndom. Det väcker många tankar hos mig. Jag har glasklara minnen av det barn jag en gång var, och jag kan bli väldigt berörd när någon barnboksförfattare gestaltar den utsatthet och de starka känslor som jag upplevde då. Ibland gråter jag när jag läser för barnen. (Det gjorde jag till exempel när jag läste Kan du vissla Johanna? av Ulf Stark för min son. Det var en gratisbok i ett Happy Meal, jag var helt oförberedd, tårarna bara strömmade.) Det gör jag sällan när jag läser vuxenböcker.

Jag läser snabbt. Jag skummar eller bläddrar förbi tråkiga partier. När jag läste Sagan om ringen-böckerna hoppade jag över alla dikter och sånger. Jag läser absolut inte klart en bok som jag tycker är tråkig. Däremot kan jag läsa färdigt böcker som jag tycker är dåliga, om de är tillräckligt underhållande och spännande för att jag ska stå ut med det jag till exempel tycker är dåligt språk. Jag läser alla genrer och för alla åldrar. Pija Lindenbaums bilderböcker ger mig mig samma starka läsupplevelse som Doktor Glas. En bra bok är helt enkelt en bra bok, eller hur?

Du som orkat läsa detta mastodontinlägg, vem är du som läsare? Det vore kul om du skrev en rad eller två!
    

6 kommentarer:

  1. Det var kul att läsa! Jag slukade f.ö. allt jag kom åt av Sartre på gymnasiet, men märkte verkligen inte någon annan som gjorde det eller ens kände till vem det var. :)

    Jag har skrivit "Mitt liv som läsare" del2 och del3.

    SvaraRadera
  2. Kul! Jag ska kika in på din blogg. Inget fel att läsa Sartre- bara att skylta med det i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

    SvaraRadera
  3. Jag läser väldigt blandat, har svårt för deckare dock (ofta för jag inte känner att jag får känna karaktärerna på djupet och språket inte berör mig), men annars, det mesta.

    Jag verkar tillhöra de få som läste väldigt mycket ungdomslitteratur när jag var i tonåren; Peter Pohl, Per Nilsson, Cannie Möller, Mats Berggren, Johanna Nilsson... Och jag tycker själv att dagens ungdomslitteratur skiljer sig mycket åt ifrån det jag läste... (hmm... bra uppslag till ett nytt blogginlägg egentligen...)

    Och även om jag läser väldigt blandat så skapar ungdomsböckerna en annan känsla i mig än vuxenlitteratur. Ungdomslitteratur innehåller sällan skitsnack och onödiga partier. Dessutom upplever jag att författare till ungdomsböcker oftare vågar leka med språket och därför också skapar bilder som är väldigt naturliga att ta till sig.

    Typ.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt också svårt för deckare, även om jag läser det ibland. Ingen snobbighet eller så, bara en genre som jag aldrig riktigt fastnar för.

      Jag vill gärna läsa om på vilket sätt ungdomsböckerna du läste skiljer sig från dagens!

      Radera
  4. Fint inlägg. Och väldigt mycket som jag känner igen mig i. Jag var också en sådan som läste enormt mycket, men höll mina upplevelser ganska mycket för mig själv. Det fanns ju ingen att prata med dem om. (Sådan är jag förresten fortfarande, trots att jag jobbar med böcker nu för tiden.) Och så besvikelsen när läsningen plötsligt blev en accessoar - att hänga i bibblan och läsa varje vaken stund var ju min grej! Dessutom gjorde jag ungefär samma sak som du: hoppade av en lång naturvetenskaplig utbildning för att plugga litteratur. Mitt livs bästa beslut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Vad intressant att du kände igen dig. Jag förstår att du inte ångrar att du valde att plugga litteratur. Ditt jobb verkar jätteroligt!

      Radera