måndag 30 april 2012

Idag leker jag författare

Idag skriver jag mellan nio och två.

Jag är ju van vid att skriva snuttvis på kvällarna när barnen somnat, så helt plötsligt känns det som att jag har oändliga mängder tid till mitt förfogande. Är det så här det känns att vara heltidsförfattare, tänker jag euforiskt när jag sätter mig vid tangentbordet. Idag ska jag uträtta stordåd!

När jag har skrivit 500 ord blir jag så nöjd med mig själv att jag börjar surfa runt på bloggar. Hmm – på Debutantbloggen var det visst en intressant diskussion om svensk samtidsprosa. Jag kastar mig in i den. Bäst att kolla facebook också. Skriver lite till, surfar lite till. Herregud, det är inte så knussligt, jag har ju hela dagen på mig.

Men snart är klockan visst ett? Och jag har inte ens skrivit tusen ord?

Ajdå. Det verkar onekligen som att jag jobbar bäst under press.

söndag 29 april 2012

Nytt barnbokspris instiftas

Jag läser i DN att ett nytt pris för barn- och ungdomslitteratur i Norden ska instiftas.

Alla initiativ i syfte att lyfta barn- och ungdomslitteraturen gör mig väldigt glad. Så även detta.

lördag 28 april 2012

Elva frågor

Jag har fått en utmaning av Boktjuven! Här kommer mina svar.

1. Viken är din favoritteveserie?
Jag ser hemskt lite på teve. Men Game of Thrones följer vi och gillar någorlunda hemma hos oss, även om jag tycker att det är lite fånigt och fläskigt med alla nakna bröst och våldsamma scener. Twin Peaks är en favorit bland klassikerna. 

2. Vilken bok retar du dig mest på slutet?
Jag läste Eldvittnet av Lars Kepler på semestern, i brist på annat. (Hade läst ut alla böcker jag hade med mig och fick börja låna böcker av medresenärer.) Förutom alla adverb som jag höll på att störa ihjäl mig på var slutet extremt fånigt. 

3. Vilken bok önskar du mest att det var du som hade skrivit?
Åh, herregud vilken bra fråga. Kanske Kejsarn av Portugallien av Selma Lagerlöf. 

4. Vad är din dröminriktning på bokmässan? (Får, men behöver inte vara länder. Du är boss.)
Barn- och ungdomsböcker såklart. (Det har redan varit, 1998 tydligen, men det kan gott vara dags igen.)

5. Vilken var din favoritbok när du var liten?
En av mina allra första favoritböcker var bilderboken Hur gick det sen av Tove Jansson.

6. Vilken fiktiv karaktär påminner mest om dig?
Både Lillemor och Babba i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen.
7. Vilket är det konstigaste klädesplagg du har i din garderob?
Jag kommer inte på ett enda konstigt klädesplagg. Men det finaste jag äger är en sockersöt gul sidenblåsa, vintage från 60-talet. 

8. Hur många böcker av kiosklitteratur-typ har du läst?
Kiosklitteratur, är det typ Harlequin eller tantsnusk då, eller? För den typen av böcker läser jag faktiskt aldrig. Men jag gjorde det kanske som tonåring. 

9. Vad väljer du av 1) En djup, men svårförståelig bok 2) En lättläst bok med uppenbar handling.
Ingen. Jag vill ha en lättläst och underhållande bok med djup! 

10. Vem av följande bilderbokskaraktärer skulle du helst vilja ha som ditt barn: Alfons, Max, Lilla Anna eller Ellen?
Då väljer jag Alfons, för jag tycker att han är en fin, fantasifull och lite fundersam kille som påminner lite om min äldsta son. Och så väljer jag Vilda bebin, även om han inte var med bland alternativen, för han är charmig och vild och lite lik min yngsta son.

11.Vilken bok ångrar du (mest) att du läste?
Alltså det är väl någon deckare då, som helt bygger på "whodunnit", och man vill veta vem det är och läser och läser. Men sedan när man väl kommit till slutet så är upplösningen jättefånig och krystad och bara en besvikelse. 

Ja, egentligen skulle man hitta på egna frågor och skicka vidare ... Men jag tror jag väljer att bara svara, hoppas att man fick göra så!

Nej, barn har inte minne som guldfiskar

I en recension i DN idag uttalar sig Aase Berg så här om barn:

"Barn i barndomsnuet är ju rätt osentimentala, ofta krassa, har minne som guldfiskar och är betydligt mindre plågade av förnedring än vi lättkränkta vuxna."

Vilken nedvärderande barnsyn. Den får mig att associera till det faktum att man långt in på nittonhundratalet opererade små barn utan bedövning, eftersom man trodde att de inte kunde känna smärta.

Barn är också människor. De känner självklart samma smärta, skam och förnedring som en vuxen. Men barn är sårbarare än vad vuxna är, för de är maktlösa. De har svårare att verbalisera sina upplevelser, berätta om dem, förstå dem. De har helt enkelt inte samma perspektiv och livserfarenhet som vi vuxna har, och när de möter svårigheter gör de det kanske för första gången i sitt liv. Jag påstår att det gör dem mer plågade av förnedring och övergrepp än vuxna. Inte mindre.

Att man själv har dåliga minnesbilder av sin egen barndom, eller inte intresserar sig för den, gör kanske att man inte uppskattar andras litterära barndomsskildringar. Och det står ju var och en fritt att välja litteratur som man själv kan relatera till.

Men om man har en sådan distans till sin egen barndom att man uttalar sig på det sättet Aase Berg gör, då ska man nog fundera över kvalitén på sitt eget minne. Inte göra generaliseringar om barns dito.

fredag 27 april 2012

Astrid och jag i sommar?

Att säga att man gillar Astrid Lindgren är lite som att säga att det är mysigt med jul, att barn är gulliga och att godis är gott. Ja, ni förstår. Världens mest okontroversiella och intetsägande påstående. Alla bara: Men åååh, alla älskar ju Astrid Lindgren. Kan vi inte prata om "hen" eller Lägret  av Oscar K istället.

Med det sagt så tänkte jag i alla fall berätta att jag hela tiden återvänder till hennes författarskap, och jag blir lika imponerad varje gång. Visst, det är sommaridyll och bullbak och julklappsutdelning och möjligen lite flack psykologi ibland, kan jag tycka. Men hon är så tekniskt briljant. Dramaturgi, karaktärer, miljöer, dialoger, språk. Allt sitter som en smäck.

Jag, som ändå tycker att jag kan vara rätt kritisk av mig, hittar ingenting som inte riktigt håller. Det är liksom ingen tillfällighet att Astrid Lindgren är så älskad, nej, för hon är verkligen en så in i bängen skicklig författare.

Om man skriver för barn tycker jag att man ska studera hennes teknik ingående. (Det kan man för övrigt gott göra även om man skriver vuxenböcker.)

Och nu är jag antagen till en sommarkurs i litteraturvetenskap om hennes författarskap. Jag är väldigt sugen på att tacka ja. Den går visserligen på halvfart och på distans. Men blogg, jobb, barn, bok, studier? Nja, jag vet inte riktigt om det är en så lysande kombination.

Jag måste fundera lite på om det ska bli Astrid och jag i sommar.

torsdag 26 april 2012

Nattning


Mamman: Om jag får välja godnattsaga idag så kan vi läsa två böcker – okej?
Barnen: Jaaa!

Mamman gnuggar förtjust händerna över sitt listiga tilltag. Plockar sedan fram två egna favoriter: Till vildingarnas land av Maurice Sendak och Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren.

Efter en stunds högläsning får femåringen dock något ångerfullt i blicken.

Femåringen: Mamma, egentligen vill jag inte läsa den där.
Mamman: Nähä? Men jag skulle ju få välja idag?
Femåringen (med darr på rösten): Vi har faktiskt läst den där boken jättemånga gånger.
Mamman (veknar): Okej ... Men vad vill du läsa då?
Femåringen: Jag gillar Ninjagoboken.

Hur det slutade? Gissa!













Kommersialismen vann över kvalitetslitteraturen. Igen.

Mediegegga och bloggegga

Journalisten och författaren Andreas Ekström har skrivit ett inlägg där han reflekterar över den "geggiga" bok- och mediebranschen, där alla känner alla och där kulturjournalister gladeligen recenserar bekantas böcker. Är branschen korrupt? undrar han.

Jag tycker att det här är en väldigt intressant fundering, och det hedrar Andreas Ekström (som ju är en del av geggan) att han lyfter frågan.

Själv har jag gjort liknande reflektioner, fast så att säga i mindre skala. Jag har funderat över hur eventuella kopplingar mellan bokbloggare kan påverka omdömen och recensioner här.

tisdag 24 april 2012

I ren ilska ...

... efter att ha skrivit föregående inlägg skrev jag 1 000 ord.

Ha! Janina–skrivprojektet, 1–0.

När skrivandet går bakåt

I början av mars hade jag skrivit ungefär 20 000 ord på mitt nya skrivprojekt. Numera, efter nära två månaders ytterligare arbete, kvarstår ynkliga 15 000 ord. Visserligen 15 000 ord som hänger ihop och följer någon slags struktur och kapitelindelning, har enhetligt tempus och karaktärer som inte heter olika saker i vart och varannat kapitel. (Till skillnad från när jag började slakta det och det mest var en enda röra.)

Men ändå. Det känns sådär.

måndag 23 april 2012

Bokjuryn, mystik och magi

Idag har Bokjuryn, barnens eget pris, delats ut. Grattis till vinnarna, bland andra Ingelin Angerborn, Martin Widmark och Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg! Mer om priset kan du läsa här.

DN gjorde en trendspaning: när barnen själva får välja vill de ha mystik och magi. Det kan jag så väl relatera till, eftersom jag älskade fantasy och magisk realism som barn. Och det gläder mig också eftersom jag gärna har övernaturliga inslag i mitt eget skrivande för barn.

Kaninhjärta


Christin Ljungqvists debutroman Kaninhjärta handlar om Mary och Anne, ett tonårigt tvillingpar som rymmer hemifrån en sommar. Mary är vild, okontrollerad och destruktiv, hon letar efter smärta och vill ”knäcka folk”, medan Anne är känslig, lojal och beskyddande.

”De var så vana vid varandras egenheter att de aldrig ifrågasatte dem, aldrig betraktade dem ur ett högre perspektiv och såg vad som var destruktivt. Anne såg aldrig gliporna sommaren frätte fram, hon var bara arg, hon stod inte ut, hon kämpade och vårdade och tänkte och löste dilemman som en förälder medan Mary tjurade som ett barn så att allting blev förgäves hela tiden.”

Tillsammans delar Mary och Anne en övernaturlig gåva. Marys kropp och röst kan tas i besittning av andar och Anne hör och ser vad andarna vill förmedla. En dag stöter tvillingarna ihop med en kvinna i mataffären, ett möte som leder till att Mary och Anne blir en del av en medial grupp som letar efter en försvunnen flicka. Sökandet efter flickan tär på Mary och hon dras ner i ett mörker som hon snart inte kan kontrollera.

Tempot i Christin Ljungqvists prosa är snabbt och febrigt. Det sparsamma bruket av skiljetecken gör att berättelsen liksom slungas fram, i ett rus, som om berättaren nästan inte har tid att hämta andan. Greppet genererar intensitet och stämning. Samtidigt finns det stillsammare partier i berättelsen som jag tror hade vunnit på att gestaltas i ett lugnare tempo. En mer varierad rytm i texten hade också skapat partier av andrum för läsaren.

Jag tycker om tvillingmotivet och hur Christin Ljungqvist utnyttjar dynamiken mellan Mary och Anne. Det motspänstiga och vilda hos Mary balanseras upp av Annes känslighet. De kompletterar varandra inte bara i sitt delade mediumskap, utan också genom att Mary blir lättare att förstå och tycka om när vi får se henne genom Annes ögon. Det destruktiva och ojämlika i Marys och Annes relation är inkännande gestaltat och skildringen av dem har också en slags allmängiltighet. Den som har upplevt en nära syskon- eller vänskapsrelation kan känna igen mycket av spänningarna mellan Anne och Mary.

En bit in i historien, när sökandet efter den försvunna flickan har tagit fart, blir berättelsen isande otäck och spännande. Tyngdpunkten i berättelsen ligger inte i den en smula outvecklade deckarintrigen, utan snarare i skildringen av relationerna mellan deltagarna i den mediala gruppen. Och författaren lyckas fint med att hålla liv i spänningen hela vägen till slutet.

Det här är en riktigt ruggig historia med ett starkt driv, men styrkan ligger dock i hur den är berättad. Det finns en för en debutant ovanlig tonsäkerhet och friskhet i formuleringar och språk. Inga klichéer, ingen svulstighet och inga tröttsamma överarbetade metaforer. Utan bara en egen berättarröst, i all anspråkslöshet. Och jag tänker att det är mycket begåvat och att det ska bli väldigt spännande att följa Christin Ljungqvists författarskap.

lördag 21 april 2012

Lördagsmorgnarna är de bästa


För då är det bokspecial i DN, och jag har dessutom tid att faktiskt läsa tidningen.

Idag var det en stor artikel om författarna Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, som är aktuella med boken Eld, uppföljaren till Cirkeln. Det tyckte jag var kul. Snygga bilder var det också, från folkparken och kyrkogården i Fagersta, bland annat.

(Obs! Bilden är arrangerad och har föga samband med hur ett realistiskt frukostbord hemma hos oss ser ut. Stöket befinner sig utanför bild. )

torsdag 19 april 2012

Att få hänga med från början

Det är så spännande att läsa andras bloggar. Kika in hos andra som skriver, tecknar, drömmer, längtar, hoppas. Läsa om andras wordcounts och skrivrutiner, antagningsbesked och refuseringar. Eller om etablerade författare som sliter sitt hår över sin fjärde eller sjätte bok.

Det ger mig en känsla av att inte vara ensam. Och det är ju så kul att få hänga med från början, och få se hur ett projekt växer fram. Sedan när en bok finns i handeln så känner jag mig lite delaktig på något vis, bara av att ha läst författarens blogg.

Extra roligt är det förstås när en debutant blir antagen, tycker jag. Som till exempel begåvade Malin, som gjort min fina header. Hon har precis blivit antagen med sitt första egna bilderboksprojekt!

onsdag 18 april 2012

Jag har börjat vandalisera böcker

Sedan jag började skriva själv har jag blivit helt galet oförsiktig med böcker jag gillar. Jag viker hundöron vid passager jag tycker om, stryker under med sneda bläckstreck och markerar med gräll överstrykningspenna.

Till och med i inbundna böcker! För annars hittar jag ju inte de där vackra passagerna och fiffiga dialogerna när jag vill gå tillbaka till mina favoriter och försöka lösa intrigtrassel eller hämta inspiration till mina egna berättelser.

Hur gör du? Är du försiktig med dina böcker?

måndag 16 april 2012

Den oväntade blurben

Vi gillar Alfonsböcker hemma hos oss och Alfons och odjuret har vi läst typ hundra gånger. Men så idag råkade jag vända jag på boken och läsa på baksidan, och där fanns en liten blurb.

"Gunilla Bergström är som alltid genial när det gäller att tolka barns känslor. En bilderboksklassiker!" stod det.

Och den som tyckte detta var – min syster! Min syster är barnboksbibliotekarie och brukar skriva recensioner för Bibliotekstjänst. Men jag har aldrig sett någon av hennes recensioner som en blurb förut.

Hur man vet om en bok är bra

Om man längtar efter att få åka kollektivt så att man kan få läsa boken man börjat på och resan känns som en glittrande liten feststund. Då är boken bra.

Om man låter boken ligga kvar i väskan under resan och istället surfar på sin I-phone. Då är boken dålig.

lördag 14 april 2012

Om andra boken

Igår kollade jag och min man på en film som heter Last night. Huvudpersonen (som spelas av Keira Knightley) är författare, och i en scen försöker hon förklara varför det går så trögt med hennes andra bok. Hon säger någonting i stil med detta: Med första boken har man burit berättelsen inom sig hela livet, och den skriver liksom sig själv. Men andra boken ... Då kan man plötsligt skriva om vad som helst. Och då börjar man tvivla, fundera över vägval, och det där tvivlet gör att man inte kommer någon vart.

Och just det där har jag gått och funderat på och formulerat för mig själv den sista tiden, och nu är det någon annan som säger det; en karaktär i en halvbra film. Men jag blir glad för uppenbarligen är det någon annan (manusförfattaren?) som har känt ungefär som jag och det gör att jag, i det ögonblicket, känner mig lite mindre ensam på denna jord.

torsdag 12 april 2012

Döda inte den enda karaktär läsaren gillar (förrän möjligen i slutet)



Egentligen tänkte jag skriva en lång och fin och analytisk recension av Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist, som jag läste i påskhelgen. Men jag hade inte riktigt tid. 

Så jag kokade helt enkelt ner den tänkta recensionen till en liten minnesregel till mig själv inför mitt framtida skrivande:

Om det, i ditt persongalleri, finns en enda person som är sympatisk, mjuk och lätt att tycka om. Och resten av dina karaktärer är empatistörda, känslokalla och våldsbenägna. Ta inte livet av den snälla och fina personen en tredjedel in i berättelsen, och låt resten av boken handla om de knäppa och elaka. Det är taskigt mot läsaren. Och en inte speciellt lyckad dramaturgi.

Eller annorlunda uttryckt: Lilla Stjärna har allt. Kick-ass inledning, begåvad gestaltning, finfina detaljer och trovärdiga personporträtt. Men eftersom jag inte får någon karaktär att hålla mig till, att heja på, att tycka om, så blir boken ändå inte någon riktigt stark läsupplevelse.

onsdag 11 april 2012

Hugo Cabret


Jag köpte En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret idag. Jag bläddrade i den hemma hos min mamma och blev helt förälskad i stämningen och miljöerna och i de svartvita, vackra illustrationerna.

Jag vill inte lägga ut några bilder på min blogg, för de är upphovsrättsskyddade, men om ni klickar på författaren och illustratörens Brian Selznicks hemsida här och sedan klickar på länken längst ner på sidan så kommer det ett bildspel med fantastiska bilder.

tisdag 10 april 2012

Efterlängtad


Jag har följt Christin Ljungqvists blogg ett bra tag, läst om följebrev och refuseringar, möten på bokmässan och sedan det overkligt lyckliga – när hon fick sitt efterlängtade förlagskontrakt. Jag har hängt med när hon har slitit och våndats och tvivlat och därför har jag längtat mycket efter att hennes debut Kaninhjärta ska bli en riktig bok och att jag ska få läsa den.

Och idag låg den, i det här fina paketet, i min brevlåda!

Ja, jag har såklart redan börjat läsa, jag har hunnit ungefär femtio sidor medan barnen såg på barnprogram. Men recensionsdag är inte förrän den 23 april, så till dess är mina läppar förseglade.

måndag 9 april 2012

Påskens läsning


Jag har nyss kommit hem efter att ha varit i fjällen och åkt skidor med min familj. Vi gjorde allt det där vi tycker om att göra när vi är där uppe; hade med oss korv i termos och åt i backen, drack varm choklad, satt och läste framför brasan, tittade ut över bäcken och skogen, sov länge.

Jag tänkte på Kerstin Ekman när jag var i fjällen. På ett författarseminarium jag var på i vintras berättade hon att för henne hänger leda och kreativitet ihop. Hennes fantasi sätts igång när hon har lite tråkigt, när det händer mycket omkring henne får hon inte några idéer.

Jag har inte haft tråkigt under påskhelgen, men jag har haft det stillsamt och avkopplande, och det verkar också göra också susen för kreativiteten. Jag har fått idéer till mitt nya projekt och framför allt har jag löst en hel del stora intrigknutar. Genom att inte skriva alls, utan av att åka skidor och se på Disneyklassiker med barnen.

Läst har jag också gjort förstås.

I bilen på väg upp lyssnade vi på ljudboken Till offer åt Molok av Åsa Larsson. (Bara lugn. Barnen var inte med i bilen och lyssnade på mordhistorier utan hade åkt upp några dagar tidigare med farmor och farfar.) Jag är normalt inte så mycket för deckare men jag gillar tanken med "påskekrim" och därför hade jag bestämt mig för att ge Åsa Larssons nya en chans.

Jag vet att Åsa Larsson anses vara en av våra främsta deckarförfattare. Men jag gjorde ett försök med Solstorm för några år sedan, och jag var ärligt talat inte så förtjust. Men Till offer åt Molok blev en glad överraskning. Den var fin och spännande. Ibland riktigt, riktigt bra (björnjakten i de inledande kapitlena) ibland lite småtrist stereotyp svensk deckare (åklagaren Rebecka Martinsson förlorar rollen som förundersökningsledare till den dryge, manlige, åklagaren von Post vilket genererar en rätt klichéartad konflikt.) Men på det hela taget var den här ljudboken en trevlig lyssning.

Berättelsen utspelar sig naturligtvis i Kiruna, en kvinna har blivit ihjälstucken och Rebecka Martinsson och hennes kollegor försöker hitta mördaren. Åsa Larsson läser själv, och jag tycker att hon gör det bra. När hon läser vissa personers repliker tar hon ut svängarna med sjungande, vacker norrländska, det gillade jag. Det gav ännu mer karaktär åt texten. Jag tyckte mycket om miljön, den är genomarbetad ner på detaljnivå med trasmattor, blåbärsgröt, röda plåttak och snårig björnskog. Sedan blev jag också fascinerad av de många perspektivpersonerna. Åsa Larsson går in och ut ur ett stort antal karaktärers huvuden, men det känns aldrig förvirrat eller rörigt. Jag blev väldigt nyfiken på hur hon gjort förarbetet till en så pass komplicerad intrig med många olika huvudpersoner. Det måste ha krävt sin synopsis.

Jag hann också med att läsa Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Den tyckte jag mycket om, men det fanns också saker i berättelsen som jag retade mig på. Om det tänkte jag skriva en annan dag.

onsdag 4 april 2012

Påsklov!

Bild:Lokilech, Wikimedia commons

Nu tar jag påsklov!

För er som planerar en skrivande påsk, kolla in författaren Christin Ljungqvists fiffiga skrivtips här.

Glad påsk på er alla!

måndag 2 april 2012

Johanna Thydells otippade blogg

Så himla otippat. Att barn- och ungdomsboksförfattaren Johanna Thydell (författare till bland annat Augustprisvinnaren I taket lyser stjärnorna) skulle börja blogga om: Håll i er nu. Nej, inte skrivande, inte litteratur. Utan om att gå på gym.

Nåväl. Detta tyder på en befriande självdistans, tycker jag. Här är en länk till bloggen, som heter Thydell tänker, tycker och tränar.

Jag hoppas ju förstås att det kommer att slinka in en del annat än träning på Johanna Thydells blogg. Till exempel är jag väldigt nyfiken på hennes skrivande liv och på hennes nya bilderbok som kommer i höst. Men, fatta vad fräsigt, nu kan jag ju faktiskt kommentera på bloggen och berätta just det!

Himla käckt med författare som bloggar, tycker jag.