måndag 9 april 2012

Påskens läsning


Jag har nyss kommit hem efter att ha varit i fjällen och åkt skidor med min familj. Vi gjorde allt det där vi tycker om att göra när vi är där uppe; hade med oss korv i termos och åt i backen, drack varm choklad, satt och läste framför brasan, tittade ut över bäcken och skogen, sov länge.

Jag tänkte på Kerstin Ekman när jag var i fjällen. På ett författarseminarium jag var på i vintras berättade hon att för henne hänger leda och kreativitet ihop. Hennes fantasi sätts igång när hon har lite tråkigt, när det händer mycket omkring henne får hon inte några idéer.

Jag har inte haft tråkigt under påskhelgen, men jag har haft det stillsamt och avkopplande, och det verkar också göra också susen för kreativiteten. Jag har fått idéer till mitt nya projekt och framför allt har jag löst en hel del stora intrigknutar. Genom att inte skriva alls, utan av att åka skidor och se på Disneyklassiker med barnen.

Läst har jag också gjort förstås.

I bilen på väg upp lyssnade vi på ljudboken Till offer åt Molok av Åsa Larsson. (Bara lugn. Barnen var inte med i bilen och lyssnade på mordhistorier utan hade åkt upp några dagar tidigare med farmor och farfar.) Jag är normalt inte så mycket för deckare men jag gillar tanken med "påskekrim" och därför hade jag bestämt mig för att ge Åsa Larssons nya en chans.

Jag vet att Åsa Larsson anses vara en av våra främsta deckarförfattare. Men jag gjorde ett försök med Solstorm för några år sedan, och jag var ärligt talat inte så förtjust. Men Till offer åt Molok blev en glad överraskning. Den var fin och spännande. Ibland riktigt, riktigt bra (björnjakten i de inledande kapitlena) ibland lite småtrist stereotyp svensk deckare (åklagaren Rebecka Martinsson förlorar rollen som förundersökningsledare till den dryge, manlige, åklagaren von Post vilket genererar en rätt klichéartad konflikt.) Men på det hela taget var den här ljudboken en trevlig lyssning.

Berättelsen utspelar sig naturligtvis i Kiruna, en kvinna har blivit ihjälstucken och Rebecka Martinsson och hennes kollegor försöker hitta mördaren. Åsa Larsson läser själv, och jag tycker att hon gör det bra. När hon läser vissa personers repliker tar hon ut svängarna med sjungande, vacker norrländska, det gillade jag. Det gav ännu mer karaktär åt texten. Jag tyckte mycket om miljön, den är genomarbetad ner på detaljnivå med trasmattor, blåbärsgröt, röda plåttak och snårig björnskog. Sedan blev jag också fascinerad av de många perspektivpersonerna. Åsa Larsson går in och ut ur ett stort antal karaktärers huvuden, men det känns aldrig förvirrat eller rörigt. Jag blev väldigt nyfiken på hur hon gjort förarbetet till en så pass komplicerad intrig med många olika huvudpersoner. Det måste ha krävt sin synopsis.

Jag hann också med att läsa Lilla Stjärna av John Ajvide Lindqvist. Den tyckte jag mycket om, men det fanns också saker i berättelsen som jag retade mig på. Om det tänkte jag skriva en annan dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar