torsdag 31 maj 2012

Bloggvärldens mina vänner-bok


Kommer ni ihåg den där boken man hade när man var liten? Där klasskompisarna fyllde i svar på frågor om sig själva, som vilken deras älsklingsfärg var och vad de ville bli när de blev stora. (Jag skrev alltid advokat. Kanske borde jag låtsas att jag skrev författare, men det skulle dessvärre vara ljug.)

En variant på detta har cirkulerat i bloggvärlden ett tag. Och nu har jag har fått en frågeutmaning av Nina.

1. Vilket ledord lever du efter?
Med risk för att låta som ett klyschigt väggord – äkthet.

2. Om du fick vara en valfri bokkaraktär och uppleva den karaktärens äventyr, vem skulle du då vara?
Ronja Rövardotter.

3. Vilken författare skulle du läsa resten av livet om du bara fick välja en?
Torgny Lindgren.

4. Vad gör du när ingen annan ser på eftersom du skäms lite över det hela?
Pratar högt med mig själv. 

5. Vad gör du för att komma i stämning med ditt skrivande? Något speciellt du måste äta/dricka? Någon musik du lyssnar på? Några speciella byxor du måste ha?
Ingenting särskilt, faktiskt. Jag skriver när jag har en stund över, mest när barnen sover.

6. Finns det någon hjälp-skrivbok som du faktiskt haft nytta av och varför?
Christopher Voglers A Writer's Journey är en utmärk bok om dramaturgi. Sören Bondesons Konsten att döda är väldigt konkret och handfast med många bra skrivråd. Göran Häggs Författarskolan är uppfriskande syrlig och bitsk.

7. Om du hade varit ett djur, vad hade du varit då?
En häst. Men inte en trött och förslavad ridskolehäst. En känslig och fri häst, vill jag vara. (Åh, herregud. Nu låter jag inte bara som ett väggord, utan som en bok av Paolo Coelho också.)

8. Om ditt hus böjar brinna, vad tar du med dig?
Mina barn och min man, förstås.  

9. Om du blir bosatt på en öde ö, vem skulle du vilja ha där att prata med (valfri bland död/levande och folk du känner eller inte känner)?
Samma som ovan.

10. Vad är ditt högsta mål i livet?
Skaffa så mycket prylar som möjligt. Äh, skojade. Ge mina ungar en trygg och fin uppväxt, så gott jag kan.    

11. Hur många chanser ger du en författare innan du säger att du inte tycker om det hen skriver?
Några meningar kan räcka om det är riktigt illa.  

tisdag 29 maj 2012

Mitt manus – vägen till en bok


Bild: Wikimedia commons, Eddie.
Fotografen måste ha snott bildidén från mitt manus. 

Christin och Helena har låtit mig veta att de är nyfikna på mitt manus. Det gör mig glad! Jag skulle såklart kunna prata om mitt manus i timmar, men jag har varit lite hemlig här på bloggen eftersom processen med förlaget inte har kommit så långt än.

Men i fredags hade jag möte med min förläggare och redaktör, och nu börjar det kännas mer verkligt, det här att mitt manus faktiskt ska bli en bok. Så nu tänkte jag berätta lite om hur långt vi har kommit.

Jag skickade in mitt manus till tre av de stora barnboksförlagen i höstas, och Bonnier Carlsen hörde av sig väldigt snabbt och uttryckte intresse. (Och jag dog lilla glädjechocksdöden.)

I julas var jag på möte med förläggaren. Som för så många andra började min kontakt med förlaget med en omskrivning. Innan jag började skriva själv visste jag inte det, men förlagen kommer ofta med synpunkter på texten innan de antar den. Det kan handla om allt från att de tycker att slutet inte funkar, till att de vill att författaren ska utveckla vissa delar av historien. Redaktörerna och förläggarna är ju proffs, och det är såklart viktigt att visa att man är en person som kan och vill jobba om efter deras synpunkter. I mitt fall handlade det i huvudsak om att ge en tydligare bakgrund till två av bikaraktärerna. 

Och ja, omskrivningen gillades av förläggaren. Manuset var sedan uppe på Bonnier Carlsens formella utgivningsmöte och jag fick ett mejl: jag hade nu formellt blivit antagen!

Efter det började vi spåna kring en ny titel, eftersom min arbetstitel inte riktigt var klockren, tyckte förläggaren. Det där med titel är svårt, tycker jag. Den ska sälja in boken hos läsarna, väcka nyfikenhet och intresse och samtidigt sammanfatta vad berättelsen handlar om. Jag har kommit med några idéer, och förläggaren och redaktören har också kommit med förslag. Nu har vi enats om tre favoriter som vi ska låta illustratören spåna kring. Även omslag och titel ska ju passa ihop.

Förläggaren kom också med förslag på illustratörer som jag fick tycka till om. Och min favorit tackade ja, hon gillade verkligen mitt manus! (Allt praktiskt är inte riktigt löst än, men om allt går vägen blir jag överlycklig. Det här är en fantastisk illustratör som jag känner till sedan tidigare och tycker mycket, mycket om. Och inte minst så tror jag väldigt mycket på hennes bilder och min berättelse ihop.)

På mötet i fredags pratade vi som sagt titlar, och jag fick med mig redaktörens korrekturanvisningar hem. Dem sitter jag nu och för in i manuset. Det handlar om språkliga ändringar, exempelvis att använda en smidigare ordföljd, flytta kommatecken och undvika onödiga upprepningar. Det är absolut inte tråkigt eller nedslående, tycker jag. Tvärtom, jag är otroligt tacksam för att proffsiga och duktiga personer som tror på mitt manus hjälper mig att få det så bra som möjligt. Man är alltid hemmablind i sin egen text, och min erfarenhet från mitt jobb som jurist (jag skriver mycket på mitt dagjobb också) är att texten ofta får ett otroligt lyft av att någon annan än författaren går igenom den. 

Tidsplanen vi har nu är att jag ska göra färdigt korret så fort som möjligt och att texten sedan ska sättas, det vill säga formgivas som riktiga boksidor. På så sätt blir det lättare för illustratören att planera bilderna.

En annan sak som prioriteras i ett tidigt skede är omslaget. Det måste vara färdigt i god tid. Förlagets katalog ska ju formges och tryckas, och då ska omslag, titel och en säljtext om boken vara färdig. Planen är att omslaget ska vara klart i augusti.

När illustrationerna är färdiga ska texten gås igenom en gång till av en korrekturläsare. Förlaget bestämmer format och typsnitt och sedan ska hela manuset sättas. Efter det går det till tryck. Enligt den preliminära planen jag fått av förläggaren så kommer boken att finnas i butik i mars/april 2013, men det kan ju komma att ändras under resans gång. 

Själva storyn då? Ja, jag vet inte riktigt hur mycket förlaget vill att jag berättar, så jag har tänkt att ligga lite lågt med att avslöja något om handlingen. Men jag kan berätta att det är en fantasyroman för 9-12-åringar. I följebrevet skrev jag att det var en ”klassisk hjältesaga med en egen tvist”. Det finns en vardagsrealistisk del, där ett familjedrama utspelar sig. Och så finns det en magisk värld. Där finns det sockervadd, ett motorcykelgäng, lungmos och rostiga järnvägsspår. Bland annat!

Vill du läsa mer om hur det gick till när jag blev antagen kan du läsa här och här

måndag 28 maj 2012

Just nu


För jag in korr från min redaktör. Jag är kanske nybörjarentusiast – men jag tycker att det är roligt!

Å andra sidan gillar jag att rensa ogräs också. Och att städa i lådor. Så jag kanske har något slags knäppt ordningssinne som tilltalas av detta pillande med texten.

Barnbokskanon

Kommer ni ihåg diskussionen om en kanon för barn- och ungdomsböcker för några år sedan? Det blev en ganska höggljudd debatt om vilka böcker som skulle ingå, vem som skulle göra urvalet och vilka hänsyn som skulle tas.

Diskussionen om vilka barnböcker man ska läsa har blivit aktuell igen i och med att prinsessan Estelle fick en samling böcker i doppresent. Givarna har i och för sig hävdat att de böckerna inte ska betraktas som en litterär kanon, men jag misstänker att det inte kommer att spela någon roll. Samlingen av böcker diskuteras redan som om den vore en kanon, och då är den väl i någon mån det?

I samband med den förra debatten om påbjuden barnlitteratur publicerade Dagens Nyheter en lista på 100 omistliga barnboksförfattare. Oavsett vad man tycker om en litterär kanons vara eller icke vara, så är Dagens Nyheters lista en fin sammanställning av barn- och ungdomsboksklassiker. Och den är en bra ingång till att upptäcka (eller kanske återse?) fantastisk litteratur.

söndag 27 maj 2012

Sökes: Romaner om att vara mamma

Jag står bland hyllorna på biblioteket och håller i en splitterny barnvagn. Jag har precis blivit mor och jag är vimmelkantigt förälskad i gossebarnet som sover i vagnen.

Jag har tänkt låna några böcker om att vara mamma. Nej, inte den där sorten som handlar om amning, smakportioner och sovrutiner. Utan en bok om det jag upplever just nu; den vansinniga, livsomvälvande och bitvis nästan otäckt uppslukande kärleken. Den som gör att jag inte kan sova på nätterna, eftersom jag måste vaka över barnets fladdrande, oregelbundna andetag.

Och det är då jag inser det.

Skildringar av den romantiska kärleken, företrädelsevis den mellan man och kvinna? Litteraturen dräller av dem. Det vimlar av romaner, diktsamlingar och poplyrik i rakt nedstigande led från Goethes Den unge Werthers lidanden.

Men en mors kärlek till sitt barn? Jag kan inte komma på en enda.

De skildringar av moderskapet som jag minns är dem av några hålögda och uppsvällda morsor i Moa Martinssons böcker. Och så Doris Lessings Det femte barnet – som handlar om mamman som inte kan älska sitt ondskefulla lilla monster till unge. Men det är ju inte den typen av böcker jag letar efter. Jag vill så gärna läsa något som beskriver det jag går igenom just nu. Men jag hittar inte någon sådan bok.

Jag lämnar biblioteket tomhänt och med en eftersmak av bitterhet och besvikelse. Är det inte fint nog att skriva om moderskapet? Är det inte politiskt korrekt? Anses det vara för trivialt? Hur kan detta svindlande stora som jag upplever inte få plats i skönlitteraturen?

Så småningom hittar jag några fina skildringar av att bli far. Koka makaroner: om att bli pappa av Johan Nilsson till exempel. Han beskriver med storögd förundran hur det känns att bli fullkomligt tagen i besittning av en annan människa. Och jag hittar journalisten Andreas Ekströms blogg Hemliga pappan, där han ärligt, ömsint och stolt skildrar den första tiden med sin dotter. Dessa skildringar kommer att bli viktiga följeslagare i mitt första möte med föräldraskapet.

Sedan den där dagen för sex år sedan, när jag som nybliven mor stod förvirrad på biblioteket, har det kommit några nya berättelser om moderskapet. Kristina Sandbergs Att föda ett barn, till exempel. Och Maj-Gull Axelssons Moderspassion. Båda romanerna är gedigna, välskrivna och berörande. Men de beskriver en väldigt olycklig och problematiserad modersroll. De handlar om svårigheterna, om oket av att vara lycklig och lyckad, om de kvävande förväntningarna, instängdheten. Inte om kärleken.

Jag är fortfarande besviken över att modersrollen och moderskärleken inte är fin nog. Att erfarenheterna av att bli mor inte anses universella och litterära, utan hänvisas till föräldragrupper och kladdiga nätforum om förlossningar och blöjbyten.

Så i morsdagspresent önskar jag mig faktiskt detta: att någon riktigt bra kvinnlig författare skriver en roman där kärleken till barnen är en viktig beståndsdel.

fredag 25 maj 2012

Dethäringa Twitter

Jag har inte förstått mig på Twitter riktigt. Jag har kikat in ibland, men det har mest varit förvirrande.

Men nu finns jag där i alla fall, på: @bladdrabladdra. Jag lurar dock mest i vassen och kollar vad andra gör än så länge. 

Men jag hoppas att vi ses! Till slut kanske jag vågar skriva några egna tweets. 

torsdag 24 maj 2012

Vårfest på förlaget





Jag var nervös. Men jag gjorde det ändå. Gick på förlagets vårfest, alltså. Iklädd finaste gröna sidenskjortan och med festligt korallfärgat nagellack.

Jag känner ju inte någon, bara min förläggare litegrann. Men man säljer ju inga böcker och lär inte känna några nya människor av att bara sitta hemma i tryggheten vid datorn, eller hur?

Och alla var såklart hemskt snälla och trevliga. Jag kände mig väldigt väl mottagen och fick dricka vitt vin på terassen i kvällssolen. 

Jag fick till och med ett debutantråd av Ulf Stark. Han sa: "Kom ihåg att det blir aldrig bättre än såhär. Att ge ut sin första bok är magiskt."

Det var fint. 

onsdag 23 maj 2012

Vem valde böcker till Estelle?

Prinsessan Estelle fick 200 böcker i dopgåva igår av Sveriges riksdag och regering. Det var en mycket fin present, tycker jag.

Rektorn Lena Runsten och Jan Hansson, chef för Svenska barnboksinstitutet, valde ut böckerna. Men hur kommer det sig att de glömde att lägga till några Maria Gripe-böcker till den annars fina samlingen? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Maria Gripe är ju odiskutabelt en av Sveriges allra finaste och mest lästa barn- och ungdomsboksförfattare.

Och så tycker jag nog att årets ALMA-pristagare Guus Kuijer borde ha funnits representerad i samlingen.

tisdag 22 maj 2012

Berättelsens rytm - sno stilen från Hollywood

Bild: Wikimedia commons

Dramaturgi är min älsklingsgrej när det kommer till skrivande. Jag vet inte om det är den strukturerade juristen i mig som tilltalas, men jag tycker att berättelsens uppbyggnad och konstruktion är så otroligt fascinerande. Jag brukar tänka att dramaturgi är berättelsen rytm. Blir rytmen fel blir vi inte berörda, det blir segt och långtråkigt och vi får inte kill i magen på rätt ställen. Lyckas författaren med rytmen känns det i kroppen.

Nu är jag i och för sig innerligt trött på alla dessa metaforer kring skrivandet (att skriva en bok är att bygga ett hus, föda ett barn, baka en kaka, ja, ni vet) men en sak som brukar hjälpa mig är att tänka på berättelsen som ett stycke klassisk musik. Inledningen är ofta lite lugnare, men sedan ökar musiken i styrka, blir snabbare, intensivare, dramatisk tills det blir ett crescendo där hela orkestern deltar (ser ni framför er hur vild och svettig dirigenten är nu?) och till sist avslutas stycket med en mjukare avtoning.

Det finns mycket skrivet om dramaturgi, och de bästa tipsen jag har tagit del av kommer från anglosaxiska manushandböcker för film. Det är egentligen ganska självklart att Hollywood och filmmanusförfattare är experter i ämnet. En filmmakare har bara 100-120 minuter på sig att fånga åhörarnas intresse, beröra och få dem att lämna biosalongen i ett känslorus. Då krävs det att varje scen är effektiv och att berättelsens rytm är perfekt utnyttjad och komponerad.

Jag tror att när det kommer till barnlitteratur måste berättelsen hållas i ett lika fast grepp som i en Hollywoodfilm. En unge läser nämligen inte vidare om det börjar bli tråkigt. (Astrid Lindgren är för övrigt en helt superb dramaturg, och hon behärskar mästerligt exakt de tekniker som manusförfattarna arbetar med.)

En sak som jag har lärt mig av dessa skrivarhandledningar är att det faktiskt finns flera "recept" för hur man bygger upp en berättelse. Recept som nästan alla manusförfattare använder sig av. Och som beskriver vad de inledande scenerna måste innehålla, när första vändpunkten ska komma, andra vändpunkten, hur berättelsens protagonist måste utvecklas genom berättelsen för att vi ska bli berörda och åtskilliga andra tips och tumregler. Ofta illustreras tipsen med exempel från populära filmer. Det rör sig alltså om betydligt mer handfasta råd än bara att en berättelse måste ha en början, en mitt och ett slut.

Det finns mycket material på nätet för den som vill fördjupa sig i dramaturgi. Men räkna inte med att hitta så mycket material på svenska, utan sök istället artiklar på engelska.

En bra sida att börja med tycker jag är den här: http://www.crackingyarns.com.au/.

söndag 20 maj 2012

Saker en barnboksnörd funderar på när hon läser godnattsaga



1. Om gråvargarna i Gittan och gråvargarna är en medveten allusion på grådvärgarna i Ronja Rövardotter? (I vart fall har de nästan likadana namn, och de dyker upp på liknande sätt med gula ögon som lyser mellan träden. Och båda varelserna försvinner/blir snälla om man inte visar rädsla.)

2. Om Pija Lindenbaum var inspirerad av Maurice Sendaks Till vildingarnas land när hon skrev Gittan och gråvargarna? (Vildingarna förkroppsligar Max ilska mot sin mamma i den ena berättelsen och vargarna förkroppsligar Gittans rädslor i den andra berättelsen. Och båda barnen tämjer vargarna och vildingarna väldigt kvickt och utan egentligt motstånd.)

3. Till vildingarnas land är helt klart fantasy, men Gittan och gråvargarna, den borde väl räknas till magisk realism?

4. Om Gittan är en så kallad HSP, det vill säga ett extra känsligt, kreativt och analytiskt barn?

5. Att båda böckerna följer den dramaturgiska modell som beskrivs i Hero's journey, fast i kraftigt komprimerad form.

fredag 18 maj 2012

Det här inspirerar mig

En del personer omger sig med musik när de skriver. Ibland gör de speciella låtlistor som sätter stämningen för manuset. En del sitter ute i ett folkvimmel och skriver; tjuvlyssnar och iakttar. Det gör inte jag.

Jag tror att jag är ganska visuell av mig. Jag tycker om bilder, och i fantasin ser jag ofta scener jag ska skriva som en tavla eller ett fotografi.

En konstnär som inspirerar mig är Loretta Lux. Hon tar utsökta barnporträtt och bearbetar dem sedan i datorn så att de blir ljuvliga och otäcka på samma gång. Barnen i hennes konstverk ser ut som dockor, med uppspärrade ögon, för stora huvuden och vackra, gammaldags kläder.

Eftersom jag är en hemskt laglydig person kan jag tyvärr inte kopiera in en bild direkt på min blogg, men på den här sidan kan du se några av hennes bilder.

torsdag 17 maj 2012

Kanske den roligaste bokbloggen just nu


Josefin, som bloggar på Nobelprisprojektet, lyckas med konststycket att recensera nobelpristagare på ett sätt som gör att man skrattar högt. Alltid ärligt. Ibland brutala sågningar. Har man tur har recensionerna samma stil som nobelpristagarens egen text. 

Som den här recensionen av Karlfeld:

"Men ingen vers jag gillar alls och inget jag förstår
det känns som att jag plågas under hundra svåra år
Och när den lilla bit jag läst trots allt har tagit slut
får diktaren ett lågt betyg, en etta utan prut."

Och så finns det ett test också där man kan se vilken nobelpristagare man är. (Jag blev JM Coetzee.)


Kolla in! Hon är rolig! 

onsdag 16 maj 2012

Boksläpp idag, utläst idag!

Jag väntar under mossan

Att jag kan läsa snabbt och koncentrerat under tiden barnen ser på Bolibompa = kanske min allra mest användbara egenskap.

Författarintervju: debutanten Fredrik Persson

Fredrik Persson
Foto: Shervin Shikhan
Fredrik Persson och Linda Belanner debuterar gemensamt på Bonnier Carlsen i vår med boken Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll. Det är en humoristisk och lättsam berättelse om Mattias; en känslig och ensam tonårskille som är hantlangare åt Döden.

Döden, som i den här berättelsen heter Göran, är å sin sida en  luttrad och cynisk typ med vinröd sammetskavaj som kör SUV och röker cigarr. Han blir irriterad på Mattias som är för blödig för att klara av att ta livet av de personer som ska dö. Och snart blir Mattias varse att det inte går att mixtra med Görans uppdrag hur som helst. Om Mattias inte hämtar de personer som han är ålagd att göra, så måste någon annan dö istället.

Hej Fredrik! Grattis till debuten med boken Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll! Hur kom ni på den fantastiska titeln?
– Vi hade en arbetstitel som var rätt corny. Men den fungerade inte, så vi vred på ett citat i boken och så blev det en titel. Linda ville gärna ha en lång titel, och jag tyckte det var en bra idé. Vi satte den faktiskt bara en kvart innan vi skickade in manuset till förlag.

Berätta lite om dig själv!
– Jag är advokat och jobbar med affärsjuridik. Jag segelflyger och jag tycker om att springa. Och så tycker jag mycket om att se på film och läsa böcker, även om det tyvärr är svårt att hinna med att läsa allt man vill. 

Hur länge har du skrivit?
– Jag har skrivit sedan jag var liten. Mina första berättelser skrev jag på en gammal Facit-skrivmaskin. Men när jag tar fram dem nu blir jag nog mest röd i ansiktet. Jag har skrivit seriöst sedan tjugoårsåldern, och bland annat gått en sommarkurs i skrivande på Biskops-Arnös författarskola. Så jag hade skrivit med sikte på att bli publicerad ganska länge, innan Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll blev antagen. Och alltså hunnit med att få några refuseringar också.

Du och Linda Belanner har ju skrivit Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll tillsammans. På vilket sätt har ni kompletterat varandra?
– Jag har kanske stått lite mer för att pusha för att vi skulle skriva klart. Men jag tycker att vi har bidragit 50-50. Vi skriver stilmässigt ganska lika, så det har gått bra att jämka ihop våra texter. Vissa kapitel vet jag inte ens vem som har skrivit från början. En gång ringde faktiskt Linda mig när vi gick igenom texten och sa: ”Alltså, det här skämtet, jag fattar inte det." Sedan visade det sig att det var hon själv som hade hittat på skämtet i fråga.

Vad tycker du är det svåraste i skrivprocessen?
– Att hitta tid för skrivandet är svårt. Och att komma på namn på karaktärer och fiktiva platser. Sedan är det svårt med beskrivningar, att hitta en balans där. Ofta kanske man tror att man hjälper läsaren genom att berätta väldigt ingående om exempelvis hur ett rum ser ut, men då kanske man stjälper istället. Allt för detaljerade beskrivningar ger inte utrymme för läsaren att skapa sig sin egen bild.

Vem kom på att Döden skulle heta Göran?
– Det var Linda. Vi ville ha ett namn som kändes lite som en fyrtiotalist som hade börjat tröttna på jobbet.

Ni skriver på en uppföljare nu, hur långt har ni kommit med den?
– Ganska långt. Vi har skrivit det första jättegrova draftet som vi ska börja gå igenom i kväll.

Till sist, har du några skrivtips till dem som drömmer om att skriva en bok?
– Ja, det första tipset är väl det klassiska: att göra det. Det är många som har idéer till böcker, men om man aldrig sätter sig ner och skriver så blir det ingenting. Nummer två är att vara envis och inte ge upp. Och nummer tre är att pröva olika lösningar i texten, och våga inse när något inte håller.

tisdag 15 maj 2012

Idag är jag frilansskribent

Hemmakläder


Det betyder att jag är ledig från jobbet och ägnar mig åt skrivande. Jag har precis gjort en telefonintervju för bloggen med en författare som jag är nyfiken på. Och nu ska jag sätta mig och skriva en stund på manus nummer två.

För mig är det superlyxigt att få en hel dags obrutet skrivande. Men det bästa av allt är ändå den bekväma klädseln: tights och raggsockor.

måndag 14 maj 2012

Glad

Idag har jag fått mejl från min förläggare. En illustratör som jag tycker väldigt mycket om har tackat ja till att illustrera min bok!

Allt är inte helt klart än, det är praktiska detaljer som ska lösas. Och jag kan förstås inte berätta vem det är än.

Men ändå. Idag är jag mycket, mycket glad.

söndag 13 maj 2012

Men! Varför har ingen sagt något?

Jag älskar Manne

Varför har ingen berättat att Pija Lindenbaum, en av mina absoluta favoriter, kommer ut med en ny bok i höst, som heter Jag älskar Manne? Och på Bonnier Carlsen? Hon ges ju vanligtvis ut av Rabén & Sjögren?

Nu är jag mycket förbryllad och nyfiken.

Resan till världens farligaste land



Minns ni Tove Janssons bilderbok Den farliga resan? Eller kanske Hur gick det sen?, boken om mumintrollets äventyrliga färd hem från mjölkbutiken? Båda är skräckklassiker för barn med sina mörka bilder och intensiva, stegrande spänning. När jag var barn utövade dessa böcker en kittlande lockelse på mig; det var nästan outhärdligt spännande att bläddra sig genom de suggestiva uppslagen.

Resan till världens farligaste land är en bok i samma tradition som Tove Janssons bilderböcker. Redan titeln skvallrar om släktskapet med den Den farliga resan. Historien berättas liksom i de nämnda böckerna på rim, och även de murriga och dova illustrationerna ger associationer i samma riktning.

I Resan till världens farligaste land får läsaren följa med till världens största skog, världens värsta träsk, världens största öken och världens största slott. Där finns mordiska jättar, skelett, sjöodjur, drakar, en blodtörstig konung och hans sorgsna prinsessa. Rui Tenreiros bilder är avskalade, men samtidigt fantasifulla och surrealistiska. Bäst tycker jag om mittuppslaget, som består av en hel vägg fylld av dystra porträtt i guldram. Hålögda och vemodiga gestalter blickar ned på läsaren, och två jättelika kristallkronor kastar ett glåmigt ljus över rummet.

Malte Perssons text är suverän. Rimmen befinner sig långt ifrån tillkämpade nödrim, utan är underfundiga och kluriga, rytmiska och lekfulla. Det märks att författaren tidigare har publicerat kritikerrosade diktsamlingar på klassiska versmått.

"I skogen ligger världens värsta träsk
som bubblar brun som kolaläsk.
Den som fastnar i dess gyttja
kan aldrig mera sina fötter nyttja
och blir tömd på blod av mygg och knott
som tycker sådant smakar gott.”

Ibland vacklar den hiskeliga berättelsen på kanten till vad som kan vara för skrämmande för barnläsaren. Jag sneglar oroligt på mina åhörare när jag kommer till stycket om jätten som bryter armar och ben av folk och kokar dem i fotogen. Men när texten är på gränsen till att bli för brutal eller otäck lyckas författaren ofta balansera upp den med humor och lekfullhet. Läsaren får betryggande råd om hur jätten och de andra sagofigurerna kan besegras: ”Säg istället: Du är snygg! Då kan du vara ganska trygg." Eller så låter han den otäcka trollkarlen förvandla folk till – ett cykelställ. Och vi får dra på smilbanden och kan andas ut igen.

Särskilt passar boken den unge som vill ha otäcka berättelser om ”spöken, mördare och kriget”. Ett mer känsligt barn kanske dock trivs bäst med att få berättelsen uppläst för sig i fullt dagsljus – inte som godnattsaga.

Resan till världens farligaste land är en riktig högläsningsfröjd. Jag är mycket imponerad av de stämningsfulla bilderna och den ljuvliga texten. Så till den grad att jag faktiskt vågar mig på att tippa på en Augustprisnominering. 

torsdag 10 maj 2012

Det här gnället om den svåra andra boken

Förut trodde jag att det här tjatet om den svåra andra boken bara var bortskämt gnäll. Ungefär "hej, jag är så begåvad och fick så fina recensioner och vann tusen priser med min första bok, så nu har jag sådan prestationsångest". Jag hade väldigt svårt att tycka synd om dylika personer.

Men nu tror jag att jag har förstått att det handlar om andra saker. För till den första boken har man samlat stoff i hela sitt liv. Gått och funderat, vridit och vänt på saker och fått idéer till scener från böcker och filmer. Samlat ihop små lustiga repliker och fantasifulla karaktärer.

Sedan ska man skriva sin andra bok, och då har man inte allt det där stoffet att tillgå längre. Utan då ska man börja om från början, och göra något nytt. Något som inte är precis som den första boken. Men inte heller för olikt.

Så idag tänker jag haka på och gnälla. Precis som det görs här och här.

Andra boken är svår. Riktigt svår.

(Men vet ni – jag har skrivit två tredjedelar av mitt andra (rå)manus. Över hundra sidor! Det är väl ändå rätt hyggligt, är det inte?)

onsdag 9 maj 2012

Frågelista – nu också med bilder

Christine Ljungqvist har satt ihop elva frågor hon vill att jag och några andra bloggare ska svara på. Jag måste erkänna att det är rätt roligt och smickrande att någon vill veta saker om mig. Så det är klart att jag svarar! Fotat har jag gjort också, för det tycker jag är kul.

Vad tror du på?
Att så, gott det går, försöka vara en god människa. 

Favoritfärg, och varför?
Turkos. För att den är frisk och syrlig, men samtidigt lugn och mjuk.


Var var du för ett år sedan?
Jag kämpade med mitt första manus, och jag var kär i det och hatade det på samma gång. Och jag drömde om att det skulle bli tillräckligt bra för att någon skulle vilja publicera det. Annars var jag ungefär där jag är nu. Jag jobbar som domare, bor i ett grönt hus, har två fina ungar och en fin man, skriver och läser mycket men drömmer ständigt om att få läsa och skriva ännu mer. 

Vad läste du på gymnasiet?
Samhällsvetenskapligt program. 

Vilka drömmar har slagit in för dig?
Många. Och det är jag väldigt tacksam för. Att jag fick mina två galet gulliga ungar med smilgropar och trassligt hår är en dröm som gått i uppfyllelse. Att jag skrivit ett barnboksmanus och fått det antaget. Och att jag och min man fått möjlighet att planera och bygga vårt gröna fina hus tillsammans. 

Bästa rummet i ditt hem, och varför?
Köket. För att det är där allt händer och för att det är så vackert ljus där om kvällarna. 


Finaste minnet hittills i år?
Oj, måste man komma på ett särskilt? Jag har precis fått två små illsöta syskonbarn. Att träffa dem och hålla i dem för första gången var väldigt fint. Och att få ett manus antaget var fint. Och det är en massa små saker i vardagen tillsammans med familjen som är fint. Typ att barnen hela tiden plockar blommor med alldeles för korta skaft till mig och kommer springande helt andfådda och säger:  "Här mamma". 


Husdjur?
Nej.

Några mål under 2012?
Det kan du hoppa upp och sätta dig på! Att skriva färdigt mitt andra manus. Och det ska inte bara bli färdigt, utan jag vill vara nöjd med det och känna att det är det bästa jag kan. Och så vill jag hitta en vettig praktisk lösning för att jag ska få mera skrivtid. Jag funderar mycket, mycket på hur jag ska uppnå det sistnämnda. 

Vad för slags humor har du?
Sarkastisk och lite lagom elak. 

Var växte du upp?
I Skälby, en villaförort norr om Stockholm samt ett år i Wassenaar i Holland. Och på Gotland och i Stockholms skärgård på somrarna. 




tisdag 8 maj 2012

Trendspaning


I litteraturprogrammet Babel fick ungdomsboken Namnsdagsflickan av Kristoffer Leandoer och Åsa Ekström ett eget inslag. Den diskuterades som-om-den-vore-vilken-bok-som-helst. Inte för att det var tema barn- och ungdomsböcker eller något sådant. Utan bara för att den var intressant.

I P1 lästes texten från Joar Tibergs bilderbok Vad säger fågeln upp som dagens dikt. Inte för att det var något specialprogram som riktade sig till barn. Utan bara för att den var bra.

På bio går filmen The Hunger Games, som är baserad på en ungdomsbok, för fulla salonger. Tonårskidsen sitter sida vid sida med trettioplussarna och håller andan av spänning när hjältinnan Katniss slåss för sitt liv på arenan.

Jag vill gärna tro att det här är början på en ny trend. Där barn- och ungdomslitteraturen får vara en del av Litteraturen. Och där böcker får ta plats för att de erbjuder fantastiska läsupplevelser, oavsett vilken hylla de står på i bokhandeln.

En recension av: Janina 8C



Jag hittade ett inlägg på Jennys författarblogg där hon publicerade en text hon skrivit när hon gick i femte klass. Jag skrattade högt när jag läste inlägget (alltså på ett snällt sätt ... ) och sedan rotade jag lite i min egen hög med sparat skolmaterial.

Tyvärr hittade jag inte någon skönlitterär berättelse, men håll till godo: En recension av Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad.

(Nedskriven på en elektrisk skrivmaskin. Hade ni en sådan? Eller är det jag som är så himla gammal? Den hade ett vitt band som man kunde sudda med, och den luktade alltid lite dammigt och spännande. När man använde den för länge blev den alldeles varm.)

Först kommer ett låååångt referat av handlingen och sedan följande text:

"Jag tyckte att boken var väldigt bra, bland de bästa böcker jag läst någongång (sic!).

Fogelström beskriver målande, man har hela tiden en bild framför sig när man läser.

Handlingen är spännande och engagerande. Personerna känns verkliga, och de tänker och känner precis som vi gör idag, trots att handlingen utspelar sig för över hundra år sedan.

Boken fick mig att tänka annorlunda, och jag tycker att en författare som får en att se på ett annat sätt på sig själv, verkligen har lyckats.

Av: Janina 8C"

Har ni kvar något som ni skrivit när ni var små? Jag vill läsa!

måndag 7 maj 2012

Idag pratar alla om Eld



Idag är det recensionsdag för Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens bok Eld, uppföljaren till den uppmärksammade fantasyboken Cirkeln.

De har fått många fina recensioner och stor uppmärksamhet och jag gläds över att en ungdomsbok får all den här publiciteten. Liksom på samma villkor som vilken annan bestseller som helst. Det är fint. Och det är de ambitiösa författarna väl unt. Jo, för jag är mycket imponerad av att de tagit sig an det här enorma projektet som Cirkeln-trilogin innebär.

Men jag har ändå inte läst Eld. Och jodå, jag har läst Cirkeln, och jag kommer absolut att läsa Eld också. Men jag känner mig inte som ett fan, inte sådär att jag vill hasta ut och hetsköpa och läsa med en gång och skriva recension först av alla.

Och jag skyller allt på Jonas Thente. För efter hans fullkomligt lyriska recension av Cirkeln i DN så rusade jag direkt till bokhandeln. Men när jag hade slagit igen boken kände jag bara ... jaha? Spännande och välskrivet, absolut. Men jag hade förväntat mig något mer.

Det är det som är så dumt med skyhöga förväntningar. Det kan bli väldigt svårt att uppfylla dem och så sitter man där med en saboterad läs- eller filmupplevelse.

söndag 6 maj 2012

Nostalgi med Bilderboksretro 70-tal



Bilderboksretro 70-tal av Lisa Bjärbo och Susanna Hellsing är en slags antologi, med en sammanställning av omslag och uppslag från ett tjugotal bilderböcker som gavs ut på 70-talet. Till varje bok finns en liten faktaruta med information om författare och illustratör, översättningar och minnesvärda detaljer. Boken är en del i en serie, och tidigare har 50-talets och 60-talets bilderböcker presenterats på samma sätt. Vill du provläsa boken kan du göra det här.

Jag är född 1979, och således uppvuxen på 80-talet, men 70-talets barnböcker är jag ändå väl bekant med. Troligen fick jag ärva en del 70-talsböcker av min storasyster, och en del minns jag också från bokhyllan i dagisets kuddrum och från biblioteket. Mycket nostalgi för mig, alltså.

Boken är fint formgiven med matta, lyxiga pärmar och frestande illustrationer och typsnitt. Jag tycker om urvalet av böcker, vilket lyckas vara både brett och tidstypiskt. Det omfattar klassiker som Godnatt, Alfons Åberg och Sagan om det röda äpplet men även progg- och sexualupplysningsböcker. Flera av böckerna i urvalet står i min egen bokhylla, och en del av dem är högläsningsfavoriter här hemma. Bäst tycker jag om avsnittet med den Den underbara pumpan av Lennart Hellsing, vilken är är en älskad favorit från min egen barndom. Jag blev glad över att hitta den i samlingen, trots att den egentligen inte känns typiskt 70-tal i vare sig berättelse eller illustrationer.

Det jag saknar med Bilderboksretro 70-tal är lite mer analys. Hur skiljer sig 70-talet från andra årtionden i bilderbokshänseende? Vilka illustrationsmanér och ämnen var vanliga? Hur såg synen på barn ut? Synen på föräldraskap? Den typen av frågeställningar tangeras i inledningen till boken, men det blir aldrig någon fördjupad diskussion. Det är lite synd, tycker jag.

Bilderboksretro 70-tal bjuder på en fin kavalkad av tidstypiska bilder. Jag kan tänka mig att den kan bli en uppskattad födelsedags- eller gåbortspresent till en 70-talist. Men för en redan frälst barnboksnörd som jag hade det varit härligt med lite mer text att bita i.

fredag 4 maj 2012

Hemma hos-utmaning

Man blir utmanad både till höger och till vänster när man bloggar.

Christin är nyfiken på hur det ser ut hemma hos folk. Det är jag också. Det är nästan lika roligt att se bilder av folks hem som att läsa om deras skrivprocesser. Och eftersom jag gillar att glutta in hos andra, bestämde jag mig för att också själv visa några glimtar av vårt hem.

Jag hoppas att ni noterar att jag bemödat mig om att få med böcker, bokhyllor och skrivplatser på bilderna. Det här är ju ändå en bok- och skrivblogg.








Ytterligare en frågeutmaning


Jag har blivit utmanad igen. Den här gången av Lingolitt. Roliga frågor tycker jag att det var! Och jag gör som jag gjorde förra gången, svarar artigast men hoppar över att skicka vidare. Den som vill känna sig utmanad är dock naturligtvis välkommen att göra det!
1. Vampyrer: glittriga vegetarianer, blodtörstiga bibliotekarieslukare eller ångestdrabbade filosofer? Vilken författare/filmskapare har rätt?

Oj, jag har inte så stor erfarenhet av vampyrer märker jag. Bara av Eli i Låt den rätte komma in och dem i True Blood. Och ingen av dem tycker jag passar in i de där kategorierna. Men glittrig vegetarian låter fint och hänsynsfullt.

2.  En bok som du skulle vilja se som filmatisering?
Mina allra största favoriter vill jag helst inte ha filmatiserade, jag kan inte komma på någon regissör som skulle kunna göra dem rättvisa. Men kanske En halv gul sol av Ngozi Adichie, den skulle passa bra som film. (Googlar, och jepp, den ska bli film. Jippie!)
3. Nämn en bok som du läst fler än en gång och förklara varför!
Det är många det! Jag läser om mina favoritböcker hela tiden, en del har jag läst minst 5-6 gånger. Dels längtar jag efter dem, vill gå in i dem, och dels läser jag om dem för att studera hantverket och se hur berättelsen är uppbyggd. Några exempel: Hummelhonung av Torgny Lindgren, Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och Mio min Mio av Astrid Lindgren. 
4. Hur förvarar du dina böcker? Om du förvarar dem i en bokhylla, hur sorterar du dem?
I bokhyllor och på golvet. I bokhyllan har jag någon slags ambition att sortera efter kronologi samt i svenskt och utländskt. Men denna ordning har dessvärre sedan länge fallerat. Nu tror jag att jag satsar på vårstädning, och den här gången får det bli alfabetiskt efter författarnamn. 
5. Om du fick leva i en fiktiv värld, vilken skulle du välja och varför?
I Ture Sventons idylliska, vackra Stockholm. Då skulle jag få bära hatt, äta ärter och pannkaka på torsdagar och flanera på Drottninggatan i rutiga kläder och pampuscher. Och på helgerna skulle jag åka till Lingonboda och sitta i syrenbersån och dricka saft. Fast det skulle få vara lite mer jämställt; fler kvinnliga detektiver och manliga sekreterare, tack.
6. Du träffar Björn Ranelid på en fika. Vad pratar ni om?
Ooops. Inte om metaforer och liknelser i skönlitterära texter i alla fall. För då skulle vi nog bli osams. 
7. E-böcker. Hiss eller diss?
Hiss på semestern (slippa släpa). Annars – njaaa. Jag vill ha mina böcker i pappersformat.
8. Vilken är, enligt dig, den ultimata skrytboken? (En sån där man har hemma för att framstå som intellektuell.)
Derrida, Foucault och Proust ligger bra till, misstänker jag. Själv är jag inte så mycket för skrytböcker. 
9. Hundöron i biblioteksböcker: dödsstraff eller helt okej?
Nej, inte i bibblaböcker. Men i mina egna – japp!
10. Vilken bok högläser/kommer du högläsa för dina barn?
Jag högläser väldigt gärna Pija Lindenbaum, Ulf Nilsson, Tove Jansson, Barbro Lindgren och Gunilla Bergström. När barnen blir äldre (de är tre och fem nu) hoppas jag få högläsa Narnia, Harry Potter, Lilla huset på prärien, Ture Sventon, Bröderna Lejonhjärta, Glasblåsarns barn med flera böcker.
11. Vilket är det längsta köpstoppet du har haft? Om du inte har haft köpstopp någon gång, hur gör du för att hinna läsa allt/hålla bokköpen nere?
Eh köpstopp? Hålla nere bokköp? Jag svarar nog pass på den frågan. 

torsdag 3 maj 2012

På ett sätt som att skriva för vuxna, men man måste skriva bättre

Bild: Wikimedia commons, Caroline's cakes

Författaren Amanda Hellberg reflekterar idag över skrivandet: 

"Det är ingen tårtbit att skriva. Och det är fan ingen tårtbit att skriva för barn.  
"På ett sätt är det som att skriva för vuxna, man måste bara skriva bättre", var det nån som sa."

Och Amanda borde ju veta, eller hur? Eftersom hon skriver både bilderböcker, vuxenböcker och ungdomsböcker.

Jag skulle kunna tjata hål i huvudet på er om varför det inte alls är enklare att skriva barnböcker än vuxenböcker. (Och nu pratar jag ur ett läsar- och litteraturvetenskapligt perspektiv, mitt eget skrivande handlar om att sträva mot det jag räknar upp nedan, inte att jag på något sätt inbillar mig att jag är där.) 

Jag skulle kunna lägga ut texten om det begränsade formatet, som kräver att du behärskar din dramaturgi.

Jag skulle kunna tjata om den otåliga och kräsna barnläsaren, som du hela tiden måste hålla i ditt grepp. Vilket ställer extra höga krav på tempo, dialog och gestaltning.

Om barnperspektivet, som du måste behärska för att texten ska bli trovärdig.

Om att ingen barnläsare kommer att bli det minsta imponerad för att du namedroppar Derrida och Foucault i dina dialoger (Japp, Siri Hustvedt. Det där var tyvärr en känga till dig.)

Om att barn struntar fullkomligt i dina recensioner och vem du är kompis med utan bara bryr sig om huruvida du levererar en bra, medryckande, välskriven historia.

Men jag är trött idag (någon slags sjukdom på gång) så jag tänker nöja med mig med att konstatera att jag tycker att både Amanda och den okända upphovsmannen/kvinnan till citatet har rätt. 

tisdag 1 maj 2012

Miljöbeskrivningar


Bild: Wikimedia commons, Nadia Prigoda-Lee

Ibland tycker jag att det är knivigt att komma ihåg att miljön i berättelsen ska ses genom perspektivpersonens ögon. Extra viktigt (och svårt!) är det om perspektivpersonen är ett barn.

Det jag som vuxen skulle lägga märke till i en viss miljö, är inte alltid samma sak som ett barn skulle notera. Och vi skulle antagligen beskriva miljön på olika sätt, eftersom jag har andra erfarenheter och referensramar än vad ett barn har. Det gäller att försöka tänka sig in i hur barnet hade sett på, säg, ett funkishus. Kanske hade det tyckt att det såg ut som en låda? Associerat till en sockerbit? Det hade i alla fall inte beskrivit det som jag precis gjorde; som ett funkishus.

Ett fint litet exempel på hur det kan se ut när miljön ses genom ett barns ögon hittade jag i John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in.

"Han fortsatte in i vardagsrummet, öppnade skåpen. Mammas virk- eller om det var stickgrejer. En mapp med räkningar och kvitton. Fotalbum han tittat i massor av gånger. "

Den lilla detaljen med stickningen/virkningen tycker jag skapar trovärdighet åt texten. Oskar, huvudpersonen i berättelsen, är tolv år. För honom är det inte självklart om det är stickgrejer eller virkgrejer som ligger i skåpen. För en vuxen person hade det antagligen varit det.

Och det hade varit lätt för den vuxne berättaren att dundra på och liksom redogöra för innehållet i skåpen med sina egna ögon, och glömma bort att det är Oskar som ser föremålen.