söndag 13 maj 2012

Resan till världens farligaste land



Minns ni Tove Janssons bilderbok Den farliga resan? Eller kanske Hur gick det sen?, boken om mumintrollets äventyrliga färd hem från mjölkbutiken? Båda är skräckklassiker för barn med sina mörka bilder och intensiva, stegrande spänning. När jag var barn utövade dessa böcker en kittlande lockelse på mig; det var nästan outhärdligt spännande att bläddra sig genom de suggestiva uppslagen.

Resan till världens farligaste land är en bok i samma tradition som Tove Janssons bilderböcker. Redan titeln skvallrar om släktskapet med den Den farliga resan. Historien berättas liksom i de nämnda böckerna på rim, och även de murriga och dova illustrationerna ger associationer i samma riktning.

I Resan till världens farligaste land får läsaren följa med till världens största skog, världens värsta träsk, världens största öken och världens största slott. Där finns mordiska jättar, skelett, sjöodjur, drakar, en blodtörstig konung och hans sorgsna prinsessa. Rui Tenreiros bilder är avskalade, men samtidigt fantasifulla och surrealistiska. Bäst tycker jag om mittuppslaget, som består av en hel vägg fylld av dystra porträtt i guldram. Hålögda och vemodiga gestalter blickar ned på läsaren, och två jättelika kristallkronor kastar ett glåmigt ljus över rummet.

Malte Perssons text är suverän. Rimmen befinner sig långt ifrån tillkämpade nödrim, utan är underfundiga och kluriga, rytmiska och lekfulla. Det märks att författaren tidigare har publicerat kritikerrosade diktsamlingar på klassiska versmått.

"I skogen ligger världens värsta träsk
som bubblar brun som kolaläsk.
Den som fastnar i dess gyttja
kan aldrig mera sina fötter nyttja
och blir tömd på blod av mygg och knott
som tycker sådant smakar gott.”

Ibland vacklar den hiskeliga berättelsen på kanten till vad som kan vara för skrämmande för barnläsaren. Jag sneglar oroligt på mina åhörare när jag kommer till stycket om jätten som bryter armar och ben av folk och kokar dem i fotogen. Men när texten är på gränsen till att bli för brutal eller otäck lyckas författaren ofta balansera upp den med humor och lekfullhet. Läsaren får betryggande råd om hur jätten och de andra sagofigurerna kan besegras: ”Säg istället: Du är snygg! Då kan du vara ganska trygg." Eller så låter han den otäcka trollkarlen förvandla folk till – ett cykelställ. Och vi får dra på smilbanden och kan andas ut igen.

Särskilt passar boken den unge som vill ha otäcka berättelser om ”spöken, mördare och kriget”. Ett mer känsligt barn kanske dock trivs bäst med att få berättelsen uppläst för sig i fullt dagsljus – inte som godnattsaga.

Resan till världens farligaste land är en riktig högläsningsfröjd. Jag är mycket imponerad av de stämningsfulla bilderna och den ljuvliga texten. Så till den grad att jag faktiskt vågar mig på att tippa på en Augustprisnominering. 

2 kommentarer:

  1. Har läst boken med stor behållning...men nog är den otäck för en liten femåring på sina ställen..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, den passar nog bäst för lite äldre bilderboksbarn, samt som sagt i dagsljus för känsliga typer.

      Radera