torsdag 28 juni 2012

Presemesterstress ...

... och dött internet hemma. Därav lite tyst här på bloggen. Just nu bloggar jag på mobilen på väg till jobbet.

Som alltid när jag är stressad städar jag. Det lindrar känslan av att inte ha kontroll. Så igår rensade jag i våra bokhyllor och sorterade alla författare alfabetiskt. Jag hittade en massa böcker som jag är nyfiken på, men som jag inte har läst. Och så slogs jag av hur mycket trender det går i böcker, och hur snabbt vissa blir omoderna. Kommer ni till exempel ihåg De små tingens gud? Ett tag skulle alla läsa den. Nu står den i min bokhylla och känns väldigt mycket 90-tal. Lite sorgligt, på något vis. En hel del dubletter hade jag också. Och oroväckande många självhjälpsböcker av typen Duktighetsfällan eller Rensa i röran. De hamnade, tillsammans med ett gäng halvbra pocketdeckare, i en kartong som ska få åka ner i källaren.

Men nu står alla böcker i fin ordning. John Ajvide Lindqvist står först och Klas Östergren sist. Och jag är genast en lite lugnare människa.

måndag 25 juni 2012

Tvåtusen ord

Idag har jag haft en skrivdag och fått ihop drygt tvåtusen ord. Eftersom jag inte har skrivit på mitt nya projekt på nästan en månad så kändes det väldigt skönt. Jag har inte tappat det, liksom.

Jag har upptäckt att om jag planerar vad jag ska skriva innan jag sätter mig kan jag få ihop ungefär 1 000 ord i timmen. Bakom 2 000 skrivna ord ligger dock tre gånger så mycket funderande och planerande, så totalt tar det mig ungefär en arbetsdag att få ihop så mycket text. (Och då pratar vi råmanus alltså, absolut inte färdig text.) Men själva tankearbetet, det kan ju ske medan jag lagar mat, åker till jobbet eller är ute och går. Det är ändå ganska fiffigt.

onsdag 20 juni 2012

Bildkärlek

Den här veckan har jag fått de första skisserna av illustratören. Det är så spännande! När det plingar till i mobilen och jag ser att jag fått mejl från henne far en liten lyckoilning genom kroppen.

För mig är det väldigt speciellt att min text ska bli illustrerad. Det måste vara det allra, allra bästa med att skriva barnböcker. Jag har suttit och slitit med min text och haft bilder i mitt huvud som jag kämpat med att beskriva i ord. Och nu får jag se vilka bilder en läsare, illustratören alltså, har fått i huvudet av min text. Jag får liksom ta del av hennes läsupplevelse i fysisk form. Och det är jättestort för mig.

Det är som att mitt manus ska bli film. Fast bättre! För jag är verkligen en bildmänniska och jag ser ofta stillbilder framför mig när jag skriver.

Och skisserna jag fått är så fina! Jag vill klippa ut karaktärerna och ha dem som små klippdockor eller något.

tisdag 19 juni 2012

Favoriterna från SvB:s höstkatalog – hela listan


Har du inte hunnit bläddra igenom Svensk Bokhandels tjocka höstkatalog än? Nämen, så bra att jag har vaskat fram de mest spännande nyheterna i barn- och ungdomsboksutgivningen, då. Så att du ska slippa stressa.

Här kommer – som det brukar heta i kvällspressen – hela listan. Högst subjektivt och ovetenskapligt sammansatt utifrån titel, omslag, säljtext och tidigare kännedom om författare/illustratör. Håll till godo!

Bilderböcker
Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum
Det är en gris på dagis av Johanna Thydell och Charlotte Ramel
Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm
Mormors sjal av Åsa Lind och Johanna Hellgren
Svart hund av Levi Pinfold
Pom och Pim av Olof och Lena Landström
Vem är sjuk? av Stina Wirsén
Bus och Frö på varsin ö av Maria Nilsson Thore

6-9 år
Lilla E på Manhattan av Charlotta Lannebo
Katten som älskade regn av Henning Mankell, illustrerad av Malin Ahlin (nyutgåva)
Kan du vissla Johanna av Ulf Stark, illustrerad av Anna Höglund (nyutgåva)

9-12 år
Florian Knol – ett alldeles vanligt kaos av Guus Kuijer
Den magiska kappan av Katarina Genar, illustrerad av Lina Bodén
Lennart Lordis loggbok – Utsikt från livets planet av Tove Berggren (debutant)
Vålnaden på vinden och andra spökhistorier av Dan Höijer, illustrerad av Jonna Björnstjerna
Bildbindaren av Jenny Wiik (debutant)

Ungdomsböcker
Inte vatten värd av Ulrika Lidbo
Only väg is upp av Emmy Abrahamson
Som om jag frågat av Johanna Lindbäck
Mellan dig och dig av Katarina Kieri
Miss Peregrines hem för besynnerliga barn av Ransom Riggs

Fakta
Världens viktigaste bok. Om kroppen, känslor och sex av Nathalie Simonsson (debutant)

söndag 17 juni 2012

Bästa vänner

Det har kommit en ny serie lättlästa böcker från nystartade Lilla Piratförlaget som heter Äventyr i Paradiset. Det är Moni Nilsson, författaren bakom böckerna om Tsatsiki, som har stått för text och Elin Lindell som har illustrerat.

Bästa vänner är den första delen i serien. I den här berättelsen får vi möta Slatten, som egentligen heter Zlatan efter sin pappas stora idol. Slatten hatar fotboll. Han får ont i magen när han måste göra sådant som alla andra barn tycker om att göra; leka med bollar, hoppa hopprep, klättra i träd och doppa huvudet när han badar. Slatten är helt enkelt inte som de andra barnen på gården och har därför ingen att leka med. Men en dag dyker Kakan, flickan med guld i ögonen, upp i Slattens liv. Och då förändras allt.

Slatten kniper tag i mitt hjärta från första stund. Han är ett sådant där försiktigt och känsligt barn som står vid sidan av, lite som Pija Lindenbaums älskade barnbokskaraktär Gittan. En unge man genast ömmar för.

Persongestaltning och dialog håller över lag hög nivå trots det begränsade formatet – det är underhållande, charmigt och personligt. Boken är rikligt illustrerad i färg, vilket är ett smart grepp för att locka nybörjarläsaren.

Men berättelsen fungerar också utmärkt att läsa högt för den fem-sexåring som befinner sig i gränslandet mellan kapitelbok och bilderbok. Och den typen av böcker har jag letat med ljus och lykta efter. Det är som att det finns ett glapp mellan färgsprakande och konstnärliga men barnsliga bilderböcker och de mer torftiga, svart-vita lättlästa böckerna. Jag och min snart sexåriga son har det senaste året varit hänvisade till Alfons Åberg under orimligt många högläsningsstunder.

Jag har längtat efter en bok som den här!

torsdag 14 juni 2012

Sommarpratarna - tre gånger så många barn- och ungdomsboksförfattare i år!

Idag presenterade Sveriges Radio årets sommarpratare. Av 58 sommarpratare är åtta stycken författare. Och tre av dem är barn- och ungdomsboksförfattare: Jenny Jägerfeld, Jan Lööf och Sara Bergmark Elfgren.

År 2011 var det också åtta författare som sommarpratade men bara en (Barbro Lindgren) som skrev för barn/ungdom. Det gör mig glad att det är fler i år! Och dessutom styrker det min trendspaning: barn- och ungdomslitteraturen är på frammarsch.

För övrigt är min erfarenhet att de sommarpratare man tror ska vara riktigt kul att lyssna på kan vara enormt sega och tråkiga.

Och de jag sparat till sist i min pod-lista eftersom de verkar deppiga och trista (exempel: konstnären Anna Odell som spelade psyksjuk i ett konstprojekt) visar sig förvånansvärt ofta vara hur bra som helst. I Anna Odells program (som gick rakt in i hjärtat) hörde jag faktiskt för första gången en låt som inspirerade mig så mycket att den fick komma med som en liten snutt i min bok!

Så man vet liksom aldrig. Det är det som är så spännande.

onsdag 13 juni 2012

Mera dramaturgitips

Författaren Amanda Hellberg länkade till mitt inlägg om dramaturgi som jag skrev för ett tag sedan och det svischade till rejält i besöksstatistiken. (Tack, Amanda!)

Så jag fortsätter väl att skriva om dramaturgi då, ni verkar ju gilla det?

Okej. Här är mitt allra, allra bästa tips.

Läs manusbibeln A writer's journey av Christopher Vogler. Den beskriver en dramaturgisk modell som kallas för Hero's journey. Eller kort och gott Hjältens resa, för att inte svänga sig med utrikiska.

Hjältens resa beskriver den grundläggande strukturen i nästan allt berättande. Folksagor, myter, bilderböcker, Hollywoodfilmer och tunga finlitterära romaner. Vogler menar att det finns en magisk kod för en lyckad berättelse. (Och han bygger i sin tur sina idéer på Joseph Campbells klassiska bok om monomyten. Men Vogler är mer handfast och mindre akademisk än Campbell.)

Väldigt förenklat kan man säga att vi tycker om att uppleva hur en huvudperson/protagonist förändras genom att uppleva ett äventyr. Huvudpersonen tampas med inre och yttre motsättningar, utkämpar en fruktansvärd strid med livet som insats och kommer sedan pånyttfödd ut på andra sidan (bildligt talat i en relationsroman, bokstavligt talat i en actionrulle) med nya kunskaper och erfarenheter.

Bild: Wikimedia commons

Den berättartekniska modell som Vogler beskriver har utarbetats under tusentals år. Den funkar. Och när du har läst Voglers bok (eller googlat fram en sammanfattning av den) kommer du att se strukturen överallt. I majoriteten av alla filmer och i massor av romaner. I bilderböcker och teveserier. (Det är helt magiskt. Det är lite som när jag läste Under det rosa täcket av Nina Björk i tjugoårsåldern och plötsligt liksom såg hur vi skapar genus. Jag tror att det kallas aha-upplevelse.)

Campbell kallar strukturen för monomyten eller "hjälten med tusen ansikten" därför att han menar att alla berättelser i grund och botten bygger på samma myt som varieras gång på gång.

Och en viktig sak att komma ihåg är att Hjältens resa inte bara är en struktur för actionbaserade hjälteäventyr. Utan hinder och prövningar kan lika gärna vara av inre, psykologisk karaktär.

Exempel på en "inre" hjälteresa: Filmen Black Swan i vilken Natalie Portman spelar den tillknäppta balettdansösen Nina. Filmens struktur är helt och hållet uppbyggd kring Hjältens resa. Men hindren Nina möter är inte fysiska, utan utmaningen för henne är att släppa loss och våga ge sig hän i dansen. Och antagonisten är inte en fysisk person utan består av Ninas eget kontrollbehov och överjag.

måndag 11 juni 2012

Den här Jellicoe road som alla pratar om

Jag har precis läst klart Jellicoe road av Melina Marchetta, en av vårens mest hypade och omtalade YA-böcker. Den har fått lyriska recensioner i flera stora dagstidningar och på bokbloggar och Twitter är den en stor snackis.

Och jag vet banne mig inte vad jag tycker. Jag tror att jag måste smälta berättelsen. Kanske gå tillbaka till inledningen och läsa om lite.

Jo, det är klart att jag gillar den. Och jag fick en klump i halsen på slutet. Men lever den upp till förväntningarna? Åh, jag vet inte riktigt. Jag tror att jag måste tänka på saken i några dagar.

Men till dess vill jag väldigt gärna veta vad just du tycker om Jellicoe road. Skriv en rad i kommentarsfältet och berätta, vetja!

söndag 10 juni 2012

Trendigt med sagoparafras

Det ska vara en saga i år. På biograferna går just nu en remake av folksagan Snövit och i den svenska bilderboksutgivningen finns flera sagoparafraser. Populära filmer som leker med sagotemat (exempelvis Shrek) kan kanske ha influerat bilderboksskaparna. Men jag misstänker att intresset för folksagan också är en del av en större, global trend i kölvattnet av fantasysuccéer som Harry Potter och Sagan om ringen-filmerna.

I Rödluvan, Vargen, mormor och Kotte Gran av Tord Nygren har den morbida folksagan förvandlats till en berättelse om ett trevligt kafferep. Vargen är musiklärare i Rödluvans skola och istället för att äta upp mormor hjälper han henne att laga en trasig moped. Tord Nygrens mjuka akvareller understryker den mysiga och ofarliga stämningen. Men vart tog dramatiken vägen?

Bockarna Bruse på badhuset av Bjørn Rørvik och Gry Moursund är bockarna trötta på att gå till vallen och äta sig feta. Så de går till badhuset istället. Precis när de ska ställa sig i kö till rutschkanan hörs ett fasligt oväsen från receptionen. Det är det otäcka trollet som har tagit sig in i simhallen och vägrar att betala biljett och tvätta sig. Det är festligt, uppsluppet och knasigt och de naivistiska illustrationerna är läckra och myllrande. Men när boken lästs om ett par gånger och överraskningseffekten uteblir känns historien inte lika spännande längre. Bockarna Bruse på ett badhus – jaha, men sedan då?

Mer nyskapande är Petter Lidbeck i Stora bebisbytet, härligt illustrerad av Lisen Adbåge. Berättelsen är inte en uttalad omarbetning av en folksaga, utan snarare en allmän lek med sagomotivet "bortbytingen". En morgon har någon bytt ut alla bebisar; till och med i prinsessans spjälsäng ligger det ett annat barn. Mammorna och papporna blir bestörta, men drottningen bestämmer att de ska sova på saken. Redan efter en vecka har alla föräldrar fått ett band till bortbytingen, och det känns inte längre lika angeläget att få tillbaka det ursprungliga (biologiska?) barnet. 

Jag associerar genast till konstsagan Bortbytingarna av Helena Nyholm från början av 1900-talet. Lärdomen i den berättelsen var att trollungen passade hos trollen och prinsessan hörde hemma hos människorna. Men sensmoralen i Petter Lidbecks saga är precis den motsatta. Blod är inte tjockare än vatten, utan anknytningen mellan barn och förälder växer fram när man tillbringar tid tillsammans. Det är naturligtvis riktigt och helt i linje med modern anknytningsteori. Men ändå känner jag mig inte riktigt övertygad av idén bakom sagan. Det går lite för lätt. Hux flux är alla nöjda med bebisbytet. Att det går utmärkt att knyta an till ett icke biologiskt barn är faktiskt inte samma sak som att det barn man hade från början – och hunnit forma en relation till – är utbytbart. Och för att anlägga ett barnperspektiv på berättelsen: jag tvivlar på att barnet tycker om tanken på att om det blev bortbytt så skulle föräldrarna nöja sig med ett annat barn.

Det som är trevligt med den här typen av sago-remakes är att det finns en påtaglig medvetenhet om läsaren i text och bild. De litterära blinkningarna gör barnet delaktigt i berättandet – det är läsarens erfarenheter av den ”riktiga” sagan som upplevelsen bygger på. I krocken mellan förväntningarna och texten blir det roligt och överraskande. 

Men trots att alla tre böckerna är charmiga och humoristiska saknar jag en riktigt innovativ knorr. Det räcker inte med att bara vända på steken eller att placera sagofigurerna i en modern miljö. För att det ska bli riktigt bra måste berättelsen ha ett eget existensberättigande; erbjuda en läsupplevelse som klarar att helt stå på egna ben. Och det är tveksamt om någon av de här tre bilderböckerna gör det. 

torsdag 7 juni 2012

Svenska barnvisor

I sångboken Svenska barnvisor har musikern Tina Ahlin samlat 50 klassiska sånger. Sådana här sångböcker är de flesta av oss uppväxta med och jag känner genast igen konceptet. Text och noter till kända favoriter och fina, färgglada illustrationer (av Jessica Kurki den här gången).

Men – och nu kommer vi till det kluriga – i den här boken ingår det också musik. Till boken hör en liten ljudspelare och med hjälp av en knapptryckning spelas en melodislinga upp. Och sedan är det bara att sjunga med! Perfekt för alla som i likhet med mig endast kommer ihåg brottstycken av melodier och texter när de ska sjunga för barnen. Ljudets kvalitet är riktigt hyggligt, och helt plötsligt låter det inte så tokigt vid nattningen hemma hos oss. Och barn älskar ju knappar, så draget med att låta ljudspelaren vara en del av boken är väldigt fiffigt.

DN:s kritiker Lotta Olsson kallade den här boken för "karaoke för barnfamiljer". Det tycker jag var på pricken.

Den enda invändningen jag har är att urvalet är lite magert. Jag saknar flera av mina egna barndomsfavoriter och hade gärna sett att det funnits fler sånger i boken. Men jag får väl helt enkelt hoppas på att det kommer ännu fler visor i en uppföljare.

måndag 4 juni 2012

Ibland bara måste man älska DN

Först Lotta Olssons stora fina helsida om crossover i lördags (där Christine Ljungqvist var med i fint sällskap) och sedan Andreas Palmaers krönika idag. Han reflekterar över att gränserna mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur har mjukats upp allt mer. Och det är inte så tokigt, menar han.

"(...) deras påverkan på vuxenkulturen kommer bara att öka. ”Att gå i barndom” är en psykologisk term med negativ klang. Man regredierar, går tillbaka i utvecklingen. Men kanske hittar man snarare tillbaka till det som var rätt från början?"

Andreas Palmaer, du är min hjälte! Men du vet väl att jag var före dig med att trendspana kring det här fenomenet? Fast det gör ingenting att du låter dig inspireras av mina idéer. Huvudsaken är att vi har identifierat samma positiva trend. (Obs! Jag kör inte med smajlisar men annars hade jag satt en här. Så att ni inte skulle bli förvirrade och tro att jag har hybris. På allvar.)

söndag 3 juni 2012

Nio böcker jag längtar efter att läsa


Här ovanför ser ni nio böcker som jag är väldigt sugen på att läsa. Juni är månaden med hundra kalas och avslutningar, så just nu hinner jag inte.

Men snart kommer semestern. Och då tänker jag försätta mig själv i läskoma.

lördag 2 juni 2012

Crossover i Dagens Nyheter

Idag finns det en helsidesartikel i Dagens Nyheter om crossover/litteratur för unga vuxna. Lotta Olsson boktipsar, reflekterar över genren som sådan och recenserar Jellicoe Road av Melina MarchettaMissa inte det!

Slutklämmen i recensionen gör mig glad: "Detta är en bok för människor, bara."

Precis. För en bra bok är en bra bok. Helt oavsett om det är en bilderbok, kapitelbok, ungdomsbok eller vuxenbok.

(Jag kompletterar det här inlägget med länk så fort DN har lagt upp artikeln på websidan. Fattar inte varför de är så sega med det jämt. Svenskans artiklar ligger alltid ute samma morgon. Sådeså.)

fredag 1 juni 2012

Dethäringa Twitter, del 2

Jag var ju initialt skeptisk till Twitter. Men efter blott en vecka har jag fått twitterarm. Stelheten sträcker sig från axeln ner i fingertopparna efter allt bläddrande på I-phonen.

Twitter är grymt – eftersom allt sker i realtid. Folk twittrar under teveprogrammet, inte efter. Eller från festen, under prisutdelningen, medan de läser krönikan.

Nu har jag inte tid att blogga längre, jag måste kolla mitt twitterflöde.

(Och ja, jag vet att jag är sist i stan med att skaffa ett twitterkonto. Men jag bjuder på det!)