onsdag 13 juni 2012

Mera dramaturgitips

Författaren Amanda Hellberg länkade till mitt inlägg om dramaturgi som jag skrev för ett tag sedan och det svischade till rejält i besöksstatistiken. (Tack, Amanda!)

Så jag fortsätter väl att skriva om dramaturgi då, ni verkar ju gilla det?

Okej. Här är mitt allra, allra bästa tips.

Läs manusbibeln A writer's journey av Christopher Vogler. Den beskriver en dramaturgisk modell som kallas för Hero's journey. Eller kort och gott Hjältens resa, för att inte svänga sig med utrikiska.

Hjältens resa beskriver den grundläggande strukturen i nästan allt berättande. Folksagor, myter, bilderböcker, Hollywoodfilmer och tunga finlitterära romaner. Vogler menar att det finns en magisk kod för en lyckad berättelse. (Och han bygger i sin tur sina idéer på Joseph Campbells klassiska bok om monomyten. Men Vogler är mer handfast och mindre akademisk än Campbell.)

Väldigt förenklat kan man säga att vi tycker om att uppleva hur en huvudperson/protagonist förändras genom att uppleva ett äventyr. Huvudpersonen tampas med inre och yttre motsättningar, utkämpar en fruktansvärd strid med livet som insats och kommer sedan pånyttfödd ut på andra sidan (bildligt talat i en relationsroman, bokstavligt talat i en actionrulle) med nya kunskaper och erfarenheter.

Bild: Wikimedia commons

Den berättartekniska modell som Vogler beskriver har utarbetats under tusentals år. Den funkar. Och när du har läst Voglers bok (eller googlat fram en sammanfattning av den) kommer du att se strukturen överallt. I majoriteten av alla filmer och i massor av romaner. I bilderböcker och teveserier. (Det är helt magiskt. Det är lite som när jag läste Under det rosa täcket av Nina Björk i tjugoårsåldern och plötsligt liksom såg hur vi skapar genus. Jag tror att det kallas aha-upplevelse.)

Campbell kallar strukturen för monomyten eller "hjälten med tusen ansikten" därför att han menar att alla berättelser i grund och botten bygger på samma myt som varieras gång på gång.

Och en viktig sak att komma ihåg är att Hjältens resa inte bara är en struktur för actionbaserade hjälteäventyr. Utan hinder och prövningar kan lika gärna vara av inre, psykologisk karaktär.

Exempel på en "inre" hjälteresa: Filmen Black Swan i vilken Natalie Portman spelar den tillknäppta balettdansösen Nina. Filmens struktur är helt och hållet uppbyggd kring Hjältens resa. Men hindren Nina möter är inte fysiska, utan utmaningen för henne är att släppa loss och våga ge sig hän i dansen. Och antagonisten är inte en fysisk person utan består av Ninas eget kontrollbehov och överjag.

4 kommentarer:

  1. Ooh, måste kolla in Vogler! Verkar vara ett mycket bra tips.

    Har själv nyligen läst Dramatiskt berättande av Mats Ödeen (tydligen någon sorts klassiker för dramatikstuderande). Och hade många aha-upplevelser (kan dessutom verkligen identifiera mig med Under det rosa täcket-jämförelsen...). Nu kan man ju inte se en enda film utan att fundera på anslag, vändpunkter, klimax osv...

    SvaraRadera
  2. Jamen, eller hur! Känner igen det där med att överanalysera filmer. Min man blir galen på mig. Kan vi inte bara kolla på filmen, tycker han.

    Och tack för ditt boktips, måste kolla upp!

    SvaraRadera
  3. Så där, nu har jag beställt boken, tack så mycket för tipset! Det här med teoretiskt dramaturgiskt tänkande är nytt för mig, men väldigt viktigt eftersom jag också skriver för barn. Så tack för två intressanta inlägg (det Amanda länkade till och det här).

    SvaraRadera
  4. Malin - vad roligt ! Hoppas att du får nytta av den och hör gärna av dig sen och berätta vad du tycker!

    SvaraRadera