söndag 10 juni 2012

Trendigt med sagoparafras

Det ska vara en saga i år. På biograferna går just nu en remake av folksagan Snövit och i den svenska bilderboksutgivningen finns flera sagoparafraser. Populära filmer som leker med sagotemat (exempelvis Shrek) kan kanske ha influerat bilderboksskaparna. Men jag misstänker att intresset för folksagan också är en del av en större, global trend i kölvattnet av fantasysuccéer som Harry Potter och Sagan om ringen-filmerna.

I Rödluvan, Vargen, mormor och Kotte Gran av Tord Nygren har den morbida folksagan förvandlats till en berättelse om ett trevligt kafferep. Vargen är musiklärare i Rödluvans skola och istället för att äta upp mormor hjälper han henne att laga en trasig moped. Tord Nygrens mjuka akvareller understryker den mysiga och ofarliga stämningen. Men vart tog dramatiken vägen?

Bockarna Bruse på badhuset av Bjørn Rørvik och Gry Moursund är bockarna trötta på att gå till vallen och äta sig feta. Så de går till badhuset istället. Precis när de ska ställa sig i kö till rutschkanan hörs ett fasligt oväsen från receptionen. Det är det otäcka trollet som har tagit sig in i simhallen och vägrar att betala biljett och tvätta sig. Det är festligt, uppsluppet och knasigt och de naivistiska illustrationerna är läckra och myllrande. Men när boken lästs om ett par gånger och överraskningseffekten uteblir känns historien inte lika spännande längre. Bockarna Bruse på ett badhus – jaha, men sedan då?

Mer nyskapande är Petter Lidbeck i Stora bebisbytet, härligt illustrerad av Lisen Adbåge. Berättelsen är inte en uttalad omarbetning av en folksaga, utan snarare en allmän lek med sagomotivet "bortbytingen". En morgon har någon bytt ut alla bebisar; till och med i prinsessans spjälsäng ligger det ett annat barn. Mammorna och papporna blir bestörta, men drottningen bestämmer att de ska sova på saken. Redan efter en vecka har alla föräldrar fått ett band till bortbytingen, och det känns inte längre lika angeläget att få tillbaka det ursprungliga (biologiska?) barnet. 

Jag associerar genast till konstsagan Bortbytingarna av Helena Nyholm från början av 1900-talet. Lärdomen i den berättelsen var att trollungen passade hos trollen och prinsessan hörde hemma hos människorna. Men sensmoralen i Petter Lidbecks saga är precis den motsatta. Blod är inte tjockare än vatten, utan anknytningen mellan barn och förälder växer fram när man tillbringar tid tillsammans. Det är naturligtvis riktigt och helt i linje med modern anknytningsteori. Men ändå känner jag mig inte riktigt övertygad av idén bakom sagan. Det går lite för lätt. Hux flux är alla nöjda med bebisbytet. Att det går utmärkt att knyta an till ett icke biologiskt barn är faktiskt inte samma sak som att det barn man hade från början – och hunnit forma en relation till – är utbytbart. Och för att anlägga ett barnperspektiv på berättelsen: jag tvivlar på att barnet tycker om tanken på att om det blev bortbytt så skulle föräldrarna nöja sig med ett annat barn.

Det som är trevligt med den här typen av sago-remakes är att det finns en påtaglig medvetenhet om läsaren i text och bild. De litterära blinkningarna gör barnet delaktigt i berättandet – det är läsarens erfarenheter av den ”riktiga” sagan som upplevelsen bygger på. I krocken mellan förväntningarna och texten blir det roligt och överraskande. 

Men trots att alla tre böckerna är charmiga och humoristiska saknar jag en riktigt innovativ knorr. Det räcker inte med att bara vända på steken eller att placera sagofigurerna i en modern miljö. För att det ska bli riktigt bra måste berättelsen ha ett eget existensberättigande; erbjuda en läsupplevelse som klarar att helt stå på egna ben. Och det är tveksamt om någon av de här tre bilderböckerna gör det. 

3 kommentarer:

  1. Jag har ju inte läst "Stora bebisbytet" men om budskapet tolkas av barnet som att "jag är inte unik för mamma och pappa, det går bra med ett annat barn"...Jag själv kom att tänka på Selma Lagerlöfs "Bortbytingen". Det var ju trollmor som lät sig förledas av människobarnets skönhet och svek sitt eget barn, men ingen var nöjd förrän barnen var tillbaka till sina rätta föräldrar...och det gjorde de inte förrän båda föräldrarna visade respekt för respektive barns särdrag..Beträffande de andra böckerna verkar det vara en rolig tanke att avväpna de grymma sagorna under förutsättning att läsaren/barnet har en relation till dem förstås..

    SvaraRadera
  2. Ja, tolkningen av sensmoralen i Stora bebisbytet var ju min, och jag kan ju inte veta exakt vad någon annan läser in. Men jag misstänker att det kan kännas konstigt för ett barn att höra en saga där alla barn byts ut men föräldrarna är nöjda ändå.

    Jag tänkte också på Selma Lagerlöfs saga, men det fick inte plats i recensionen!

    SvaraRadera