onsdag 29 augusti 2012

Jag älskar Manne

Jag är ett stort Pija Lindenbaum-fan, till den grad att jag nämnde henne som en favorit och förebild i mitt följebrev till förlaget.

Det är många saker jag tycker om med hennes berättelser; klurigheten, humorn, dialogen och uttrycken som alltid känns på pricken, de känsliga och avvaktande huvudpersonerna, barnperspektivet som går igen både i text och bild. Men framför allt tycker jag om att det finns väldigt mycket undertext och symbolik i hennes historier.

Siv sover vilse handlar om att sova över för första gången, men också om klass och makt. När Åkes mamma glömde bort, boken om mamman som förvandlas till en drake, kan läsas som en allegori om en trött, stressad och utarbetad mamma. Vargarna i Gittan och gråvargarna är naturligtvis Gittans rädslor, och så vidare.

Eftersom jag vant mig vid detta sätt att berätta – och uppskattar det väldigt mycket – blir jag en aning förbryllad när jag läser Jag älskar Manne. Micke älskar Manne, ja till och med hans mormor och hans geggamoja. Därför blir Micke rejält svartsjuk när "killen" dyker upp i sandlådan och stjäl Mannes uppmärksamhet. Det är charmigt berättat, dramaturgin är genomarbetad och bilderna är som vanligt Lindenbaumskt uttrycksfulla. Men jag hittar ingen annan ingång till den här berättelsen. Jag säger inte att den inte finns där, bara att jag inte hittar den. Och det gör mig lite besviken och konfunderad.

Jag läser om boken flera gånger, men nä, för mig är det fortfarande "bara" en gullig historia med en klurig knorr. Lagom lång och lagom dramatisk för, säg en 1-2-åring. Och det tar flera dagar innan jag kan acceptera att det visserligen inte var vad jag hade förväntat mig – men att det ändå är riktigt bra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar