fredag 28 september 2012

Bokmässerapport dag 2

Oj, vilken dag det har varit.

Först mötte jag upp min blogg- och skrivarkurskompis Ingerun och så lyssnade vi på när Johan Unenge och Martin Jonols pratade om pojkars läslust. Varför läser killar allt mindre? Hur kan man få dem att läsa mer? Båda författarna hade bra synpunkter. Jag hann även med att säga hej till Martin efteråt (han är min gamla skrivarkurslärare.)

Sedan fortsatte vi med fler seminarier. Maria Nilsson Thore, Eva Eriksson och Kristina Digman berättade om hur de arbetar fram en bilderbok. Och om saker som är lätta att teckna och saker som är svåra att teckna (sittvagnar tyckte Kristina Digman och möbler och interiörer tyckte Eva Eriksson). Det var väldigt intressant att lyssna på hur illustratörerna tänker. Ju mer jag lär mig om bilderböcker, desto mer inser jag hur otroligt svårt det är att få det rätt. Det är inte bara att få till en bra text och fina bilder, utan texten, bilden och även bläddrandet ska jobba ihop. Eva Eriksson berättade exempelvis hur en cliffhanger alltid måste infalla på en högersida. Så att man ska behöva bläddra för att få veta hur det går, det blir mer spännande då.

Efter det lyssnade vi på ett seminarium om könsneutrala huvudpersoner i barnböcker. Det var sådär, tyckte jag. Mest var det ett förnumstigt vi och dom-tänk som genomsyrade seminariet. Vi = alla vidsynta och upplysta personer som inte bryr sig om könet på en person. Dom = personer som upprörs över användandet av ordet "hen".

Men seminariet om fantastik, det var grejer det! Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg, Maria Turtschaninoff och Lene Kaberbool pratade om magi, trovärdighet, realism och att skapa egna världar. Allt under ledning av Johanna Lindbäck. Det här är ju min genre, så jag satt som på helspänn och sög i mig vartenda ord av vad de här duktiga författarna berättade om sin arbetsprocess och sina drivkrafter.

Johanna Lindbäck (som var en bra moderator) återkom flera gånger till frågan om varför man vill skriva fantasy. För mig är frågan helt motsatt. Varför vill man skriva vardagsrealistiskt? I litteraturen kan ju allt hända, det är på något sätt det som är så magiskt. Scenen när det börjar regna grodor i Magnolia till exempel, det är en av mina absolut bästa filmscener. Eller när killen i Pojken med guldbyxorna sticker ner handen i fickan och hittar en sedel. Miraklet. Den där tunna, tunna hinnan som finns mellan vardag och katastrof, trist gråmulen onsdagseftermiddag och känslan av att plötsligt händer det. När den hinnan brister, då får jag rysningar. Varför vill man inte använda sig av de möjligheterna när man skriver?

Vi hann med att lyssna på ett seminarium om bilderboken från 1950-talet och framåt också. Lennart Hellsing, i kanariegul kostym, hade många intressanta synpunkter.

När Ingerun hade åkt hem sprang jag in i en person som jag inte har träffat på flera år, men som jag ofta tänker på. Det utvecklade sig till en av de gladaste stunderna på hela dagen. Det får nog bli ett helt eget inlägg en annan dag.

Sista programpunkten för dagen hade jag verkligen sett fram emot. Då skulle jag nämligen få höra Christin Ljungqvist och Amanda Hellberg prata om paranormalitet i ungdomslitteraturen. Båda dessa författare har jag följt via deras bloggar under en längre tid. Det var himla skoj att få höra dem prata om sina böcker och ännu roligare att få träffa dem i verkligheten.

Sedan blev det ett informellt författarmingel (som jag förnämligt nog var inviterad till trots att jag ju bara är blivande författare) i Gothias hotellbar. Där träffade jag några trevliga bloggtjejer också, bland annat Projektette.

Nu sitter jag på tåget och känner mig ganska trött på bokbranschen för ett tag framöver. Nu vill jag hem till mina ungar med trassligt hår och smilgropar. Och smälta alla intryck som jag är fullproppad av.

4 kommentarer:

  1. Första gången jag hade sällskap av någon som faktiskt ville gå på barnboksseminarierna. Det var väldigt roligt, för annars brukar bara jag vilja gå på dem! :)



    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var jättekul att ses och ha sällskap!

      Radera
  2. Jag såg din rygg när du var på väg ut från hen-seminariet! Tyvärr var du för långt bort och folkmassan alldeles för stor för att jag skulle kunna säga hej.
    Jag håller med dig om att just det seminariet inte var särskilt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad synd att vi inte hann heja på varandra!

      Radera