tisdag 16 oktober 2012

Det är en gris på dagis - bilderbok utan riktig knorr

Johanna Thydell är prisbelönt ungdomsboksförfattare som framför allt är känd för sin debutbok I taket lyser stjärnorna. Efter debuten, för vilken hon belönades med Augustpriset, har hon följt upp med ytterligare två kritikerrosade ungdomsböcker.

Men nu "debuterar" hon igen, denna gång som bilderboksförfattare. Tillsammans med illustratören Charlotte Ramel har hon gjort bilderboken Det är en gris på dagis.

Berättelsen handlar om en gris som står ensam i sin hage, känner bulldoften från dagiset och tittar på barnen som rutschar ner för kanorna. Han vill också vara med och leka. Och så en dag blir drömmen verklighet – grisen lyckas smita in på dagis. Men hur ska det gå? Kommer fröknarna att märka något? Barnen försöker hjälpa grisen att smälta in genom att klä på honom överdragsbyxor, keps och halsduk.

Förmänskligade djur är ett urgammalt motiv i barnlitteraturen med rötter i Aisopos fabler. Förmänskligade grisar finns det också gott om i barnböckerna. Till exempel Barbro Lindgrens Benny eller grisen i klassikern Älskade lilla gris av Ulf Nilsson och Eva Eriksson.

Väljer man det här ganska utslitna greppet ställs därför extra höga krav på berättelsens originalitet. Enbart komiken i att djuret bär kläder och äter mat sittande vid ett bord räcker inte. Det har vi sett allt för många gånger förr i allt från Kalle Anka-serier till Beatrix Potter-sagor. Berättelsen behöver helt enkelt en rejäl knorr för att höja sig över mängden (om ni ursäktar den dåliga ordvitsen.)

Tyvärr känner jag inte riktigt att den här berättelsen gör det. De flesta situationer har vi sett förut, till och med i förskolemiljö. (Bilderböckerna Tyranno och Tisdagskossan är två nyare titlar som bygger på exakt samma koncept.) Och sensmoralen – att djuret inte kan leva med människorna utan måste tillbaka till naturen känns också väldigt traditionell.

Jag tycker om Johanna Thydells text, som är Thydellskt ordvitsig samtidigt som den är innerlig och känslosam. Johanna Thydell är skicklig på att förena svärta och humor och det gör hon fint även i denna bok. Även Charlotte Ramels bilder är härliga, med mycket värme och charm och fint skildrade känslouttryck.

Ändå lyfter inte den här bilderboken rent tekniskt. Texten är mångordig på sina ställen och beskriver skeenden som klart framgår av bilderna. Jag får hela tiden känslan av att texten tillkommit före bilderna. Och även om så är fallet, ska det inte märkas i den färdiga bilderboken. Berättelsen hade också vunnit på att bättre utnyttja bläddrandets dramaturgi. Istället för att låta läsaren vänta ett ögonblick på upplösningen i de mest dramatiska sekvenserna avslöjas fortsättningen påfallande ofta redan på samma uppslag. Framför allt i den sorgliga slutscenen blir detta riktigt störande. Barnet ser alltså hur det ska gå redan när den vuxne högläser texten på uppslagets vänstersida. Det stör rytmen i berättandet och gör att helheten; bild, text och bläddrande tyvärr inte riktigt känns genomtänkt.

Så trots en ovanligt fin text och ovanligt fina bilder så blir den här bilderboken enbart en i mängden.

5 kommentarer:

  1. Håller inte med dig, jag tyckte absolut att den hade knorr. Barnens upproriskhet mot fröknarna och deras fnittrande bus. Min son uppskattade den väldigt och det ger ett högt betyg!
    Sen tycker jag att det är befriande med en författare som inte är polisik korrekt utan använder gamla ord som dagis och fröknar. I dagens samhälle är det att sticka ut hakan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Håller med dig om att det är bra att hon håller sig till "dagis" och "fröknar", det är ju de orden själva använder och det känns naturligt.

      Min fyraåring gillade också boken, och som sagt, jag tyckte själv inte att den var dålig. Utan min poäng var att den inte direkt höjde sig över mängden. Vilket jag hade förväntat mig av en författare som Johanna Thydell, som annars är en personlig favorit.

      Radera
    2. "... de orden BARNEN själva använder" skulle det vara.

      Radera
  2. Det här är min snart 3-årings favoritbok, som han nu själv kan "läsa" tillsammans med mig. Barn bryr sig inte om ifall liknande böcker redan skrivits flera gånger. Jag gillar boken, ännu mer eftersom min son älskar den. Din recension är så vuxen! Om du förstår vad jag menar?

    SvaraRadera
  3. Det här är min snart 3-årings favoritbok, som han nu själv kan "läsa" tillsammans med mig. Barn bryr sig inte om ifall liknande böcker redan skrivits flera gånger. Jag gillar boken, ännu mer eftersom min son älskar den. Din recension är så vuxen! Om du förstår vad jag menar?

    SvaraRadera