fredag 30 november 2012

Exempel på bra miljöbeskrivningar


Igår skrev jag HÄR om miljöbeskrivningar. Vad gör en miljöbeskrivning bra egentligen? Jag menar att den bästa miljöskildringen är den som inte syns. Och idag tänkte jag visa några exempel på detta.


Nedan följer ett utdrag ur flickboken Kerstin och jag av Astrid Lindgren. Den kom 1945 och är författarens andra bok. Berättelsen handlar om två tonåriga tvillingsystrar som flyttar ut på en gård tillsammans med sina föräldrar. I början är gården fallfärdig och sliten och familjen kan ingenting om lantbruk, men vartefter lär de sig hur livet på landet går till. När de precis anlänt till gården och går husesyn beskriver Astrid Lindgren ett av rummen så här:

Eftersom tapeterna såg om möjligt värre ut där än någon annanstans och målningen på fönster och dörrar var så gott som obefintlig trodde jag först att hon skämtade, men det gjorde hon tydligen inte, och när jag tittade närmare efter såg jag också att det var ett vackert rum, lagom i proportionerna och med en trevlig öppen spis på ena långväggen och inbyggda bokhyllor, som arrendatorn tydligen använt till förvaringsplats för bästa porslinet av märkena i dammet. Och så var det utsikten! Aftonsolen flödade in genom fönstren, och där utanför låg parken med sina åldriga träd, vilkas grenverk avtecknade sig klart och skarpt mot himlen. Längst borta mellan träden kunde man skymta en sjö, där stora isflak seglade omkring. (Lindgren, Kerstin och jag, sidan 19, Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Inte så tokigt, tycker jag. Miljön beskrivs absolut genom perspektivpersonens (tonåriga Barbros) ögon. Det känns naturligt att Barbro lägger märke till detaljer som målning och slitna tapeter, eftersom familjen går runt och undersöker skicket på sitt nya hem. Resterande del av boken handlar också till stor del om hur man rustar upp gården, så att läsaren får en bild av förfallet känns naturligt och viktigt för berättelsen. Dock är hela partiet ganska stillastående; Barbro står och tittar in i ett rum. Det gör att hela berättelsen stannar upp något. Hade hon gått runt i rummet, rört vid dammet i bokhyllan och gått fram till fönstret och tittat ut hade det blivit mer naturlig rörelse i texten. 

Sedan tycker jag att partiet är lite väl långt och beskrivande också. Den naturlyriska passagen i slutet kunde kanske ha skjutits in någon annanstans. Naturen är viktig för berättelsen, men den kunde Barbro ha betraktat vid ett annat tillfälle. Sammanfattningsvis är det här ändå en naturlig miljöbeskrivning som har en plats i berättelsen. Den är alltså inte bara någon slags dekoration, utan har betydelse för händelseutvecklingen.


Men nu tänkte jag att vi skulle titta på hur Astrid Lindgren skriver nästan fyrtio år senare, i boken Ronja Rövardotter (1981). Nu har hon en mängd böcker bakom sig och jag tycker det är märkbart hur hennes teknik har utvecklats och förfinats. Hon låter Mattisborgen och den omgivande skogen träda fram för läsaren, utan ett enda långt beskrivande parti som det vi såg ovan i Kerstin och jag. Nej, här får författaren fram miljön genom gestaltandet av personerna och hur de rör sig och interagerar med varandra.

Så här listigt berättar hon till exempel om Mattisborgen:

Det där ville Skalle-Per inte gärna bli påmind om. Kunde han rå för att det gick så illa? Han hade ju bara försökt ta reda på hur stor och kolossal Mattisborgen egentligen var och hade som sagt funnit den stor nog att gå vilse i. Stackarn, han var så gott som halvdöd innan han äntligen hittade tillbaka till stora stensalen. Rövarna hade tack och lov skrålat och väsnats så att han hörde det på långt håll, annars hade han aldrig kommit rätt. (Lindgren, Ronja Rövardotter, sidan 9,  Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Vist tänker man inte ens på att hon sticker in information om miljön som är viktig för läsaren? Som att Mattisborgen är stor och kolossal och att det finns en stensal där rövarna samlas och skrålar och väsnas.

Och så här kan det se ut när vi får veta mer om Mattisskogen:

Runt tjärnen fanns stora mossiga stenblock att klättra på och granar och tallar att klänga i. Ronja klättrade och klängde ända tills solen började sjunka bakom skogåsarna. Då åt hon brödet och drack mjölken som hon hade med sig i skinnpåsen. Sedan la hon sej ner i mossan för att vila en stund, och högt över henne susade träden. (Lindgren, Ronja Rövardotter, sidan 18,  Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Stämningsfullt och vackert, eller hur? Men också fullt av liv och rörelse. Jämför hur Barbro står stilla och betraktar med hur Ronja klättrar och klänger, äter och dricker. Dessutom gestaltas Ronja som karaktär samtidigt som miljön. Vi får veta något om vilka Ronja och Skalle-Per är samtidigt som vi lär känna Mattisskogen och Mattisborgen. Och hela tiden är det liv och framåtrörelse i texten. Mycket skickligt och inspirerande.

Vill man lära sig hur en bra miljöbeskrivning ska se ut, då tycker jag man kan läsa de första kapitlen i Ronja Rövardotter och försöka studera Astrid Lindgrens teknik. Den är nämligen mästerlig. Bara hur hon låter Ronja ”akta sig” för alla faror i Mattisskogen i stället för att storögt gå runt och titta i den. På det sättet får hon fram otroligt mycket av miljön i texten samtidigt som scenerna är oavbrutet fartfyllda och spännande. 

torsdag 29 november 2012

Miljöbeskrivningar – hur jag tänker

Vad tror ni vi lägger märke till i den här situationen?
Inte färgen på bilarna och hur husen ser ut väl?
Nej, vi har jättebråttom, vi blir tokblöta och vill bara in i värmen.
Alltså är det detta som måste avspeglas i miljöbeskrivningen. 

Ingerun bad mig att skriva något om miljön i skönlitterära texter, gärna med exempel. Och jag blev väldigt smickrad av att någon bad mig om råd, så det är klart jag gör det!

Miljöskildringar skulle jag kunna tjata om i ungefär åtta blogginlägg. För det är något jag tycker är otroligt viktigt när jag själv läser. Det skaver i mina ögon när de är klumpiga. 

Och nu kanske ni tänker att miljöbeskrivningar är stora textsjok med solnedgångar, möblernas placering i ett rum och en hel radda med adjektiv. Men det är ju just så en bra miljöskildring inte ska se ut, tycker jag.

En riktigt bra miljöskildring märks nämligen inte. Den ligger så listigt invirad i texten att man inte ser den. Den består av detaljer som nämns i förbifarten, och som är en naturlig del av berättelsen. Som vad folk äter och dricker, vilken tidning de läser, vilka möbler de slår sig ned i. Om de fryser eller är varma, väder, trafik, kläder, dofter, ljus, mörker. Allt det där skapar atmosfär och stämning i en text. Och om man struntar i de där små detaljerna, då blir texten inte riktigt flerdimensionell, tycker jag. Utan karaktärerna rör sig liksom som på en tom scen.

Men hur gör man då för att miljöskildringen inte ska märkas? Utan liksom bara vara där, som en del av gestaltningen? Jag tänkte tala om hur jag tänker. Och vill alltså göra er uppmärksamma på att jag inte gör anspråk på att ställa upp någon slags skrivregler eller så.

1. Miljöskildringen ska komma inifrån karaktären.

Alltså måste man fundera på vem perspektivpersonen i scenen är. Vad skulle hen lägga märke till i ett rum, eller på en gata?

Vi tar till exempel en person som är läkare. Om hen kommer till sitt arbete på sjukhuset, inte sjutton tänker hen på sjukhuslukten. Eller på de vitklädda människorna som skyndar förbi i korridoren. Eller på apparaterna. Allt sådant som slår emot en helt vanlig person, det märker inte läkaren, för det är en del av hens vardag och naturliga arbetsmiljö. 

Att beskriva sjukhusmiljön väldigt ingående och med "fel" detaljer när läkaren är perspektivperson skulle därför ge ett instruerande och klumpigt intryck. Man måste i en sådan scen beskriva sjukhusmiljön som läkaren ser den, som någon som är bekant med miljön, som kan facktermerna och som är helt naturlig med handspritsrutiner, journalföring och mystiska instrument. 

Detta är extra viktigt om man skriver high fantasy eller historiska romaner. Det blir inte naturligt att ingående beskriva en massa detaljer som huvudpersonerna normalt sett aldrig skulle lägga märke till i sin vardagliga miljö. Läsaren kommer att lägga märke till författaren i texten om hen har beskrivit fel saker, och det kommer att kännas konstigt. Ungefär som att skymta micken eller kameran i en filmscen. 

Skriver man för barn måste man försöka sätta sig in i vilka saker ett barn skulle lägga märke till i en viss miljö. Designstolarna av Arne Jacobsen? Nej, troligtvis inte. Hur gammalt är barnet? Är det ett litet barn ser det antagligen saker i ögonhöjd, framför allt sådant som går att leka med. Ett äldre barn kanske gör andra reflektioner. Oftast inte samma som vi vuxna gör. 

2. Miljöskildringen ska vara förenlig med situationen

Hänger ihop med att den ska komma inifrån karaktären. Vad lägger vi märke till när vi är väldigt rädda? Om vi är upprörda? När vi sitter tysta och uttråkade på en bussresa och inte har något annat för oss än att betrakta medpassagerarna och trafiken utanför fönstret? Jag tycker att man ska anpassa mängden detaljer till situationen. Om mitt barn håller på att springa ut i gatan ser jag troligtvis inte vädret och vad folk runtomkring har på sig. Utan bara den jättelika, hemska bilen.

Om jag kommer hem till någon jag aldrig varit hemma hos, kommer jag säkert att vara ganska nyfiken, och registrera en hel del saker som lukt, mörker/ljus och allmänt intryck av bostaden. Vad sticker ut? (Rörigt? Städat? Hemtrevligt? Kalt? En väldigt speciell lukt?) Saker som jag aldrig skulle reflektera över när jag kliver in genom min egen dörr. För det egna hemmet ser man inte, precis som att man inte ”ser” sina familjemedlemmar eller sitt eget utseende på samma sätt som man lägger märke till en ny bekantskap.

Alltså hur är karaktärens känsloläge i situationen, och på vilket sätt påverkar det sinnesintrycken? Och har hen verkligen tid att lägga märke till en massa smådetaljer eller far saker liksom bara förbi, för att något annat är viktigare just då? 

3. Miljöskildringen ska vara specifik och detaljerad

Som de säger i filmen Sideways: specific details. Folk tror mer på en när man ljuger om man använder små, specifika detaljer. Och det är ju detta vi håller på med, vi som skriver. Ljuger ihop en bra historia. Dessutom gör detaljerna att miljön sticker ut och liksom ”fastnar”.

Så hellre kastanjeträd än träd. Hellre rödbetssallad än mat. Hellre svettig och klibbig än varm.

Och strunta i de långa, beskrivande sjoken. De får texten att stå stilla. Låt dina karaktärer röra sig, stå vid vedspisen med gjutjärnspannan, ta av sig raggsockorna, torka fötterna på trasmattan, slafsa i sig stekfläsket med löksås. Se där, du har redan fått en bild av miljön, eller hur? Bara på grund av substantiven.  

I morgon ska jag ge exempel på miljöbeskrivningar i två texter av Astrid Lindgren så att ni förstår hur jag menar. En ur hennes tidigaste texter och en ur Ronja Rövardotter, som är hennes sista roman. 

onsdag 28 november 2012

Litterärt ätande

Vad säger den här fikatallriken om den som äter
den, om årstid, stämning, miljö?
Den största behållningen med Fem-böckerna när jag var liten var alla mysiga picnicar och allt sconesätande. Det var så härligt att läsa om de engelska godsaker som femgänget åt. Nu behöver man kanske inte använda mat i sina böcker på det sätt som Enid Blyton gjorde: alla karaktärer måste ju inte oavbrutet smaska på något.

Men jag tycker ändå att det är värt att fundera på vad personerna i texten stoppar i munnen.

Dels för att det säger mycket om karaktärerna. Hembakt surdegsbröd och högrevsgryta eller Gorbys-piroger och hämtpizza? För mig är det två helt olika karaktärer som äter detta. Fiffigt alltså att låta ätandet vara en del av gestaltandet av personerna.

I Torgny Lindgrens böcker äter folk gärna köttig slaktmat som pölsa och stekt fläsk. Eftersom hans karaktärer är skruvade original så passar den säregna, lite gubbiga (och ibland äckliga) maten dem.

Jag tycker att man ska våga ta ut svängarna lite i matväg. Alla barn i barnböcker måste kanske inte dricka O´boy och äta ostmackor hela tiden. Karaktärerna får gärna äta något mindre slätstruket ibland, mat som säger något om vilka de är. Om man inte vill åt en extremt vardagsrealistisk och alldaglig känsla förstås.

Sedan är maten också en viktig del av miljöskildringen. I Åsa Larssons böcker, som utspelar sig i Kiruna, äter folk hela tiden blåbärsgröt, renskav, hjortron och palt. I verkligheten tror jag inte att alla kirunabor äter typisk norrländsk husmanskost dagarna i ända. Men sak samma. Maten är en del av den speciella stämningen i hennes böcker. Den skapar atmosfär.

Ett knep som är värt att ta efter. 

tisdag 27 november 2012

Slottet av is blir huvudbok i Barnens Bokklubb

Häromdagen fick jag ett mejl av min förläggare som gjorde mig så otroligt stolt och glad. Slottet av is ska bli huvudbok i Barnens Bokklubb!

Så här fint lyder Barnens Bokklubbs kriterier för huvudböckerna: 

"Vårt motto är att inga barn ska behöva läsa tråkiga böcker. Därför läser, sållar och väljer vi ut de bästa böckerna till barn i olika åldrar. Nedanstående fem punkter utgår vi ifrån när vi granskar en blivande huvudbok.

Boken ska ha:
• En berättelse som fängslar, roar eller oroar

• Bra språkbehandling/översättning

• Ett trovärdigt innehåll som tar barn på allvar och har ett bra genusperspektiv

• Snygg grafisk form och professionella illustrationer

• En humanistisk grundsyn baserad på att alla människor är lika mycket värda"

Jag blev alldeles rörd vid tanken på att Barnens Bokklubbs redaktion suttit med högar av böcker och valt ut just min bok till huvudbok. 

Och jag önskade att teamet bakom boken; Jonna, Kaa och Jeanna var där så att jag kunde krama om dem och dela glädjen med dem. Här kommer i alla fall en virtuell high five till dem!

måndag 26 november 2012

Grattis Nina Ulmaja!


Nina Ulmaja tilldelades årets Augustpris för bästa barn- och ungdomsbok för sin bok ABC å allt om D. Stort grattis till henne!

Det är en väldigt fint formgiven och illustrerad faktabok om alfabetets historia. Samt med kuriosa om allt från fonetisk skrift till fula ord.

Lite otippat att en faktabok tog hem priset tycker jag, men välförtjänt och kul.

Och jag måste säga att jag är lite stolt över att det var Bonnier Carlsen som vann i år (och även förra året.)

söndag 25 november 2012

Mina favoriter inför Augustprisutdelningen

I morgon delas Augustpriset ut. I barn- och ungdomsboksklassen hejar jag på Mårten Melins diktsamling Jag är världen. För att det är dikter som fångar det svåra och komplicerade i glasklart enkla meningar. Litteratur när den är som bäst, tillgänglig för alla.

Men Moa-Lina Croalls Jag blundar och önskar mig något är också en värdig vinnare. För det fina porträttet av Lisa, som befinner sig mellan barn- och vuxenvärld och som är stark och skör på samma gång.

Vilken är din favorit av de nominerade?

fredag 23 november 2012

Månulvarna


Malin Ahlin, illustratören som gjort min fina header, kommer ut med sin allra första egna bilderbok i vår. Den heter Månulvarna och omslaget är underbart fint, tycker jag. 

tisdag 20 november 2012

DN-recensent kritiserar Augustprisjuryn

DN-kritikern Pia Huss recensererar den Augustprisnominerade boken Only väg is upp av Emmy Abrahamson i dagens tidning.

Pia Huss skriver att hon associerar till E L James, Camilla Läckberg och Merri Wiik och att den ytliga skildringen av London-livet är lättglidande som "majonnäs på en räkmacka". Hon avslutar recensionen med att konstatera att nomineringen av Only väg is upp får henne att tappa tron på Augustprisjuryns omdömesförmåga.

Själv associerade jag till flickböcker och chicklit när jag läste Only väg is upp. Filippa är lite som en ung Bridget Jones som mumsar choklad, drömmer om en skitstövel till kille och hela tiden klantar till det för sig. Och vi får aldrig lära känna henne på djupet.

Att det är en underhållningsroman tycker jag dock i och för sig inte behöver diskvalificera den för ett seriöst litteraturpris. Romanen är inte illa skriven. Det finns ett driv i berättelsen och skildringen av ett sunkigt London är väl genomförd. Men det som bekymrar mig med Only väg is upp är, förutom den ytliga persongestaltningen, bristen på lojalitet med den unga huvudpersonen. Det är som att den berättas ur ett vuxet ovanifrånperspektiv, av någon som för länge sedan har lämnat den naiva 19-åringen bakom sig och nu kan kosta på sig att skratta på hennes bekostnad. Och det tyckte jag inte om.

Har du läst Only väg is upp och vad tyckte du?

måndag 19 november 2012

Jag har hittat en guldgruva

John August är en amerikansk manusförfattare som har skrivit manus till flera av regissören Tim Burtons filmer, bland annat Big fish och Kalle och chokladfabriken.

Jag är väldigt svag för den här duons stil. Det finns något lite skruvat, men ändå romantiskt och sagoskimrande i dem och den stämningen inspirerade mig när jag skrev Slottet av is.

Nu har jag precis upptäckt att John August har en serie podcasts om manusförfattande. Trogna bloggläsare vet ju att jag tycker att filmmanusförfattare har mycket att lära oss som skriver. Speciellt oss som skriver barnböcker. Jag tror att det handlar om det begränsade formatet i såväl en biofilm som i en barnbok. Det ställer helt enkelt extra höga krav på effektivt utnyttjande av varje sida i manuset.

Det går inte att göra scenerna för långa (tråkigt!), det går inte att introducera för många karaktärer på en gång (förvirrande!) och det går inte att sväva ut i allt för många tillbakablickar och inre monologer (det finns det inte utrymme för och dessutom drar det ner tempot och gör att läsaren/publiken lätt tappar bort sig.)

Och det är dylika viktiga tekniska tips som John August ger i sina podcasts HÄR. Gå in och lyssna bums! 

lördag 17 november 2012

Slafsig kritik och slöa recensioner

Få saker gör mig så irriterad som slafsig litteraturkritik.

Som en recensent som höjer en bok till skyarna. Men är helt oförmögen att argumentera för varför boken är så bra.

Eller ännu värre. Ett totalt avfärdande och nedgörande av boken med en motivering i stil med "detta känner jag inte igen mig i". Nähä, och på vilket sätt är dina privata referensramar intressanta när det kommer till seriös litteraturkritik? (Exemplet är tyvärr inte taget ur luften, precis detta hände nyligen en svensk debutant i en av de stora dagstidningarna.)

En bra recension tycker jag ska vara saklig och konstruktiv. Absolut inte ett långt handlingsreferat och sedan en kort värderande slutkläm på någon eller några meningar.

En god recensent ska redogöra för verkets kvalitet och motivera sina ställningstaganden. Gärna med citat och exempel. Så att jag som läser recensionen får en ärlig chans att hänga med i tankegångarna och själv kan avgöra om hyllningen eller sågningen verkar någorlunda rättvis. Brister det i persongestaltningen?  Hur förhåller sig boken till konventioner i sin genre? Hur är författarens språk? Sakligt och funktionellt, experimenterande eller poetiskt och sinnligt? Hur fungerar egentligen dramaturgin? Är miljöskildringen lysande? Kort sagt, vad består verkets styrkor och svagheter i.

Jag tycker att den stackars författare som lagt ner månader (år?) på sin bok förtjänar kompetent och konstruktiv kritik. Detta kanske är självklarheter, tycker ni. Dock blir jag ibland förvånad när jag läser recensioner i stora tidningar. Jag tycker att jag stöter på osakliga, omotiverat subjektiva och tyvärr okunniga recensioner i allt för stor utsträckning.

Vad gäller barnbokskritik tycker jag att nivån är väldigt varierad. Dagens Nyheters recensenter håller över lag hög kvalitet, även om det finns undantag. Kvällspressens recensioner är ofta väldigt kortfattade (och det kanske är formatet som förklarar varför det ibland råder brist på saklig argumentation?).

På Svenska tecknares blogg har Lennart Eng reagerat starkt på Svenska Dagbladets bilderbokskritik. Han tycker till och med att den har havererat. Mer om detta kan ni läsa HÄR.

torsdag 15 november 2012

Ofrivillig bloggpaus ...

... blev det visst den här veckan.

Jag är ute och far och flänger igen och trodde att jag skulle ha tid och möjligheter att skriva sisådär ett blogginlägg per dag trots detta. Så visade sig dock inte vara fallet.

Om det blir lite dåligt med blogguppdateringar denna vecka och nästa så vet ni alltså vad det beror på.

Och för att lyfta detta påvra inlägg slänger jag in ett boktips! Idag har jag läst Lila hibiskus av Chimimanda Ngozi Adichie. Det är hennes debutroman, och liksom En halv gul sol utspelar den sig i Nigeria. Lila hibiskus handlar om förtryck, våld och makt inom familjen. Det är ett ämne som intresserar mig mycket, och jag blev väldigt berörd av boken.

Och lite avundsjuk på författaren, som lyckades prestera en så enormt begåvad debut blott 26 år gammal.

måndag 12 november 2012

Böcker med barn med annan hudfärg än vit

Det talas ibland om att det är svårt att hitta böcker där det förekommer mörkhyade barn i berättelsen. 

Eva Emmelin på Skånska Dagbladet har, med hjälp av sina läsare, sammanställt en lista över böcker med barn som har annan hudfärg än vit. Hon skriver att syftet med listan är att barn med annan hudfärg än vit ska hitta böcker där de känner igen sig, och att barn med vit hudfärg ska känna igen sina kompisar även i barnboksmiljön.

Listan hittar du HÄR

Från början valde Eva Emmelin att ha med Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat på listan. Då blossade dock en debatt upp och Eva Emmelin valde sedan att ta bort de böckerna.  

fredag 9 november 2012

Komplett råmanus

I kväll tror jag att det får bli bubbel.

För nu har jag skrivit färdigt mitt andra manus.

Alltså inte färdigt. (Som i färdigt att visa upp för förlaget.)

Jag ska gå igenom och redigera. Många gånger. Andra ska få läsa och komma med kommentarer. Kanske kommer jag att skriva om en del saker som inte funkar.

Men ändå. Nu är det en berättelse som hänger ihop. Grovredigerad, så att den är läsbar även för andra.

Och just nu känns det fantastiskt. För som jag har slitit med den här berättelsen. Som den har trilskats.

Nu ska jag göra en säkerhetskopia. Skriva ut hela klabbet.

Och sedan ska jag gå och äta lunch, för jag har suttit i skrivkoma hel dagen.

Ha en fin fredag!

torsdag 8 november 2012

Om det svåra

Det svåra för mig när jag skriver är inte att komma på idéer. Inte heller att hitta tid att skriva. För ärligt talat, den tiden finns där, bara man vill. En timme om dagen kommer man långt på.

Nej, det svåra är prestationsångesten.

Att skriva något, läsa igenom och tänka: Fy, vad dåligt.

Det här håller inte.

Den här texten är värdelös.

Det kommer aldrig att bli något den här gången.

Den känslan finns där hela tiden när jag skriver. Jag gör mitt bästa för att mota bort den. Jag tänker: du får komma fram sedan, du min inre, elaka och kritiska redaktör. När jag redigerar. Men inte nu. Nu ska jag bara få ihop text, och det gör det samma om den är värdelös. Jag tar det sedan. Men allt som oftast kommer de där tankarna ändå. Det här är uselt.

För mig funkar det att skriva snabbt, att inte tänka efter så mycket i början. Jag skriver ett första utkast som bara går ut på att få ihop ett råmanus. Inget mer. Folk kan sucka djupt och slänga med håret hela tiden, det kan krylla av adverb i dialogen och språket kan vara upphackat. Det kan förekomma tempusbyten och urusla, sega partier och helt Hollywood-klyschiga känslosamma scener.

Jag har prövat att skriva långsamt, försöka göra allting perfekt från början. Men då fastnar jag bara i självkritik.

Det första utkastet är således oceaner från vad jag tycker är en godtagbar text.

Men sedan! Då är det dags att redigera, putsa, stryka, arbeta om. Tills jag blir nöjd. Och då är vi plötsligt sams, jag och den inre redaktören. Då vill vi samma sak.

Och då är det konstigt nog som att ha nedförsbacke hela tiden.

onsdag 7 november 2012

Ändå rätt skönt, ju

En dålig grej med att jobba hemifrån: Att man inte har någon att snacka USA-valet med vid fikat.

En bra grej med att jobba hemifrån: Att man kan sitta med en kopp kaffe framför teven och se Obamas segertal utan att behöva vara orolig för att man missar pendeltåget.

tisdag 6 november 2012

Läsinlärning hemma i tio steg


Min bästa kompis dotter fyller snart fem och hon är jättenyfiken på att lära sig läsa. Min kompis ville gärna ta vara på det fönster av intresse som hennes barn visar just nu och vi pratade häromdagen om hur man kan uppmuntra och hjälpa barnet att knäcka läskoden.

Båda mina barn har lärt sig att läsa hemma. De har haft helt olika inlärningskurva och i vissa perioder har de varit väldigt nyfikna och intresserade, i andra perioder inte velat hålla på med bokstäver alls. Min roll som förälder tycker jag har varit att uppmuntra och ta vara på det intresse de har visat själva.

Har du ett barn som är nyfiket på att lära sig läsa? Då kanske du kan ha nytta av den här guiden jag har skrivit ihop. Jag har utgått från egna erfarenheter, och vill betona att jag inte är utbildad pedagog.

Läsinlärningen med mina egna barn har dock baserat sig på något som heter Bornholmsmodellen, som är en modell för läsinlärning som många förskolor och förskoleklasser använder sig av. Den går ut på att barnet ska lära sig att urskilja fonem (språkljud) för att sedan kunna sätta samman dessa till ord (syntes). När barnet klarar detta har det knäckt läskoden.  

LÄSINLÄRNING HEMMA I TIO STEG

1. Läs ABC-böcker ihop eller lek med magnet- och träbokstäver. 

Men traggla inte alfabetet. Och nu kommer det viktiga – fokusera på hur bokstaven låter. Inte namnet på bokstaven. Ljuda alltså. Inte ”ess” utan ”ssss”. Inte ”eff” utan ”fff”.

Man behöver inte kunna alla bokstäver i alfabetet innan man lär sig läsa. Det kan istället vara en bra idé att helt undvika de bokstäver som inte är lätta att ljuda (exempelvis C, Q, X, H, Z). Barnet ska lära sig att koppla ihop ett språkljud med en bokstav. Detta är lättare att lära sig om man håller sig till de språkljud som är lätta att identifiera.

2.  Lek lekar där det gäller att identifiera ljuden i ett ord. 

Säg ett ord med övertydlig betoning på första bokstaven och låt barnet gissa vad ordet börjar på. Håll dig till bokstäver som är lätta att ljuda och hålla ut. Till exempel R, S, M, O, A. Undvik konsonanter som är svåra att hålla ut eller svåra att höra, till exempel H, G, K.

Undvik att illustrera principen bokstav/ljud med ord som inte låter precis som barnet lärt sig. Säg exempelvis inte ”A” som i ”ANKA”. Det A:et låter annorlunda än A:et i ”APA”, och barnet kommer att bli förvirrat.

Så småningom kan barnet själv försöka komma på ord som börjar på en viss bokstav. Exempelvis: Kan du komma på ett ord som börjar på "MMM"?

Vill du ha fler tips på bokstavslekar finns det ett häfte med lekar enligt Bornholmsmodellen

3. När barnet har lärt sig de vanligaste fonemen (bokstavsljuden) kan du visa barnet hur man ljudar. 

Börja med enkla, enkla ord. Exempelvis ”IS”. Lär barnet att sätta pekfingret på bokstaven och säga ljudet. Ljuda tillsammans: ”III”. Flytta pekfingret till nästa bokstav: ”SSS”. Hör du? Det blir ”IIIISSSS”. Det räcker att ljuda ett eller ett par ord i taget i början.

Använd bara de enklaste ljuden, sådana som är lätta att hålla ut. R, S, M I, A, L och O räcker gott i början. Krångla inte till det genom att lägga till många olika ljud och bokstäver i början. Barnet ska lära sig principen, det går bäst om man koncentrerar sig på några få ljud i taget.

4. Ljuda ord och låt barnet gissa (utan att se bokstäverna) för att träna på syntesen. 

Till exempel: Lyssna, hör du vad jag säger för ord nu? "SSS" (liten paus) "OOO" (liten paus) "LLL". På så sätt lär sig barnet själva syntesen, alltså att de olika ljuden bildar ett ord. Du kan låtsas att du pratar ett hemligt språk. Anpassa pauserna och svårighetsgraden till vad barnet klarar. Kan göras till exempel i bilen när man har tråkigt. Detta måste man klara för att kunna läsa och är lika viktigt som att kunna bokstavsljuden.

5. En bra läsebok kan göra nytta nu. 

Liber har en som heter Läsinlärning i 7 steg. Den är extra pedagogisk och tänkt för skolbarn som har problem med läsinlärningen och passar därför bra för förskolebarn.

Strunta i de ord som barnet inte känner till och inte kan relatera till. Mina barn har inte fattat detta med ”MOR” och ”FAR” eftersom det är ord som vi inte använder i dagligt tal. Likaså har läsebokens ”SO”, ”EN” (trädet) och ”OS” varit främmande för dem. Det är lättare för poletten att trilla ner om barnet kan relatera till ordet det läser.

För min yngsta son var dock läseboken lite förvirrande i början eftersom det var flera ord på varje sida. För honom var det lättast om jag skrev ord åt honom på papper, med stora, tydliga bokstäver, ett ord på varje blad.

6. Det kan ta ett tag för barnet att greppa detta med syntesen. 

Det kan vara mycket svårt att få ihop de enskilda ljuden till ett ord. Fasen med att ljuda och att koppla ihop ljud och bokstäver till ord pågick nästan ett halvår för min äldsta son. Min yngsta son klarade det första gången jag visade honom hur man ljudar och behövde inte öva på det.

7. Ta det långsamt. 

Stanna länge på varje ny nivå som barnet nått, låt barnet få känna sig duktigt och repetera många gånger innan ni går vidare.

8. Håll på korta stunder i taget med läs- och bokstavslekar. 

Fem-tio minuter i taget, kanske någon eller några gånger i veckan räcker. Tanken är att barnet ska få känna sig duktigt och att det inte ska tröttna.

9. Ge extremt mycket beröm och, om du vill, små mutor.


10. Tvinga aldrig.

måndag 5 november 2012

Läser du klart dåliga böcker?

Förr i tiden läste jag aldrig klart böcker jag inte tyckte om. Jag kunde utan samvetskval lägga ifrån mig en bok efter tre, trettio eller trehundra sidor. Tappade den taget om mig som läsare var den inte värdig att läsas klart, helt enkelt.

Nu har det blivit svårare. Både på grund av bloggen och på grund av mitt eget skrivande. Vill jag recensera en bok på bloggen måste jag ju ha avslutat den. Och ibland är jag nyfiken, ända in i det sista på om en författare ska lyckas rädda upp en bok som faktiskt är ganska dålig.

Ibland vill jag tycka om boken, kanske för att författaren tidigare skrivit något jag tyckt mycket om. Eller så är är jag förbluffad över att en bok som är så pass trist ändå kommit i tryck och väntar desperat på att få en ledtråd till varför den trots allt blivit utgiven. Ibland läser jag klart en aktuell bok för att jag vill kunna ha en bestämd åsikt om den. Och det kan jag ju inte ha om jag inte läst klart den. "Jo, jag började på den, men den verkade dålig så jag läste aldrig klart." Inte så välgrundat, eller hur.

Detta har fått till följd att jag läser en massa, massa sidor i böcker jag inte tycker om. Det tar tid. Tid från böcker som förtjänar den bättre.

Hur gör du? Läser du alltid klart böcker du påbörjat? Ger du en bok ett visst antal sidor? Och hur gör du med Augustprisnominerade böcker, Nobelpristagare och andra som "ska" vara bra, får de fler chanser än andra böcker?

fredag 2 november 2012

Författarintervju: Fem snabba med debutanten Tove Berggren


Tove Berggren debuterade nu i höst med kapitelboken Lennart Lordis loggbok: Utsikt från livets planet. Lennart Lordi snor sin syrras dagbok som han sedan gör om till sin loggbok. I loggboken skriver han ner filosofiska och roliga betraktelser över livet, döden och universum. 

Våren 2013 kommer nästa Lordi-bok: Nödsignal från horisonten. Lennart Lordi har faktiskt en egen blogg också. 

Jag har tidigare skrivit om Lennart Lordis loggbok: Utsikt från livets planet HÄR.

Jag ringde upp Tove och bad att få ställa fem snabba frågor till henne.

1. Hej Tove! Grattis till din fina debut. Vad har inspirerat dig till karaktären Lennart Lordi?
– Han har funnits med jättelänge. För tio år sedan arbetade jag med ett manus som handlade om en figur som heter Melker Mattsson, som är en slags föregångare till Lennart Lordi. Sedan har jag en son som är i samma ålder som Lordi som både är inspirationskälla till Lordi-böckerna och som kommer med respons på mina texter. Jag använder mig naturligtvis av eget känslomaterial och egna tankar också, framför allt från min egen barndom.

Foto: Hillevi Nagel
 2. Hur ser din skrivprocess ut?
– Min skrivprocess pågår ständigt. Jag har skrivit i så många år att skrivandet och inspirationsletandet är en del av livet. Jag är som ett flugpapper som hela tiden suger åt mig saker som kan vara intressanta att skriva om. När jag sedan sätter mig vid tangentbordet går skrivandet ofta lätt. Den form jag har hittat nu i Lennart Lordi-böckerna är väldigt fri och lekfull, jag är inte så styrd av början och slut och så. Men jag redigerar och skriver om mitt första utkast mycket; jag knådar, slipar och putsar.

3. Har du några favoritförfattare eller litterära förebilder?
­– Ja, tre författare har varit väldigt viktiga för mig under uppväxten och de inspirerar mig i mitt skrivande. Det är Lennart Hellsing, Astrid Lindgren och Barbro Lindgren. Lennart Hellsing står för glädjen, tokigheten och vildheten. Astrid Lindgrens kärlek till naturen kan jag verkligen känna igen mig i och Barbro Lindgren har en skruvad stil med filosofisk underton som jag tycker mycket om.

4. Varför heter Lennart Lordis marsvin herr Muffin?
­– Åh, det är naturligtvis en kärleksförklaring till Ulf Nilssons bilderbok om marsvinet herr Muffin. Jag gick en skrivkurs för Ulf Nilsson för många år sedan och han var väldigt uppmuntrande. Så jag ville ha med en liten referens till honom.

5. Har du några skrivtips till den som vill bli barnboksförfattare?
– Ja, absolut! Det första är skriv, skriv, skriv! Dela dina texter med andra. Våga experimentera och leka, var nyfiken på din egen röst. Skriv om det du själv brinner för, för gör du det kommer det att kännas i den färdiga texten. Och om du vill skriva för barn måste du så klart vara solidarisk med barnet i din berättelse.