fredag 30 november 2012

Exempel på bra miljöbeskrivningar


Igår skrev jag HÄR om miljöbeskrivningar. Vad gör en miljöbeskrivning bra egentligen? Jag menar att den bästa miljöskildringen är den som inte syns. Och idag tänkte jag visa några exempel på detta.


Nedan följer ett utdrag ur flickboken Kerstin och jag av Astrid Lindgren. Den kom 1945 och är författarens andra bok. Berättelsen handlar om två tonåriga tvillingsystrar som flyttar ut på en gård tillsammans med sina föräldrar. I början är gården fallfärdig och sliten och familjen kan ingenting om lantbruk, men vartefter lär de sig hur livet på landet går till. När de precis anlänt till gården och går husesyn beskriver Astrid Lindgren ett av rummen så här:

Eftersom tapeterna såg om möjligt värre ut där än någon annanstans och målningen på fönster och dörrar var så gott som obefintlig trodde jag först att hon skämtade, men det gjorde hon tydligen inte, och när jag tittade närmare efter såg jag också att det var ett vackert rum, lagom i proportionerna och med en trevlig öppen spis på ena långväggen och inbyggda bokhyllor, som arrendatorn tydligen använt till förvaringsplats för bästa porslinet av märkena i dammet. Och så var det utsikten! Aftonsolen flödade in genom fönstren, och där utanför låg parken med sina åldriga träd, vilkas grenverk avtecknade sig klart och skarpt mot himlen. Längst borta mellan träden kunde man skymta en sjö, där stora isflak seglade omkring. (Lindgren, Kerstin och jag, sidan 19, Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Inte så tokigt, tycker jag. Miljön beskrivs absolut genom perspektivpersonens (tonåriga Barbros) ögon. Det känns naturligt att Barbro lägger märke till detaljer som målning och slitna tapeter, eftersom familjen går runt och undersöker skicket på sitt nya hem. Resterande del av boken handlar också till stor del om hur man rustar upp gården, så att läsaren får en bild av förfallet känns naturligt och viktigt för berättelsen. Dock är hela partiet ganska stillastående; Barbro står och tittar in i ett rum. Det gör att hela berättelsen stannar upp något. Hade hon gått runt i rummet, rört vid dammet i bokhyllan och gått fram till fönstret och tittat ut hade det blivit mer naturlig rörelse i texten. 

Sedan tycker jag att partiet är lite väl långt och beskrivande också. Den naturlyriska passagen i slutet kunde kanske ha skjutits in någon annanstans. Naturen är viktig för berättelsen, men den kunde Barbro ha betraktat vid ett annat tillfälle. Sammanfattningsvis är det här ändå en naturlig miljöbeskrivning som har en plats i berättelsen. Den är alltså inte bara någon slags dekoration, utan har betydelse för händelseutvecklingen.


Men nu tänkte jag att vi skulle titta på hur Astrid Lindgren skriver nästan fyrtio år senare, i boken Ronja Rövardotter (1981). Nu har hon en mängd böcker bakom sig och jag tycker det är märkbart hur hennes teknik har utvecklats och förfinats. Hon låter Mattisborgen och den omgivande skogen träda fram för läsaren, utan ett enda långt beskrivande parti som det vi såg ovan i Kerstin och jag. Nej, här får författaren fram miljön genom gestaltandet av personerna och hur de rör sig och interagerar med varandra.

Så här listigt berättar hon till exempel om Mattisborgen:

Det där ville Skalle-Per inte gärna bli påmind om. Kunde han rå för att det gick så illa? Han hade ju bara försökt ta reda på hur stor och kolossal Mattisborgen egentligen var och hade som sagt funnit den stor nog att gå vilse i. Stackarn, han var så gott som halvdöd innan han äntligen hittade tillbaka till stora stensalen. Rövarna hade tack och lov skrålat och väsnats så att han hörde det på långt håll, annars hade han aldrig kommit rätt. (Lindgren, Ronja Rövardotter, sidan 9,  Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Vist tänker man inte ens på att hon sticker in information om miljön som är viktig för läsaren? Som att Mattisborgen är stor och kolossal och att det finns en stensal där rövarna samlas och skrålar och väsnas.

Och så här kan det se ut när vi får veta mer om Mattisskogen:

Runt tjärnen fanns stora mossiga stenblock att klättra på och granar och tallar att klänga i. Ronja klättrade och klängde ända tills solen började sjunka bakom skogåsarna. Då åt hon brödet och drack mjölken som hon hade med sig i skinnpåsen. Sedan la hon sej ner i mossan för att vila en stund, och högt över henne susade träden. (Lindgren, Ronja Rövardotter, sidan 18,  Rabén & Sjögren, femte upplagan, andra tryckningen.)

Stämningsfullt och vackert, eller hur? Men också fullt av liv och rörelse. Jämför hur Barbro står stilla och betraktar med hur Ronja klättrar och klänger, äter och dricker. Dessutom gestaltas Ronja som karaktär samtidigt som miljön. Vi får veta något om vilka Ronja och Skalle-Per är samtidigt som vi lär känna Mattisskogen och Mattisborgen. Och hela tiden är det liv och framåtrörelse i texten. Mycket skickligt och inspirerande.

Vill man lära sig hur en bra miljöbeskrivning ska se ut, då tycker jag man kan läsa de första kapitlen i Ronja Rövardotter och försöka studera Astrid Lindgrens teknik. Den är nämligen mästerlig. Bara hur hon låter Ronja ”akta sig” för alla faror i Mattisskogen i stället för att storögt gå runt och titta i den. På det sättet får hon fram otroligt mycket av miljön i texten samtidigt som scenerna är oavbrutet fartfyllda och spännande. 

5 kommentarer:

  1. Intressant! Väldigt tydligt med skillnaderna mellan de två böckerna. Plus att det ger ideer hur man själv kan göra. Vore kul med fler exempel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Kan försöka komma på fler exempel!

      Radera
    2. Tack! Mitt problem är att jag hoppar över att få med en beskrivning av miljön eller skriver för lite, så det blir så där som du också skrev, som om allt händer på en tom scen. Men det där med att låta huvudpersonen göra saker med miljön låter som det borde passa mig. Nu skall jag snart gå ut och spana på miljön vars beskrivning behöver skrivas (om)...:)

      Radera
  2. Tänkte bara hälsa att det du skrivit i det här inlägget liksom har fastnat hos mig, och jag tänker på det mkt ofta när jag läser miljöbeskrivningar. Både bra och dåliga. Slut på hälsning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Der var kul att höra Josefin. Tackar för hälsningen!

      Radera