torsdag 29 november 2012

Miljöbeskrivningar – hur jag tänker

Vad tror ni vi lägger märke till i den här situationen?
Inte färgen på bilarna och hur husen ser ut väl?
Nej, vi har jättebråttom, vi blir tokblöta och vill bara in i värmen.
Alltså är det detta som måste avspeglas i miljöbeskrivningen. 

Ingerun bad mig att skriva något om miljön i skönlitterära texter, gärna med exempel. Och jag blev väldigt smickrad av att någon bad mig om råd, så det är klart jag gör det!

Miljöskildringar skulle jag kunna tjata om i ungefär åtta blogginlägg. För det är något jag tycker är otroligt viktigt när jag själv läser. Det skaver i mina ögon när de är klumpiga. 

Och nu kanske ni tänker att miljöbeskrivningar är stora textsjok med solnedgångar, möblernas placering i ett rum och en hel radda med adjektiv. Men det är ju just så en bra miljöskildring inte ska se ut, tycker jag.

En riktigt bra miljöskildring märks nämligen inte. Den ligger så listigt invirad i texten att man inte ser den. Den består av detaljer som nämns i förbifarten, och som är en naturlig del av berättelsen. Som vad folk äter och dricker, vilken tidning de läser, vilka möbler de slår sig ned i. Om de fryser eller är varma, väder, trafik, kläder, dofter, ljus, mörker. Allt det där skapar atmosfär och stämning i en text. Och om man struntar i de där små detaljerna, då blir texten inte riktigt flerdimensionell, tycker jag. Utan karaktärerna rör sig liksom som på en tom scen.

Men hur gör man då för att miljöskildringen inte ska märkas? Utan liksom bara vara där, som en del av gestaltningen? Jag tänkte tala om hur jag tänker. Och vill alltså göra er uppmärksamma på att jag inte gör anspråk på att ställa upp någon slags skrivregler eller så.

1. Miljöskildringen ska komma inifrån karaktären.

Alltså måste man fundera på vem perspektivpersonen i scenen är. Vad skulle hen lägga märke till i ett rum, eller på en gata?

Vi tar till exempel en person som är läkare. Om hen kommer till sitt arbete på sjukhuset, inte sjutton tänker hen på sjukhuslukten. Eller på de vitklädda människorna som skyndar förbi i korridoren. Eller på apparaterna. Allt sådant som slår emot en helt vanlig person, det märker inte läkaren, för det är en del av hens vardag och naturliga arbetsmiljö. 

Att beskriva sjukhusmiljön väldigt ingående och med "fel" detaljer när läkaren är perspektivperson skulle därför ge ett instruerande och klumpigt intryck. Man måste i en sådan scen beskriva sjukhusmiljön som läkaren ser den, som någon som är bekant med miljön, som kan facktermerna och som är helt naturlig med handspritsrutiner, journalföring och mystiska instrument. 

Detta är extra viktigt om man skriver high fantasy eller historiska romaner. Det blir inte naturligt att ingående beskriva en massa detaljer som huvudpersonerna normalt sett aldrig skulle lägga märke till i sin vardagliga miljö. Läsaren kommer att lägga märke till författaren i texten om hen har beskrivit fel saker, och det kommer att kännas konstigt. Ungefär som att skymta micken eller kameran i en filmscen. 

Skriver man för barn måste man försöka sätta sig in i vilka saker ett barn skulle lägga märke till i en viss miljö. Designstolarna av Arne Jacobsen? Nej, troligtvis inte. Hur gammalt är barnet? Är det ett litet barn ser det antagligen saker i ögonhöjd, framför allt sådant som går att leka med. Ett äldre barn kanske gör andra reflektioner. Oftast inte samma som vi vuxna gör. 

2. Miljöskildringen ska vara förenlig med situationen

Hänger ihop med att den ska komma inifrån karaktären. Vad lägger vi märke till när vi är väldigt rädda? Om vi är upprörda? När vi sitter tysta och uttråkade på en bussresa och inte har något annat för oss än att betrakta medpassagerarna och trafiken utanför fönstret? Jag tycker att man ska anpassa mängden detaljer till situationen. Om mitt barn håller på att springa ut i gatan ser jag troligtvis inte vädret och vad folk runtomkring har på sig. Utan bara den jättelika, hemska bilen.

Om jag kommer hem till någon jag aldrig varit hemma hos, kommer jag säkert att vara ganska nyfiken, och registrera en hel del saker som lukt, mörker/ljus och allmänt intryck av bostaden. Vad sticker ut? (Rörigt? Städat? Hemtrevligt? Kalt? En väldigt speciell lukt?) Saker som jag aldrig skulle reflektera över när jag kliver in genom min egen dörr. För det egna hemmet ser man inte, precis som att man inte ”ser” sina familjemedlemmar eller sitt eget utseende på samma sätt som man lägger märke till en ny bekantskap.

Alltså hur är karaktärens känsloläge i situationen, och på vilket sätt påverkar det sinnesintrycken? Och har hen verkligen tid att lägga märke till en massa smådetaljer eller far saker liksom bara förbi, för att något annat är viktigare just då? 

3. Miljöskildringen ska vara specifik och detaljerad

Som de säger i filmen Sideways: specific details. Folk tror mer på en när man ljuger om man använder små, specifika detaljer. Och det är ju detta vi håller på med, vi som skriver. Ljuger ihop en bra historia. Dessutom gör detaljerna att miljön sticker ut och liksom ”fastnar”.

Så hellre kastanjeträd än träd. Hellre rödbetssallad än mat. Hellre svettig och klibbig än varm.

Och strunta i de långa, beskrivande sjoken. De får texten att stå stilla. Låt dina karaktärer röra sig, stå vid vedspisen med gjutjärnspannan, ta av sig raggsockorna, torka fötterna på trasmattan, slafsa i sig stekfläsket med löksås. Se där, du har redan fått en bild av miljön, eller hur? Bara på grund av substantiven.  

I morgon ska jag ge exempel på miljöbeskrivningar i två texter av Astrid Lindgren så att ni förstår hur jag menar. En ur hennes tidigaste texter och en ur Ronja Rövardotter, som är hennes sista roman. 

43 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack! Ditt nya projekt, är det high fantasy eller low fantasy som Bildbindaren? För det blir ju väldig skillnad, eller hur? I low fantasy (som Slottet av is också är) är det ju ganska fiffigt, för då kan ju huvudpersonen vara väldigt storögd i den nya världen och verkligen lägga märke till en massa saker.

      Radera
    2. Ja det var precis vad jag tänkte med Bildbindaren också. Det är lättare att få in den där "sense of wonder" då huvudpersonen får upptäcka världen samtidigt som läsaren.

      Och nu skriver jag istället high fantasy, och dessutom lite science fiction på det... allt sker i en helt annan värld. Det blir mycket svårare med miljöbeskrivningen, men samtidigt uppfinner man miljön och naturlagarna själv, så det ger mer frihet, men frihet kräver att man har total koll på alla detaljer, mycket arbete...

      Också svårt med high fantasy för att man t.ex. inte kan använda metaforer på samma sätt som när man kan relatera till vår verklighet.

      Och personerna är ju förstås mer bekanta med miljön, så det du skriver i dina två första råd är superviktigt: man måste få in miljön genom personernas upplevelser och i det de gör, hur de handlar i olika situationer. I första utkastet har det blivit väldigt lite miljöbeskrivning, bara det som har behövts för att föra fram handlingen... men det som du skriver i punkt tre tror jag blir extra viktigt för mig nu. Att ta med mer specifika detaljer, men förstås bara då det är relevant för handlingen. Det är det första jag måste ta itu med i redigeringen: ge världen mer kött på benen, utan att börja infodumpa, vilket jag har lyckats undvika mycket nu då jag bara skrivit ett "handlingsskelett"...

      Radera
    3. Vad intressant. Kul att pröva något lite nytt också, för som du säger allt blir ju annorlunda om huvudpersonerna redan bor i den värld man ska beskriva.

      Lite som att skriva vardagsrealistiskt, fast ändå inte. För då behöver man inte förklara hur tex en busshållsplats ser ut eftersom de flesta känner till den. I high fantasy kan man inte förklara lika mycket som i low fantasy, men miljön måste ändå gestaltas för läsaren. Knepigt! I morgon kollar vi på hur Astrid Lindgren löser det i Ronja.

      Radera
    4. Tjena Janina!

      Jag håller med dig på alla punkter. Det vore ologiskt av en läkare att märka av sjukhuslukten precis som det vore ologiskt av en brandman att lägga särskilt märke till den fräcka brandbilen.på stationen. Jag håller även med dig på punkt två där du beskriver hur karaktärer lägger märke till saker i förhållande till deras sinnestillstånd.

      Min åsikt om de långa detaljerna håller jag bara tillvisso med dig om. I genom hela texten bör detaljerna vara små och specifika som du sa, annars står texten stilla. Det kan finnas partier av texten då författaren vill att texten ska stå stilla och då vore det passande med längre miljöbeskrivningar. Dessutom kan skribenten vilja lysa upp vissa miljöer otroligt detaljerat. Det kan uppstå situationer då man lägger märke till något särskilt och extra betydelsefullt. Ur Tove Janssons Hemulen som älskade tystnaden finns det ett exempel på en lång beskrivning av en miljö och ett händelseförlopp där regnet spolar bort nöjesparken.

      ''Nöjesfältet vissnade ner och tappade färgen som en blomma. Det sjönk ihop, bleknade, rostade, krympte- och eftersom det var byggt på sand började alltsammans småningom glida sin väg. Berg-och-dalbanan satte sig med en suck och karusellerna gled runt runt i stora gråa pölar och åkte sakta klingande ner i de nya floderna som regnet hade grävt''.

      Miljöbeskrivningen fortsätter så här en bra bit. Denna miljöbeskrivning och händelseförlopp är ganska relevant och inte alls störande för berättelsen. Det finns också en miljöbeskrvning som passar in på det du skrev i stycke två.
      ''Gallergrinden hade rostat och låset var svårt att få upp''
      Här målar Tove Jansson specifikt upp miljön och även ur Hemulens perspektiv. Om Hemulen varit starkare t ex hade låset kanske inte varit svårt att få upp.

      Axel, Lund

      Radera
    5. Tove Jansson inleder Hemulen som älskade tystnad med "det var en gång en hemul som arbetade på ett nöjesfält, men det behöver ju inte alltid betyda att man har så hemskt roligt" på s. 77 i boken "det osynliga barnet". Enligt dina tankar om hur miljöbeskrivning ska skrivas har Tove Jansson gjort ett dåligt arbete. Ett exempel från texten är att Tove Jansson även skriver "Han knipsade hål i folks biljetter för att de inte skulla kunna ha roligt mer än en gång..." När man är van vid något enligt dig så tänker man inte på det, men i det här fallet så skriver Tove Jansson att Hemulen tänker på det. Sedan är boken avsedd för små barn. När en text är det så ska man tänka på hur barnen uppfattar saker och ting. Dock så är det inte bara små barn som läser denna form av böcker (uppenbarligen), och då avslöjar författaren sig själv, men även aningen för barnen beroende på deras kognitiva utveckling.

      Andjela, Lund

      Radera
  2. Det här skall jag printa ut och detaljstudera! Tusen tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillade! Det är bara att säga till: att orera om skrivande är typ min favoritsysselsättning.

      Radera
  3. Nu blir jag lite imponerad!

    SvaraRadera
  4. Vilka bra råd! Det här inlägget skulle jag behöva läsa flera gånger i veckan. Bokmärks direkt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna! Vad roligt att du gillade det.

      Radera
  5. Alltså ibland blir jag så lycklig. Håller på att skriva det första utkastet till en roman och har funderat väldigt mycket på det här med miljöer. Och så hamnar jag på din blogg och får läsa det här!

    Jag avskyr själv miljösjoken som man kan hitta i en del böcker. Väldigt roligt att läsa dina tips, de tar jag till mig!
    Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ylva! Vad kul att du hittade till bloggen och vad trevligt att du gillade mina tips! Lycka till med romanmanuset.

      Radera
  6. Mina elever i årskurs 2 på gymnasiet har fått läsa din blogg och göra följande uppgift:
    Fundera över det bloggerskan skriver i förhållande till Hemulen som älskade katastrofer. Skriv en kommentar till blogginlägget där ni håller med eller inte håller med bloggerskan utifrån just den lästa novellen. Infoga exempel (citat) ur novellen för att underbygga era åsikter.Publicera kommentaren på bloggen - skriv under med ert förnamn + Lund.

    Därför kommer du att få rätt många kommentarer på just detta blogginlägg!

    SvaraRadera
  7. Jag tycker att du har gjort en riktigt bra analys av miljöbeskrivningar och hur de ska användas på rätt sätt.
    Själv tycker jag dock att även långa sjok kan fungera ifall det är på rätt använt och på rätt ställe. Ett exempel är följande stycke från Tove Janssons novell "Hemulen som älskade tystnad" rörande en park som har stor betydelse för berättelsen: "Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på så förfärligt länge. Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid. De skötte inte bevattningen längre, de skötte sig själva, men många av de små broarna fanns kvar fast vägarna längesen försvunnit." Man får verkligen en fullständig bild av parken när man läser detta och det hjälper en att komma in i atmosfären som Tove Jansson försöker skapa. Generellt håller jag dock med dig, långa stycken som dessa brukar bara skapa onödiga hålrum i handlingen.
    /Johan A

    SvaraRadera
  8. Jag håller absolut med om ditt sätt att se på miljöer och att man bör beskriva dem på de sätt du föreslår. Tove Jansson använder sig mycket av den här miljöbeskrivningen i novellen "Hemulen som älskade tystnad" från sin bok "Det osynliga barnet". Till exempel så beskriver hon ett nöjesfält såhär "Karusellerna snurrade runt och trumpeterna blåste och gafsor och homsor och mymlor skrek i berg-och-dalbanan varenda kväll. Dronten Edvard vann förstapris i porslinskrossning och runtom den drömmande sorgsna hemulen dansade man och hojtade, skrattade och grälade och åt och drack, och så småningom blev hemulen direkt rädd för folk som hade roligt och förde oljud."
    Man får direkt en bild av hur det ser ut och vilken stämning det är, bara av att läsa allt i förbifarten. Det är ett bekvämt sätt att läsa på och man lever sig in i historien lättare tycker jag. :)

    SvaraRadera
  9. Hej! Jag håller definitivt med om vad du skriver. Detta är saker som jag också tänker på när jag läser och jag är glad att det finns fler som också gör det. Om jag t.ex. tittar på novellen "Hemulen som älskade tystnad" av Tove Jansson så kan jag se miljöbeskrivningar som verkligen fick mig att stanna upp.

    Hemulen har flyttat ifrån sin familj efter att deras nöjesfält förstörts och han är väldigt lycklig över att äntligen få komma bort och slippa både nöjesfält och familj. När några barn kommer tillbaka med resterna av nöjesfältet till honom händer detta (s.90): "Utanför gallergrinden hade ungarna radat upp allt de kunnat hitta av nöjesfältet. Det var inte lite. Det mesta var sönderbrutet och hopsatt på fel sätt, alltsammans såg mycket besynnerligt ut - som om det hade tappat sin idé. En förlorad men brokig värld av trä, siden, ståltråd, papper och rostigt järn. Den stirrade sorgset och förväntansfullt på hemulen och han stirrade tillbaka i panik."

    Jag gillar verkligen den här beskrivningen, då den passar in i alla tre saker som du skriver om. Vi ser verkligen detta ur hemulens perspektiv och vi kan känna hans rädsla och panik inför bitarna av hans förflutna som ligger framför honom. Det påminner honom om när han var olycklig på nöjesfältet och vi kan känna detta i sättet som Tove skriver på. Han är helt fokuserad på bitarna av nöjesfältet, vilket vem som helst skulle vara i hans situation, och det känns realistiskt. Detta tunnelseende är något som de flesta kan relatera till och jag tycker att det passar perfekt in i sammanhanget. Det är även detaljerat utan att bli tråkigt (enligt mig) och skapar en olustig stämning. Jag tycker att det är helt otroligt hur mycket en kort miljöbeskrivning som denna kan ge så mycket när det gäller både stämning och hemulens sinneslag.

    Så jag håller verkligen med dig om vad du säger om miljöbeskrivningar! Tänk att ett kort stycke som det jag visade kan göra så mycket.

    // Sofia A, Lund

    SvaraRadera
  10. Tack så mycket för en bra analys! Din syn på miljöbeskrivningar är helt klart intressant, och jag håller till stora delar med om den.

    Om man drar paralleller från dina tankar till boken novellen "Hemulen som älskade tystnad", skriven av Tove Jansson, ser man att det verkligen är ett exemplar av en bra miljöbeskrivning eftersom jag knappt lade märke till dem under tiden jag läste novellen, samtidigt som jag fick en klar och bra bild av miljön i mitt huvud. Det, enligt mig, är något väldigt viktigt då man inte stannar upp i sitt "läsarflow" samtidigt som man får en klar fantasi i hur det ser ut.

    På sidan 91 i boken "Det osynliga barnet" av Tove Jansson, en novellsamling där "Hemulen som älskade tystnad" ingår, finns ett visserligen kort, men bra citat som målar upp miljön bra. "Ungarna satt uppe på den höga, trasiga muren kring hemulens park. Precis som gråa sparvar, men alldeles tysta"

    I detta korta stycke kan man finna en aspekt av de du anser vara viktiga för en väl beskriven miljö. Jansson är i detta fall väldigt detaljerad och anger specifikt vilken sorts fågel, en grå sparv, som sitter på muren, samt hur muren ser ut på ett väldigt snabbt med bra sätt. Det ger en trygg och övervakande känsla.

    En opassande beskrivning ur detta perspektiv hade istället kunnat vara "Ungarna satt på muren, precis som nattsvarta korpar". Detta då en korp hade gett helt fel intryck av ungarnas avsikter; en korp känns som något mer hotfullt, med olycksbringande, medan en sparv ger känslan av något fredligt och snällt som iakttar.

    Allan, Lund

    SvaraRadera
  11. Jag håller med dig delvis, förutom punkt 1, att miljöskildringen ska komma inifrån karaktären. Visst så fungerar det så i t.ex. fantasyromaner, men personligen tror jag att man kan beskriva en viss miljö utan att ta det från huvudkaraktärens perspektiv, men det beror på vilken text typ det är, som i t.ex. noveller. Noveller är ju ofta ganska korta och t.ex. i Hemulen som älskade katastrofer, s. 96, "Parken blev mer och mer fantastisk. Och mitt i den låg karusellhuset där hemulen bodde, brokigt och snett, det liknade mest en stor grann karamellpåse som någon hade skrynklat ihop och slängt ifrån sig i huset." I vissa historier, t.ex. denna så kan miljöbeskrivningen skrivas/berättas från ett väldigt "generellt" perspektiv, ett perspektiv som vem som helst skulle kunna se det ifrån och inte bara huvudkaraktären.
    Zennat, Lund

    SvaraRadera
  12. Jag håller med om det mesta du säger. Men jag tycker faktiskt att det ibland kan passa rätt bra med "långa beskrivande sjok" om de är gjorda på ett bra sätt och inte alltför långa. Till exempel så finns det i Tove Janssons "Hermulen som älskade tystnad" ett stycke där miljön är väldigt bra beskriven: "Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på så förfärligt länge. Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid. De skötte inte bevattningen längre, de skötte sig själva, men många av de små broarna fanns kvar fast vägarna längesen försvunnit."
    Det här stycket ger en lite magisk känsla som jag inte tror att man hade kunnat åstadkomma lika bra med en kortare beskrivning.

    SvaraRadera
  13. Jag tycker att det finns väldigt många olika sätt att skriva miljöbeskrivningar på, och så länge man är skicklig på det man gör så spelar det inte enormt stor roll hur man väljer att göra det på. Däremot tror jag att, som med så mycket annat, det blir bättre ifall man blandar olika sätt och idéer för att få fram det bästa ur dem. Detta är något som Tove Jansson gör i sin novell Hemulen som älskade tystnad från samlingen Det osynliga barnet. Ett exempel på detta är när hemulen kommer in i sin farmors gamla park för första gången på väldigt länge: "Långsamt drog regnmolnen undan och solen kom fram. Den var grön och obekymrad. /.../ Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid." (s. 84) I det här stycket finns hemulen med på ett visst sätt - t.ex. i minnet av sin farmor. Men den största delen av miljöbeskrivningen talar rent objektivt om hur parken ser ut. För att läsaren ska få en inblick i känslan på platsen tar Jansson med hemulen i nästa stycke: "Hemulen störtade sig in i den gröna, vänliga tystnaden, han skuttade i den, han rullade sig i den och kände sig yngre än han någonsin hade varit." (s. 84) vilket bidrar till miljöbeskrivningen och pekar på det jag nämnde tidigare, ett av de bästa sätten att uppnå bästa resultat är att ta fram det bästa av olika skrivsätt.

    Sanna, Lund

    SvaraRadera
  14. Hej! Jag blir oerhört glad när jag läser din text. Jag håller helt klart med dig om att långa stycken miljö beskrivning är väldigt tråkigt att läsa. Vi har fått som uppgift i skolan att kommentera detta inlägg och argumentera för eller emot dig, allt medans vi hänvisar till Tove Janssons novell "Hemulen som älskade tystnad".

    Tove Jansson blandar i sin novell den typ av miljöbeskrivningar som du anser vara bra. På sida 78 skriver Jansson "Karusellerna snurrade runt och trumpeterna blåste och gafsor och homsor och mymlor skrek i berg-och-dalbanan varje kväll". Detta ser jag som ett exempel på en miljöbeskrivning där det som beskrivs också fyller ett aktivt syfte. Karusellerna snurrar runt, de är inte bara en viss färg eller form. Jag håller helt med dig i att denna typ av beskrivning ger texten mer liv och energi. På sidan 82. pratar hemulen om sitt framtida dockhus. "Ett hus med massor av rum, alla lika allvarliga, tomma och tysta." Denna beskrivning är mindre aktiv men ger en bättre bild utav känslan som hemulen försöker förmedla.

    Jag tycker att den typ utav miljöbeskrivningar som du förespråkar definitivt är den typ som man som läsare vill se när man läser en text. Om man läser en del litteratur så kan beskrivningar bli oerhört långdragna när författaren kan skriva om hur mörkt det är i en och en halv sida. Denna typ av text blir ofta skumläst och det kan ju möjligtvis inte vara meningen.

    Tobias, Lund.

    SvaraRadera
  15. Gustav Gustav Lund Gustav5 september 2014 13:43

    Jag måste säga att argumentationen för din sak var väldigt välformade och jag kan definitivt se hur exemplen du gav går att applicera i många situationer inom litteraturen. Tove Jansson själv tycker jag lyckas utföra miljöbeskrivningar på ett diskret sätt såsom du beskriver, vilket t.ex går att hitta i novellen "Hemulen som älskade tystnad". I berättelsen så får Hemulen tillgång till ett avstängt område som blivit övergrott av naturen och man kan få en väldigt bra uppfattning av platsen utan att faktiskt ryckas från handlingen, som i citatet "Han hittade farmors gamla fruktträdgård där äpplen och päron låg huller om buller på marken och tänkte ett ögonblick: så synd. Jag orkar inte äta upp hälften." (s.86)
    Detta stycket anser jag bidra med en tydlig bild av skicket som området är i, samtidigt som beskrivningen inte är onaturlig, då det vävs in i Hemulens allmänna tankegång på ett flytande sätt.
    Jag skulle dock vilja påstå att det finns vissa exempel där en miljöbeskrivning faktiskt är helt onödig. När jag själv läser en del verk så gillar jag att föreställa mig omgivningen i mitt huvud, för att göra det lättare att verkligen greppa allt som händer på platsen. P.g.a detta kan jag känna att vissa miljöbeskrivningar gör det svårt att få en klar bild och därmed drar loss en lite från inlevelsen. Nu kan ju det faktumet avskrivas på att jag är dålig på att analysera och bearbeta text, men jag känner ändå att för vissa böcker så kan det vara till en fördel att lämna upplägget av omgivningen till läsaren själv och därmed sätta ett tyngre fokus på dialog och händelser.

    SvaraRadera
  16. Hej Janina!
    Jag håller med om vissa av dina tankar gällande miljöbeskrivningar! Att sätta in sig i karaktärernas ögon, och kunna skildra mellan "viktiga och oviktiga" föremål är väldigt viktigt, för att boken inte ska kännas tråkig och torr att läsa. Men i vissa genrer är det just dessa miljöbeskrivningar som förväntas, och efterfrågas.

    I novellen "Hemulen som älskade tystnad" används just denna "avkortade" versionen av miljöbeskrivningar, det vill säga att läsaren får ett hum om hur allting ser ut, och fortsätter att använda egen fantasi för att måla färdigt bilden. Men även här existerar även lite mer djup och detaljerad miljöbeskrivning, till exempel: "Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på så förfärligt länge. Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid. De skötte inte bevattningen längre, de skötte sig själva, men många av de små broarna fanns kvar fast vägarna längesen försvunnit." (Sidan 84, Stycke 4, Det osynliga barnet av Tove Jansson).

    Jag anser inte att det är FÖR många detaljer, det är en mycket fin vändpunkt i novellen.

    Jag håller till mesta dels med dig, men i vissa fall behövs en mångsidig syn i berättelsen, sedd från ett avvikande perspektiv. //Tack Ran

    SvaraRadera
  17. Jag håller med om det du skriver i ditt inlägg, alla tre punkter är viktiga för att bilda en bra miljöbeskrivning. I min åsikt är Tove Jansson duktig på att kombinera de tre faktorerna och skapa levande, exakta miljöbeskrivningar som målar upp en tydlig bild av omgivningen. Exempelvis i novellen "Hemulen som älskade tystnad" i boken "Det osynliga barnet" på sidan 84, när hemulen öppnar grinden och stiger in i parken och tystnaden som han längtat efter i år: "Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. (...) Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättradeupp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid.". Jag tycker att hennes sätt att beskriva miljön är anpassad efter karaktären och situationen; hemulen har inte sett parken på väldigt länge och bör då lägga märke till detaljer. Dessutom är han upprymd, lycklig och nyfiken, och Janssons positiva och detaljrika beskrivning speglar hans känslor vid tillfället.

    SvaraRadera
  18. Hej!
    Jag håller med dig på många punkter. Men inte på alla. I "Hemulen som älskade tystad" använder Tove Jansson den övertydliga miljön till att signalera att nu ska det här hända/kännas. "Medan han gick slutade regnet, lika plötsligt som det hade kommit för åtta veckor sen. Men Hemulen märkte det inte;..; Han var hemma". Här var Hemulen på väg till sin farmors gamla hus, men han kände sig ledsen och uppgiven. Regnet upphör, men han märker inte det. Snart är han framme vid huset och han får tillbaka glädjen och hoppet. Hade inte regnet funnits med i bilden hade vi inte förstått att han strax skulle må bra igen.
    Alltså, smådetaljer som kanske inte passar in till karaktären är bra när man riktar dem direkt till läsaren. Nu var det inte någonting Hemulen skulle bry sig om, men det var fortfarande relevant information för att vi skulle få en uppfattning för hans känslor. Ibland så är de nödvändiga för att man som läsare ska få lite hjälp på traven. Såklart ska man inte bygga sin novell på sådana detaljer , men att helt undvika dem tycker inte jag är nödvändigt.
    Rebecka , Lund

    SvaraRadera
  19. Hej! Jag tyckte detta inlägget var väldigt intressant och hjälpsamt, och jag håller definitivt med dig! Speciellt i punk 2. "Miljöskildringen ska vara förenlig med situationen" därför att det är viktigt att känna sin karaktär och hur hen hade reagerat i vissa situationer.

    Ett bra exempel på detta är ett kort stycke ur Tove Janssons "Det osynliga barnet" på sidan 96, där hemulen precis har byggt färdigt sin nöjespark: "Och sen, en vacker mild kväll var allting färdigt. Det var oåterkalleligen färdigt och hemulen greps ett ögonblick av fulländningens vemod. De hade tänt lyktorna och stod och betraktade sitt verk. I den stora mörka träden glimmade spegelglas, silver och guld, allt stod färdigt och väntade - dammarna, båtarna, tunnlarna, rutsch-banan, saftståndet, gungorna, pilkastningen, klätterträden, äppelträden… Sätt igång, sa hemulen. Men kom ihåg att det här är inte ett nöjesfält, det är tystnadens park.”

    Här ser man att hemulen känner vemod över sitt verk och sin nöjespark eftersom han precis har byggt färdigt en ställe där han en gång bara har känt sig sliten och trött. Han är orolig eftersom han inte vill uppleva den biten av sitt liv igen, även om han i slutändan byggde parken. Det finns alltså en emotionell historia bakom detta stycke som existerar som ett resultat av hemulens tidigare erfarenheter, och parken och situationen beskrivs därefter i detta stycke. Tack!

    SvaraRadera
  20. Tove Jansson inleder Hemulen som älskade tystnad med "det var en gång en hemul som arbetade på ett nöjesfält, men det behöver ju inte alltid betyda att man har så hemskt roligt" på s. 77 i boken "det osynliga barnet". Enligt dina tankar om hur miljöbeskrivning ska skrivas har Tove Jansson gjort ett dåligt arbete. Ett exempel från texten är att Tove Jansson även skriver "Han knipsade hål i folks biljetter för att de inte skulla kunna ha roligt mer än en gång..." När man är van vid något enligt dig så tänker man inte på det, men i det här fallet så skriver Tove Jansson att Hemulen tänker på det. Sedan är boken avsedd för små barn. När en text är det så ska man tänka på hur barnen uppfattar saker och ting. Dock så är det inte bara små barn som läser denna form av böcker (uppenbarligen), och då avslöjar författaren sig själv, men även aningen för barnen beroende på deras kognitiva utveckling.

    Andjela, Lund

    SvaraRadera
  21. Hej Janina!

    Jag har läst "Hemulen som älskade tystnad", en utdrag ur "Det Osynliga Barnet" av Tove Jansson och jag kan definitivt relatera till det som du skrev i blogginlägget ovan; Tove Jansson använder sig av många av de tekniker som just har nämnt.

    Till exemple, vid början av berättelsen beskriver den tystlåtna hemulen nöjesfältet som han jobbar på. Men hemulen är lite av en ensamvarg och han är alltså inte så förtjust i nöjespfält och andra högljudda ställen. Han känner sig mycket sorgsen och hopplös då han befinner sig på jobbet och därför beskriver han nöjesfältet som en mycket melankolisk och skrämmande plats; läsaren får alltså denna bild av nöjesfältet. Detta är precis det som du du skrev om i punkt 1 & 2; att miljöbeskrivningen måste komma innifrån och att karaktärernas tankar påverkar beskrivningen.

    Den tredje och sista punkten som du pratade om handlade alltså om att man ger hellre för många detaljer än för lite. Detta kan man också se i det senare stadiet av "Hemulen som älskade tystnad", där författaren beskriver parken från hemulens perspektiv. Det är första gången som hemulen befinner sig i parken och han förbluffas av dess skönhet. Läsaren överflödas av detaljer och det känns nästan som om man är där med hemulen.

    András, Lund

    SvaraRadera
  22. Hej Janina!

    Jag har läst "Hemulen som älskade tystnad", en utdrag ur "Det Osynliga Barnet" av Tove Jansson och jag kan definitivt relatera till det som du skrev i blogginlägget ovan; Tove Jansson använder sig av många av de tekniker som just har nämnt.

    Till exemple, vid början av berättelsen beskriver den tystlåtna hemulen nöjesfältet som han jobbar på. Men hemulen är lite av en ensamvarg och han är alltså inte så förtjust i nöjespfält och andra högljudda ställen. Han känner sig mycket sorgsen och hopplös då han befinner sig på jobbet och därför beskriver han nöjesfältet som en mycket melankolisk och skrämmande plats; läsaren får alltså denna bild av nöjesfältet. Detta är precis det som du du skrev om i punkt 1 & 2; att miljöbeskrivningen måste komma innifrån och att karaktärernas tankar påverkar beskrivningen.

    Den tredje och sista punkten som du pratade om handlade alltså om att man ger hellre för många detaljer än för lite. Detta kan man också se i det senare stadiet av "Hemulen som älskade tystnad", där författaren beskriver parken från hemulens perspektiv. Det är första gången som hemulen befinner sig i parken och han förbluffas av dess skönhet. Läsaren överflödas av detaljer och det känns nästan som om man är där med hemulen.

    András, Lund

    SvaraRadera
  23. Hej, tack för ett väl genomtänkt inlägg angående den svåra konsten att på ett relevant sätt få läsaren att känna av omgivningen i en text utan att helt stanna i handling. Som skoluppgift har jag (och mina klasskamrater) prova hur väl dina teorier passar in i Novellen "Hemulen" som älskade tystnad", skriven av Tove Jansson.

    Det finns tydliga bevis i Novellen att Tove Jansson håller med dina idéer om hur miljöbeskrivning ska genomföras. Som exempel kan nämnas när Hemulen går in i sin farmors gamla paus för första gången. "Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på väldigt länge. Träden böjde ner grenarna ändå till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid"(84). Du beskriver hur en läkare inte lägger märke till sjukhuslukten, människor i vita rockar, konstiga maskiner och så vidare... En patient gör det däremot, och det är precis den effekten som Tove Jansson lyckas framkalla i det långa citatet. Som nämnt är det Hemulens första stund i parken och han tar in allt på en och samma gång, som man gör när man är ny på en plats, så Jansson följer ditt exempel av att beskriva miljön specifikt och detaljerat. Senare i novellen när Hemulen har börjat vänja sig vid miljön skiner det detaljerade miljöbeskrivningar adjektiven med sin avsaknad, istället beskrivs miljön med verb och substantiv som att han ligger och sover under ett träd med solen skinandes ovanför.

    //Calle Behmer, Lund

    SvaraRadera
  24. Hej!
    Jag håller med dig att miljöbeskrivningen bör hållas kort men detaljerad eftersom det ger läsaren tillräckligt med information för att hen ska få en bra bild av platsen men inte så mycket att bilden blir framtvingad och läsaren hinner bli uttråkad.
    Men ibland kan en lite längre miljöbeskrivning vara bra för läsaren om författaren har valt att följa ett av dina andra råd om att skriva utifrån huvudkaraktärens perspektiv.
    När huvudkaraktären kommer till en ny plats som hen anser vara vacker och slående så är alla intryck överväldigande och skapar en stark bild fylld med känslor som gör att det blir en lång beskrivning med många adjektiv. Ta t.ex. novellsamlingen ”Det osynliga barnet” av Tove Jansson där skriver hon i ”Hemulen som älskade tystnad”: ”Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på förfärligt länge. Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd och kors och tvärs genom grönskan klingade bäckarna som farmor låtit gräva på sin tid. De skötte inte bevattningen längre, den skötte sig själv, men många av de små broarna fanns kvar fast vägarna längesen försvunnit.”(s.84) Här har Hemulen precis funnit sin dröm plats och är överlycklig alltså beskrivs platsen detaljerat och det blir ett stort textsjok men eftersom det är väl anpassat till situationen och är utifrån huvudkaraktärens perspektiv är det en bra miljöbeskrivning.
    Jag håller med dig i det mesta men så länge beskrivningen är anpassad till situationen och till syftet med texten som skrivs tycker jag att miljöbeskrivningen får vara hur lång som helst.
    //Sara , Lund

    SvaraRadera
  25. Hej!

    Tycker att dina tips var väldigt bra och håller med fullständigt!

    Vi håller just nu på att läsa “Det Osynliga Barnet” av Tove Jansson i skolan och senast läste vi novellen “Hemulen som älskade tystnad”. Jag tycker att Tove Jansson beskriver miljön väldigt bra i den novellen – precis på det sättet som du skriver om i detta inlägg - utifrån karaktärernas perspektiv och inte sådan information som är självklart för karaktären, sådant de inte skulle lägga märke till.

    Som till exempel i början av novellen när ett nöjesfält beskrivs (s. 78):
    “Karusellerna snurrade runt och trumpeterna blåste och gafsor och homsor och mymlor skrek i berg-och-dalbanan varenda kväll. Dronten Edvard vann förstapris i porslinskrossning och runtom den drömmande, sorgsna hemulen dansade man och hojtade, skrattade och grälade och åt och drack, och så småningom blev hemulen direkt rädd för folk som hade roligt och förde oljud”

    Här blir nöjesfältet beskrivet av en hemul som jobbar på nöjesfältet. Han beskriver det så som han ser det och inte som någon som ser det för första gången. Om det hade varit första gången hade miljöbeskrivningen varit mycket mer detaljerad, nu känns det mer som ett ställe som hemulen är van vid och han beskriver bara sådant han lägger märke till, och vi förstår att det verkar göra honom lite illa till mods.

    De flesta miljöbeskrivningar i den här boken är skrivna på samma sätt som mitt exempel – saker som karaktärerna lägger märke till blir beskrivna och inte så mycket ”onödig information”. Jag tycker om detta sätt att skriva miljöbeskrivningar, men lägger nästan inte märke till dem och det blir inte lika långdraget och svårläst som ”långa sjok” av miljö.

    Lina, Lund.

    SvaraRadera
  26. Hej!
    Även jag håller med dig i stort även i stort. En bra miljöbeskrivning ska också enligt mig inte riktigt märkas. Man ska upptäcka rummet under berättelsens gång istället för att få ens scen berättade för sig och sen försöka lägga in alla handlingar där.
    I början av ”Hemulen som älskade tystnad” använder sig författarinnan Tove Jansson sig av just detta, hon skriver såhär ”Karusellerna snurrade runt och trumpeterna blåste och gafsor och homsor och mymlor skrek i berg-och-dalbanan varenda kväll. Dronten Edvard vann förstapris i porslinskrossning och runtom den drömmande, sorgsna hemulen dansade man och hojtade, skrattade och grälade och åt och drack…”(s.78.) I den här beskrivningen sp beskrivs snarare vad som händer än hur något faktiskt ser ut, men då de flesta har varit på ett nöjesfält så är det ändå lätt att föreställa sig platsen som beskrivs. Detta gör också beskrivningen, mycket mer levande, enligt mig.
    Lite senare i berättelsen använder sig dock Tove Jansson av just ett beskrivningssjok, och här håller jag inte helt med dig om att dessa måste stanna upp berättelsen eller försämra den. Hon skriver såhär
    ”Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på så förfärligt länge. Träden böjde ner grenarna ända till marken och buskarna klättrade upp i träden i uppsluppet överdåd…”
    (s.84) och senare skriver hon såhär
    ”Och sen, en vacker mild kväll var allting färdigt. Det var oåterkalleligen färdigt och hemulen greps ett ögonblick av fulländningens vemod. De hade tänt lyktorna och stod och betraktade sitt verk. I den stora mörka träden glimmade spegelglas, silver och guld, allt stod färdigt och väntade - dammarna, båtarna, tunnlarna, rutsch-banan, saftståndet, gungorna, pilkastningen, klätterträden, äppelträden…”(s.96)
    I de här två här två beskrivningssjoken lyckas Tove Jansson göra beskrivningarna levande ändå genom att besjäla de olika föremålen som beskrivs. Genom att skriva att parken är ”obekymrad” och att den ”väntade” så gör man parken mer greppbar och förståelig genom att använda sig av mänskliga egenskaper. Detta gör också beskrivningen mindre tråkig och levande.
    I övrigt så håller jag med dig om det mesta du skriver men genom god skrivteknik kan även ett långt beskrivningssjok göras intressant, enligt mig.

    August, Lund.

    SvaraRadera
  27. Hej!
    Även jag håller med dig i stort. En bra miljöbeskrivning ska enligt mig inte riktigt märkas. Man ska upptäcka rummet under berättelsens gång istället för att få ett rum eller en plats beskriven och sen försöka lägga in alla handlingar i det rummet eller den platsen

    (Rättstavningsprogrammet gjorde om min inledning till det sämre så här är en bättre version)

    August, Lund

    SvaraRadera
  28. Hej Janina

    Din beskrivning gällande hur en miljöbeskrivning ska vara är väldigt bra men dock skulle jag vilja nämna en sak som jag tycker är viktigt.

    Fantasin som Homo sapiens hjärna kan få fram är en utav de skälen som för mig gör en bok så häftig, för en bok är inte svart och vit. Den är inte bara fylld med massa text. Den är fylld med färger och tolkningar som få kan förstå, vad som krävs är dock att författaren ger oss en relativt tydlig men ändå fri bild på hur terrängen och taket på det där huset är. Men blir man för specifik så blir boken nästan lite förstörd, för den fria tolkningen som vi kan få i en bok finns inte där, det är en berättelse där allt är satt. Men hur menar jag?

    Om en författare skulle skriva “gräset lyste med en vacker nyans av grön” gentemot “gräset var ljusgrönt” så får jag som läsare en chans att kunna få fram just vad jag tycker en “vacker nyans av grön är”.

    I novellsamlingen “Det osynliga Barnet” av Tove Jansson finns det en novell som heter “Hemulen som älskade tystnaden”, Tove Jansson har här lagt fram hur terrängen ser ut, men ändå låtit oss själva spinna vidare med våran egna fantasi. Ett exempel på detta är på sidan 84 och jag citerar: “ Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad.” Vilket för mig är perfekt.

    mvh
    Peter - Lund

    SvaraRadera
  29. Hej alla gymnasielever! Kul att ni varit inne på min blogg och använt det här inlägget i ert skolarbete. Lycka till med arbetet i svenska och med era textanalyser.
    Bästa hälsningar, Janina

    SvaraRadera
  30. Hej!
    Tack för ett mycket bra skrivit blogginlägg! Jag håller med dig till största del och speciellt på punkt nummer ett där du konstaterar att för att skapa en smidig beskrivning av en passande miljö måste den förklaras ur berättarens perspektiv. Ett exempel på detta kan man hitta i "Hemulen som älskade tystnad" en novell av Tove Jansson från novellsamlingen "Det osynliga barnet". De första tre sidorna utspelar sig på ett nöjesfält men den glädje och lycka jag associerar nöjesfält med speglas inte alls i boken. Det närmaste man kommer någon sorts beskrivning är på sidan 78, vilket visar på att Hemulen är van vid miljön:
    "Karusellerna snurrade runt och trumpeterna blåste och gafsor och homsor och mymlor skrek i berg-och-dalbanan varenda kväll. Dronten Edvard vann förstapris i porslinskrossning och runtom den drömmande, sorgsna hemulen dansade man och grälade och åt och drack, och småningom blev hemulen direkt rädd för folk som hade roligt och förde oljud."
    Jag tycker att även om beskrivningen i sig inte berättas direkt av Hemulen visar den ändå hans syn på miljön och enligt mig skapar Jansson en hektisk miljö med fart och fläng. Detta kan tolkas som en positiv sak men min uppfattning är att miljön är stressig, ångestfylld och skrikig, och på grund av detta tolkar jag det som att det är såhär Hemulen känner och ser sin omgivning.

    Jag håller med dig på punkt nummer tre till vissa delar men inte helt. Små detaljer är viktiga för att ge texter liv och personligheter men jag håller inte med dig om att miljöbeskrivningar alltid måste vara en del av händelsen. Ibland uppskattar jag längre beskrivningar. För att länka till punkt ett tycker jag om en längre beskrivning ifall karaktären befinner sig i en ny miljö. Självklart vill jag inte läsa en tre sidors avhandling om vilket färg månen har i en text men ett litet avbrott för att se det karaktären ser värderar jag högt. På sidan 84 i samma novell och novellsamling som i mitt första exempel beskriver Hemulen sin omgivning såhär:
    ”Långsamt drev regnmolnen undan och solen kom fram. Den våta parken ångade och glittrade omkring honom. Den var grön och obekymrad. Ingen hade klippt och städat på så förfärligt länge.”
    Detta får oss att lära känna omgivningen genom Hemulens ögon och inte händelserna, och enligt mig är det viktigt för att förstå miljön boken utspelar sig i.

    Hanna, Lund

    SvaraRadera
  31. Vilket bra inlägg, tack! Surfade runt efter inspiration till en lektion på temat miljöbeskrivning och hittade det här. Fastnade också för regnbilden och undrar om det är okej att jag använder den på lektionen, för att spinna vidare hur miljön skulle kunna beskrivas?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du gillade texten! Det går bra att använda bilden!

      Radera