måndag 17 december 2012

Att skriva det som barn vill ha

Ibland hör man folk prata om vad barn- och ungdomsförfattare borde skriva om.

Det är för många dåliga föräldrar i böckerna. För mycket problem. Usch, nej fy, inte ätstörningar igen, det har vi läst så mycket om nu! Förresten borde det vara lite fler barn med glasögon i böckerna. Och lite fler jämställda pappor, stränga mormödrar eller snälla fröknar.

Eller så är det för ytligt och glättigt. Det är inte heller bra.

När hör man någon ställa den typen av krav på vuxenförfattare? Hörredu Susanna Alakoski, kan du inte skriva något lite lättsammare nästa gång? Det är nämligen det folk vill ha, förstå du! Vi har haft så mycket fattiga alkoholistbarn nu på sistone, kan du inte försöka komma på något annat?

Ni hör ju själva hur absurt det låter. Vilken bristande respekt det skulle vara att uttrycka sig på det sättet. För Susanna Alakoskis person, för hennes konstnärsskap, för hennes bakgrund och erfarenheter. Självklart skriver hon om det hon kan. Om det som intresserar henne och det hon brinner för. Och kanske skriver hon också den bok hon själv hade velat läsa.

Det gör barn- och ungdomsboksförfattare också. (I alla fall de författare som jag tycker är något att hänga i julgranen.)

Förhoppningsvis hittar ändå rätt barn rätt bok. För de är ju som folk är mest, di där barnen. En del vill läsa sockriga berättelser utan tuggmotstånd och en del vill läsa om introspektiva dysterkvistar med självskadebeteende.

Ändå så är det som att barn- och ungdomsboksförfattare förväntas skriva för alla barn. Men ingen skulle drömma om att tro att en vuxenboksförfattare skriver för alla vuxna. För vi är ju individer, eller hur? Medan barn är en stor homogen människoklump.

Själv tror jag att litteratur blir som bäst när författaren skriver just den bok som han eller hon bara måste få ur sig. Och det borde barn- och ungdomsboksförfattare också ha möjlighet att göra – utan att få synpunkter på vad barn vill ha eller behöver. 

17 kommentarer:

  1. Jag skriver också till mig själv. Och till mina barn och barn som gillar ungefär samma som de gör. Inte till alla barn.

    I en bok i litteraturvetenskap för barn&ungdom som jag läste i somras så stod det en passus om "Att skriva det barn vill ha" och det avfärdades som att enbart tänka på den kommersiella synvinkeln. Det blev jag ganska irriterad på. Jag antar att de menade massproducerade barnböcker, men precis som du skriver - alla barn gillar inte alls sådana böcker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fånigt. Som att barn bara skulle vilja ha sk "kommersiell litteratur" (vad det nu är?) om de fick välja. Vilket underskattande av unga läsare.

      Radera
  2. Jättebra inlägg Janina!!!

    Det är som att man som vuxenförfattare ska vara egen, medan barn- och undomsboksförfattarna ska vara mer en grå massa.

    Kanske är lättare när man ska köpa presenter till sina ungar? Bara ta en ur högen, den passar alla!

    Skönt att de finns de som vet skillnaden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja - precis! Slippa tänka efter när man köper presenter, liksom. One size fits all.

      Radera
  3. Hemsk tanke Nina. Vilken solkig sörja det skulle bli. Ta en ur högen liksom. Same same.

    Och jag är ju den som ska läsa böckerna innan barnen kan läsa själva. Så absolut är barnböckerna till för mig också. Både när jag skriver och när jag läser. Jag vill tro att föräldrar som läser också gillar olika och att bli överraskade. Jag vill ha berättelser som lever länge och de tror jag de berättelser gör som har något att säga. De som författaren har skapat själv av lust.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, med högläsningsböcker och vuxna läsare finns det ju absolut dubbla målgrupper.

      Själv skulle jag inte heller kunna skriva om något som jag inte var intresserad av. Jag måste vara berörd av mitt ämne, annars går det ju inte. Men det är som att barn- och ungdomslitteraturen aldrig riktigt slipper sitt pedagogiska arv. Att det fortfarande alltid finns en nytto- och behovsaspekt när man bedömer den. (Vilket det inte gör för vuxenlitteraturen.)

      Radera
    2. Korrigering: " Ja med högäsningsböcker och BILDERBÖCKER" skulle det förstås vara.

      Radera
  4. Väl skrivet! Håller med fullständigt!

    SvaraRadera
  5. Jag tycker det som du beskriver för svensk barnlitteratur är facinerande. Jag bor i Vancouver i Kanada, och den nordamerikanska litteraturen verkar vara så mycket mer präktig än den svenska. Allt ses genom glasögön som ger ett rosa skimmer över allt det som betraktas. Budskapen är nästan alltid övertydliga och det är sällan man sveps med eller förundras över en berättelse för barn.

    När vi kommer hem på sommaren blir biblioteket i Hagfors en skattkammare. Mina killar och jag slukar böcker om allt mellan himmel och jord, medan favoriterna i Kanada oftast är faktaböcker om djur, dinosaurier, lego ninjago, eller whatever som är inne i leksaksväg. Hemma förundras jag över hur läskiga, realistiska och hemska svenska barnböcker FÅR vara. Jag skriver "får" eftersom man naturligtvis får skriva vad man vill; i slutändan är det dock förlagen som bestämmer vad som publiceras och vad vi får läsa. Svenska förlag verkar dock så mycket mer toleranta och liberala än nordamerikanska - därför ler jag lite när du skriver att svenska böcker har en begrönsad stil där realism verkar poängteras mer än i Nordamerika. Det finns kanske, men jag har nog aldrig sett en amerikansk eller kanadensisk bok med fattiga alkoholist barn som huvudperson i plotten!

    Normen här verkar vara att det alltid måste finnas ett pedagogiskt syfte med böcker för unga. Litteratur för pojkar enligt vänner som har äldre barn, finns nästan inte.

    Spännande att ta del av dina åsikter. Ska kika mer på dina boktips och se om vi kan berika biblioteket på Svenska Skolan i Vancouver med några av dina förslag. Föreslå gärna böcker för äldre pojkar - detta verkar även vara ett problem i Sverige. Här har den obligatoriska boken för samtliga i 8.e klassen titlar som "The summer I turned pretty"...;-)...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lena! Vilken intressant jämförelse du gör med nordamerikansk barnlitteratur. Själv minns jag när jag var liten och hittade en bok med vuxna pekpinnar i. Jag märkte det direkt, blev förolämpad och lade den ifrån mig. Så det där tycker jag är jätteviktigt, att man respekterar barnet genom att inte försöka uppfostra det genom sin text.

      Att vi svenskar skull vara lyckligt lottade i det avseendet har jag inte tänkt på. Men det var som sagt väldigt intressant att höra att du tycker att svenska barnböcker har en friare stil än i Kanada.

      Jag kan absolut fundera på boktips som kan passa äldre killar. Men när du säger äldre, tänker du högstadiet då?

      Radera
    2. Hej Lena! Jag har funderat lite på några bra böcker som berättas ur en killes perspektiv. (Det är ju alltid knepigt det där att tipsa om böcker till killar respektive tjejer. Själv har jag alltid läst böcker med såväl manliga som kvinnliga huvudpersoner, men jag kan samtidigt tänka mig att man under en viss period i livet har lättare att identifiera sig med huvudpersoner av sitt eget kön.)

      För mellanstadiet: Per Nilsons Extra-serie (börjar med "Extra – en morgon stod hon bara där") och "Lennart Lordis loggbok – utsikt från livets planet av Tove Berggren"
      För ca 11-12 år och uppåt: Peter Barlachs serie om John (börjar med "Inte bara tennis")

      Radera
  6. Fast vuxenböcker skulle väl också tjäna på att vara lite mer varierade? Det handlar ju inte främst om att ni författare ska ändra på er, utan kanske snarare att gruppen författare inte borde vara så homogen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. DET håller jag däremot med dig om. Att författare till stor del är en homogen grupp och att det vore nyttigt med andra perspektiv än det vanligaste (vit, heterosexuell medelklass). Det välkomnar jag i allra högsta grad, men jag tänker att det kanske framför allt handlar om samhällsstrukturer och att det alltså är något man måste förändra med politiska medel.

      JAG kan emellertid bara skriva om det jag känner till och det som berör mig personligen, och därför kan jag inte anpassa mig till att skriva om sådant som "behövs". Hur behjärtansvärda behov det än är.

      Och jag upplever det som att det finns en större förståelse för det personliga i skrivprocessen när det gäller vuxenboksförfattare, medan det för barnlitteratur finns mer av ett pedagogiskt tänk som utgår från målgruppen.

      Radera