torsdag 6 december 2012

Får man fråga vad som inspirerade dig till att skriva boken och hur berättelsen om Minna växte fram?


Frågade bibliotekarien Anja i kommentarsfältet. Och ja, det får man hemskt gärna fråga!

Jag började skriva manuset till Slottet av is när jag gick en skrivarkurs på Folkuniversitetet. I början var jag lite blyg med mitt skrivande, det kändes privat och var förknippat med små hemliga lappar och dagböcker. Men när jag gick kursen lärde jag mig att diskutera mina texter med andra, och det var väldigt viktigt för mig. Jag kom liksom ut ur garderoben med att jag siktade på publicering. Och det var faktiskt det första avgörande steget i min skrivprocess.

När jag väl hade bestämt mig för att skriva ett barnboksmanus med sikte på att bli publicerad, gick det ganska snabbt. Jag sprutade ur mig text och skrev på varje ledig stund i ett nybörjarentusiastiskt rus. Jag var så glad och uppfylld av att jag faktiskt hade tagit tag i min gamla författardröm, och jag brann för min berättelse. 

En av de tidigaste idéerna jag hade handlade om en familj som satt runt ett matbord och där stämningen var krypande, obehaglig och förtätad. Jag tänkte mycket på de där personerna, vilka de var, hur de mådde, vad de tänkte. Och på hur den där otäcka stämningen påverkade barnen i familjen. 

Jag hade också en idé om en hemlig hissknapp, som om man tryckte på den tog hissen till en inbjudande och idyllisk liten trädgård. Det var en idé jag hade haft länge, men som jag inte riktigt vet var jag fått ifrån. Kanske kan jag ha läst något liknande någon gång som barn. Eller så hade jag drömt om den, för den var så tydlig, den där bilden av hissknappen. 

Och det var när jag parade ihop idéerna om familjen vid matbordet med den magiska hissknappen som mitt manus började ta form. 

Jag hade en väldigt tydlig bild av hur stämningen skulle vara i berättelsen. Sagoskimrande och fantastisk, men ändå lite skruvad och med små lustiga detaljer. Och jag ville att läsaren skulle få kastas mellan värme och kyla, spänning och lugn. Jag tänkte mycket på de berättelser jag tyckte om att läsa som barn och hämtade inspiration från dem. Som till exempel Mio min MioKalle och chokladfabriken, böckerna om Narnia och Glasblåsarns barn

Min arbetsprocess är nog rätt strukturerad. Jag skriver ett synopsis som är indelat i tre akter, och jag är noga med var i berättelsen det ska finnas vändpunkter och vad konflikterna ska bestå i. Sedan skriver jag ett råmanus, som är ganska uselt. Men i det där första skedet handlar det bara om att få ner berättelsen på pränt, och inte så mycket om språk och finlir. Sedan redigerar jag i flera vändor. Det blir nog en tio stycken, sammanlagt. 

Jag ger mig inte förrän manuset är så bra som det bara kan bli. Någon annan kanske skulle kunna skriva bättre, men jag vill känna att det är så bra som jag förmår. 

9 kommentarer:

  1. Du får det att låta så himla lätt!!!
    Men att du tänkt utifrån "akter" redan från början tror jag dig långt. Jag har hört att ett manus som har en genomtänkt dramaturgisk kurva är ett förlags våta dröm...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör jag? Men det är nog bara för att allt är lätt i efterhand: bokskrivande, barnafödande, stora idrottsprestationer ... När man är inne i det, jobbar och sliter och inte vet hur det ska gå, däremot. Då känns det ju ofta ganska tungt och oöverstigligt.

      Radera
  2. Det låter spännande, Janina! Så då är det alltså en berättelse som du bitvis har haft i tankarna länge... Du nämner ju att du sedan tidigare hade en tanke om familjen vid matbordet, den otäcka stämningen och en magisk hissknapp. Jag får uppfattningen att strukturen i skrivprocessen har varit viktig för dig och blir nyfiken på om du under skrivandet av boken oftast har väntat tills de andra idéerna tagit form i huvudet innan du har satt dem på pränt, eller om uppslagen snarare har kommit till dig medan du har suttit och skrivit? :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm, intressant fråga. Den stora strukturen gör jag färdigt i synopsisen. Det handlar om början och slut, hur protagonisten utvecklas under berättelsen och vad som ska hända i vilken ordning. Jag har kvar min synopsis till "Slottet av is" och det mesta stämmer väldigt väl med hur den färdiga berättelsen sedan tog form.

      Men scener, dialoger och småsaker kommer ofta till mig när jag skriver, och jag utvecklar synopsisen vidare hela tiden under skrivprocessen. I synopsisen kan det till exempel stå: Minna hittar hissknappen. Men själva scenen, alltså hur hon tänker och känner, precis hur det går till när hon hittar knappen etc, det kan jag komma på under tiden jag skriver.

      Samtidigt kan det ju förstås hända att jag har tänkt ut en scen innan jag sätter mig vid datorn. Jag kunde gå och längta en hel dag efter att få sätta mig vid datorn och skriva ner en scen eller ett kapitel jag hade tänkt ut.

      Så sammanfattningsvis: Stora intrigtrådar och händelseförlopp gör jag tidigt. Scener, dialoger och detaljer växer fram successivt.

      Radera
    2. Ja, det är nog rätt naturligt att både följa någon sorts plan eller struktur och komma på saker allteftersom man skriver, men det var kul att höra hur just du har tänkt och jobbat!

      Radera
  3. Såg utställningen "Undrien" av Magnus Lönn härom året och undrar : ) om du har lånat namnet därifrån? Jag minns att jag själv önskade att jag kommit på ett sådant bra namn på en fantastikvärld.

    Ann-Katrin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ann-Katrin!

      Nej, jag har faktiskt kommit på namnet själv. Jag ville ha ett namn som hade något med "under" att göra – både som en liten referens till Alice i Underlandet och för att namnet skulle associera till det undermedvetna (Freud, du vet). Undrien låg bra i munnen och lät som ett "riktigt" land eller landskap, som Umbrien i Italien. Däremot googlade jag namnet i ett senare skede för att kontrollera att det inte fanns i någon annan barnbok eller dylikt och då upptäckte jag att det hade funnits en konstutställning med samma namn. Men det tyckte jag inte gjorde något.

      När jag började skriva på manuset hette Undrien Nedanom. Det är också ett bra namn, tycker jag, men jag gillar Undrien bättre. Kul att du tycker att det är ett bra namn!

      Förlaget har gjort en engelsk säljtext till boken och där har de översatt Undrien till "Undria". Vackert, tycker jag.

      Radera
  4. Hej Janina! Halkade in på din blogg och nu blir det ju en väldigt eftersläntrande kommentar men jag läste nyligen "Slottet av is" och gillade jättemycket! Kom på när jag läste det här inlägget att jag blev påmind om en bok jag läste när jag var liten när jag läste din bok - nämligen "Millans märkvärdiga mormor" av Antoinette Baker. Den handlar också om en flicka som hittar en hemlig knapp längst ner i hissen som tar henne till en ännu hemligare mormor. Jag tror säkert det var den boken du läste när du var liten som omedvetet verkar ha inspirerat dig. :-) Tack för en fin bok!

    SvaraRadera
  5. Hej! Vad kul att du gillade Slottet av is! Jag har googlat och tror att du är något på spåren med "Millans märkvärdiga mormor", kul! Länge undrade jag om jag hade läst om en hissknapp eller om jag fabricerat ihop alltsammans. Måste se till att få tag i den och läsa om! Kul att en berättelse kan ligga latent i nästan 30 år för att sedan poppa upp i skrivprocessen.

    SvaraRadera