torsdag 31 januari 2013

Christins hemlighet

Författaren Christin Ljungqvist lovar oss att hon ska avslöja en hemlighet på sin blogg i morgon. Håll utkik!

onsdag 30 januari 2013

Kvällens Torgny Lindgren – eller hur man inte ska signera böcker

I dag har jag varit med min syster och min mamma och lyssnat på Torgny Lindgren på Kulturhuset. Torgny Lindgren är en av mina stora favoriter. Hummelhonung är en av hans bästa och den har jag läst fem, sex gånger och i min egen bok finns en liten Torgny-inspirerad gubbe som äter lungmos.

Torgny Lindgren var förtjusande på scen: rolig, filosofisk och beläst. Jag hade ett anteckningsblock med mig och skrev upp tänkvärda saker han sa.

Efteråt bildades en liten signeringskö och jag, mitt nöt, hade inte med mig någon bok. Så jag rusade upp till entrén och köpte Hummelhonung i pocket för en femtiolapp och sedan sprang jag tillbaka ner igen. Jag stod i kön till signeringen och blev lite svettig om händerna. Skulle jag säga något till honom? Men vad? "Du är min favoritförfattare." Nej, hu så banalt. Jag sträcker bara fram boken och säger "hej", tänkte jag. Eller jag kan säga "Hummelhonung är min favorit." Nej, usch. Händerna blev allt svettigare.

Så var det äntligen min tur. Tanten framför mig pratade och pratade och tjatade om Raggsjö och gud vet allt. Hon liksom bara bet sig fast. Då tog Torgny min bok och signerade den samtidigt som han fortsatte att prata med tanten framför. Han tittade upp helt kort, jag knixade ett "tack" och sedan fortsatte han att prata med tanten.

Okej, detta vet jag nu.

Om någon läsare någonsin skulle vilja få min bok signerad ska jag försöka se den personen. Om jag så säljer för miljoner utomlands och hamnar i Svenska Akademien. För det man är ute efter när man står i en signeringskö är förstås det lilla mötet med den som har skrivit, inte en fattig signatur. Och då får man som författare se till att bjuda på ett sådant möte – om aldrig så kort och opersonligt. 

tisdag 29 januari 2013

Öppet brev till Kalle Skavank




Nä, Kalle Skavank.

Nu orkar jag inte med dig längre. Jag gillade dig i början. Men nu är du är det ENDA min son vill att jag ska högläsa. Och jag tyar inte mer. Jag är trött på söderförort. Och varför låter din pappa dig jobba i kiosken jämt? Det är faktiskt inte schysst, och dessutom är det förbjudet med barnarbete.

Snälla fina bloggläsare, kan ni inte tipsa en uttråkad moder om några (bra!) högläsningsböcker som passar för en Kalle Skavanktokig sexåring?

Detta är vår kravlista:

Inte för komplicerat och beskrivande språk
Nyutgivet
Gärna färgbilder
Gärna humor (ej putslustig sådan dock)
Ej långtråkigt!

PS. Kalle Skavank-serien är bra och spännande. Bara inte 800 böcker på raken. DS

Nu finns jag på Facebook

Nu har jag skapat en författarsida på Facebook. Vill man titta och/eller gilla kan man klicka på den lilla Facebook-knappen längst upp till höger.

Tanken är att jag ska koppla bloggen till Facebook så att man kan få uppdateringar om nya blogginlägg direkt i sitt flöde. Jag följer en del andra bloggar så och tycker själv att det är ganska fiffigt. Så gå in och gilla nu, hörrni!

måndag 28 januari 2013

Torka aldrig tårar på pendeltåget


Varning för att läsa Patrik Lundbergs bok Gul utanpå på allmänna kommunikationsmedel!

Jag hann inte längre än till sidan 16 innan tårarna riktigt droppade.

Nu har jag läst färdigt den, och jag gillade Patrik och berättelsen. Men däremot inte riktigt formen. Mer om det skriver jag en annan gång.


söndag 27 januari 2013

Ungdomsbokshelg – vad handlar crossovertrenden om ?

I Lundströms bokradio i P1 i lördags pratades det ungdomsböcker. Är lågstatusgenren ungdomsromanen på väg in i finlitteraturens finaste finrum? undrade reportern. Förläggaren Ada Wester på Gilla Böcker och ungdomsboksförfattaren Mats Strandberg intervjuades och pratade om ungdomsromanens status nu och för tjugo år sedan. Hur kommer det sig egentligen att allt fler vuxna läser ungdomsböcker? Vad är egentligen en ungdomsroman? Tyder ungdomsbokens uppsving på en infantilisering hos vuxenläsarna?

Det var ett intressant program. Samtidigt kan jag tycka att det blir problematiskt när man utgår från begrepp som "infantilisering" och "lågsatusgenre" när man gör ett program om ungdomsböcker. Jag funderar på vad det kommunicerar till lyssnarna. 

Till exempel fick både Ada Wester och Mats Strandberg välja mellan Brott och straff och en ungdomsbok. Båda avböjde att svara, men vad menar man egentligen med att ställa en sådan fråga?  Som journalist vill man antagligen spetsa till det lite. Men jag kan känna mig lite förbryllad över att man valde att göra ungdomsboken till en så tydlig motpol till så kallad seriös vuxenlitteratur. Vi som läser mycket ungdomsböcker vet ju att genren i sig inte är mindre sofistikerad än vuxenutgivningen. 

I Svenska Dagbladet fanns en lång artikel som också handlade om crossover i helgen. Artikelförfattaren Elise Karlsson pekade på att gränserna mellan vuxenlitteratur och ungdomslitteratur håller på att luckras upp. Och så här analyserade hon det fenomenet:

"Att ungdomsböcker i allt högre grad har börjat läsas även av vuxna läsare, både utomlands och i Sverige, ses av somliga som ett tecken på infantiliseringen av samhället. Men man kan lika gärna kunna [sic] tolka det som att ungdomsböckerna nuförtiden är vassare skrivna än många vuxenböcker."

fredag 25 januari 2013

torsdag 24 januari 2013

Tips: skrivkurs

Författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck håller skrivkurs igen – man kan anmäla sig HÄR.

Jag har gått kurs för dem och den var bra! Några av Johannas dialogtips tänker jag ofta på (att stryka onödiga ord för att få dialogen mer naturlig, till exempel att skriva "fin du är i håret" istället för "vad fin du är i håret".) Och när jag fick kontrakt med BC var det väldigt skönt att Johanna och Lisa hade berättat om korr, omslag och PR så att jag visste en del om vad jag kunde förvänta mig.

En sak Lisa berättade om på kursen brukar jag tänka på ganska ofta. Att innan man får bokkontrakt går man och tänker att om man bara får ett ja så kommer hela ens liv att förändras. Och på ett sätt gör det ju det: det är fantastiskt att få ge ut en bok. Men på ett annat sätt är allting precis, precis som vanligt. Man fortsätter ändå att jobba på sitt vanliga jobb och man fortsätter ändå att jaga skrivtid, precis som man gjorde innan det där åtråvärda kontraktet.

För just så är det, tycker jag.

Läsglädje


Jag har tidigare skrivit om böckerna i serien Äventyr i Paradiset av Moni Nilsson och Elin Lindell. Det är läsa-självböcker som också funkar som högläsningsböcker och de är så himla bra. Värme, humor, dramatik och underbar dialog på bara några meningar per sida, gör om det den som kan! 
 
Jag fick en bok signerad av Moni Nilsson på bokmässan och då passade jag på att berätta hur mycket jag gillade den här serien. Sådant där brukar jag vara dålig på annars, att ge beröm till en författare jag gillar. Förut har jag nog tänkt att det känns lite fjäskigt och fånigt. Men nu när jag skriver själv så tänker jag inte så längre, utan mer att man som författare med största sannolikhet blir glad över att få positiv respons på något man har slitit med. (Och Moni Nilsson blev såklart glad!)
 
Nu har min sexåring precis lyckats att själv läsa böckerna om Kakan och Slatten i Paradiset. Och häromdagen skrattade han så att det kvillrade när han läste högt för mig. Det var ljuvligt att få vara med om en sådan läsglädje. 

Det här var stycket han skrattade så hemskt åt:
 
"Om man har två bröder som gillar att klappa en hårt på huvudet får man huvudvärk. 
Slatten har ofta huvudvärk. 
Mamma tror att han behöver glasögon. 
Slatten tror att han behöver nya storebrorsor."

onsdag 23 januari 2013

Den allra första recensionen

Idag fick jag mejl från min förläggare Kaa med en förhandstitt på min allra första recension, den från Bibliotekstjänst. Den var mycket positiv, både till min text och Jonnas fina bilder.

"Slottet av is är juristen Janina Kasteviks (f. 1979) debut som författare, och det är en start som lovar gott för framtiden! I genreblandningen mellan fantasy och realitet speglas barns rätt till respekt och trygghet."

"Jonna Björnstjernas illustrationer är makalöst dekorativa och imponerande grafiskt välkomponerade. De skarpa kontrasterna mellan starka känslor som återspeglas i en spännande, kreativ och grafiskt noggrant genomförd omgivning framhäver textens intensitet."

Elisabeth Eliasson Roos, BTJ

Jag är glad. Och lite lättad. Samtidigt hade jag så gärna vilja veta mer om vad lektören tyckte. Två hundra ord (som är max för BTJ:s recensioner) är verkligen lite för en otålig och nyfiken debutant. 

Glasbarnen – en bladvändare


Kristina Ohlsson är en uppmärksammad deckarförfattare som vanligtvis skriver böcker för vuxna. Glasbarnen, en spökhistoria för 9–12-åringar, är hennes debut som barnboksförfattare.

Billie flyttar med sin mamma till ett stort gammalt hus i Åhus. Snart börjar mystiska saker hända. Spökar det? Billie bestämmer sig för att tillsammans med sin kompis Aladdin utforska husets förflutna.

Det hemsökta huset är ett väl beprövat grepp i skräckgenren, men det är inte i sig ett problem. Det går att använda sig av ett klassiskt koncept men ändå göra berättelsen originell. För det krävs dock att språk, stämning och karaktärer står ut och gör historien personlig. Och i det här avseendet tycker jag att Kristina Ohlssons barnboksdebut saknar något. 

Jag får aldrig riktigt lära känna Billie. Hon blir rädd när det händer mystiska saker i huset – men vem skulle inte bli det? Andra känslor, drivkrafter, tankar och drömmar får läsaren veta väldigt lite om. Ibland är texten också väl sammanfattande och förenklad för den tänkta målgruppen, tycker jag.

Berättelsens styrka är dock den säkra dramaturgin. Det är en van spänningsförfattare som är i farten, det märks. Det är spännande hela tiden och trots lite grund psykologi så är boken en riktig bladvändare. Glasbarnen är således, trots mina synpunkter ovan, en underhållande mysrysare i stil med Ingelin Angerborns och Katarina Genars böcker.

tisdag 22 januari 2013

Nu pratar alla om "Förr eller senare exploderar jag"


Jag hade tänkt skriva en fyllig recension av John Greens hyllade ungdomsbok Förr eller senare exploderar jag (The fault in our stars i originaltitel).

Men jag visste för sjutton inte var jag skulle börja. Den är ju så komplex, den här boken. Bara metahistorien: cancerboken som inte är en cancerbok inuti en cancerbok som inte är en cancerbok. Sedan har vi alla metaforer och intertexter, med anspelningar på allt från Shakespeare till Den store Gatsby. Den intressanta diskussionen om huruvida en författare får avslöja saker om huvudpersonerna som inte framgår av texten. Den smarta och mångtydiga sistameningen. Och sedan allt annat jag skulle vilja få med: humorn och intelligensen, den lysande dialogen, det storslagna anslaget, och så döden som en svart skugga över hela berättelsen. 

Själv uppskattade jag faktiskt bihistorien om Peter van Houten och den litteraturvetskapliga diskursen mest. Fast det egentligen är den sorgliga och fina kärlekshistorien mellan Hazel och Augustus som står i fokus.

Nej, det blev helt enkelt för svårt att recensera en så här mångbottnad bok på ett bra sätt på det begränsade utrymmet man har i en blogg. Så jag nöjer mig med att boktipsa den här gången istället. Läs Förr eller senare exploderar jag! Det är en smart, rolig och livsbejakande bok om döden.

För den som vill läsa mer om boken så finns det en massa att gotta sig i på nätet:

Förläggaren Karin Lemon, (som också är min förläggare, coolt va!) blir intervjuad om den svenska utgåvan
Lisa Jannerling på Barnens Bokklubb berättar vad hon tycker
Läsarna ställer frågor till John Green om olika läsningar av boken. (Mycket intressant, missa inte!)

måndag 21 januari 2013

Pimpa din blogg

Den uppmärksamme lägger kanske märke till att jag har ändrat designen på bloggen? En ny header är på gång, men under tiden jag väntar på den passade jag på att göra en liten makeover.

För den som är sugen på att fixa till sin blogg kan jag tipsa om Etsy. Om man söker på "blog template" eller "blog design" kan man köpa en färdig design inklusive en enkel header för någon hundralapp. Det är ett enkelt sätt att piffa upp bloggen lite utan att behöva betala en grafisk designer och hemsidesnickrare en förmögenhet. För den som vill ha hjälp med en helt skräddarsydd bloggdesign finns det också prisvärda alternativ. Det finns mycket fint, gå in och titta!

Shopen där jag köpte header och knapparna för mejl och Twitter heter Beautiful dawn designs

söndag 20 januari 2013

Sneak peek på Slottet av is

Janina Kastevik Jonna Björnstjerna Slottet av isSlottet av is Jonna Björnstjerna Janina Kastevik

Slottet av is Jonna Björnstjerna Janina KastevikSlottet av is Jonna Björnstjerna Janina Kastevik

Slottet av is Jonna Björnstjerna Janina Kastevik

Jag är förstås partisk men jag tycker att Jonna Björnstjernas illustrationer till Slottet av is blev så fina. Inför varje kapitelstart har hon gjort en bedårande kapitelvinjett. Varje kapitel har fått en unik bild som innehåller en detalj från just det avsnittet i berättelsen. Ser ni elkabeln och hissknappen i den första vinjetten? Och den lilla draken i den andra?

Omslaget har fått ett riktigt sagoskimmer, med glansiga snirklar på matt botten. Jonna var inspirerad av omslaget till Michael Endes klassiker Den oändliga historien när hon gjorde det, berättade hon för mig. Och jag blev så förvånad, för just så hade jag föreställt mig det i min fantasi. Fast det hade jag aldrig sagt till Jonna. 

fredag 18 januari 2013

Ropen skalla, skolbibliotek åt alla!

Numera finns det en lag som kräver att alla elever i grund- och gymnasieskolan i Sverige ska ha tillgång till ett skolbibliotek.

Det tycker jag är bra. För även de barn vars föräldrar inte själva köper eller lånar böcker ska få tillgång till bra barnlitteratur. För mig är det en fråga om demokrati och jämlikhet. Alla barn ska få möjlighet att utveckla sitt språk och sin läsförståelse, för utan goda färdigheter på de områdena klarar man sig inte i det samhälle som vi lever i idag.

Att det finns en skyldighet för skolorna att ge eleverna tillgång till skolbibliotek betyder dock inte att alla skolor måste ha ett fysiskt bibliotek på plats i skolan. Har man ett organiserat samarbete med folkbiblioteket kan det räcka för att kravet på skolbibliotek ska anses uppfyllt. Det räcker dock inte med enstaka besök vid behov på folkbiblioteket. (Se vidare Skolverkets juridiska vägledning HÄR.)

På mitt barns skola besöker man folkbiblioteket var 14:e dag, och det tycker jag är ett fullgott alternativ till ett skolbibliotek i skolans egna lokaler. (Även om det naturligtvis hade varit det bästa.)

Hur ser det ut på dina barns skola eller den skola du arbetar i? Finns det ett skolbibliotek och hur ser det ut? Finns det en skolbibliotekarie? Om inte, hur jobbar man i sådant fall för att kompensera för detta? Arbetar du på folkbibliotek och har erfarenheter av arbetet med skolan som du vill dela med dig av?

onsdag 16 januari 2013

Bildbevis

Visserligen med argt ljus och mobilkamera, men ändå. Nu har jag hållit den i handen. Ska försöka ta några bättre bilder på Jonnas vackra omslag och illustrationer i dagsljus. Ha en fin kväll!


tisdag 15 januari 2013

På väg

Min bok alltså. Den skickades enligt uppgift från förlaget idag och är nu på väg hem till ett stycke väldigt pirrig och förväntansfull debutant.

Patrik Lundberg på bloggen Bokhora

Patrik Lundberg debuterar med ungdomsboken Gul utanpå, som handlar om att växa upp som adopterad. Jag är definitivt nyfiken på hans debut och det verkar det vara fler som är, för de senaste dagarna har han figurerat i såväl DN som på SVT. Igår var han dessutom på "måndagsmöte" hos Bokhora HÄR.

Och eftersom jag gnällde lite över Johanna Ö:s bilderboksrecensioner häromveckan så vill jag nu passa på att lyfta fram att Bokhora är bra på att på ett naturligt sätt låta barn- och ungdomsböcker ta plats på bloggen. Bara för att de är intressanta, och inte för att det är något särskilt tema eller så. Det gillar jag. 

måndag 14 januari 2013

Kvällens godnattsaga

Blir den här.


Jag brukar kuppa och tvinga mig till att få välja godnattsaga ibland. Och då väljer jag ofta Pija Lindenbaum.

En bra bilderbok vänder sig till vuxenläsaren också. För det är trots allt jag som ska orka läsa om och om igen, tycka att berättelsen är rolig och spännande och dramatisera och högläsa med entusiasm. Det vet Pija Lindenbaum, det märker man.

söndag 13 januari 2013

Kanske ett av världens roligaste jobb ...

... har Björn Jansson, programledare för P4 Mötet. I programmet intervjuar han nämligen författare, skådespelare, regissörer och andra personer med konstnärliga yrken. Tänk vad spännande att ha som yrke att prata med människor man är nyfiken på och intresserad av. (Åtminstone får han det att låta som att han är nyfiken på dem han intervjuar.)

I P4 Mötets arkiv finns det många intervjuer med barn- och ungdomsboksförfattare. Bland andra Nina Ulmaja, Katarina Kieri, Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck, Stefan Casta, Moa Eriksson Sandberg och Sofia Malmberg.

Gillar du, som jag, att höra andra prata om skrivande är det alltså bara att podda ner som attsingen. 

fredag 11 januari 2013

Så funkar det: barnbokslektör åt BTJ

Min syster Sarah Utas är en väldigt engagerad barnboksbibliotekarie och recensent för Bibliotekstjänst (BTJ). Jag var nyfiken på hur det funkar att vara lektör på BTJ och bad därför henne att gästblogga om detta. 

Att få en bra recension i Bibliotekstjänst sambindningslista är toppen för en författare. Det ger bokförsäljningen en rejäl skjuts och ett skönt klirr i kassan för böckernas upphovsmän. Även om en del bibliotek de senaste åren har valt att göra sina bokinköp från andra inköpsställen har Bibliotekstjänst fortfarande ett stort inflytande på hur de svenska biblioteken köper böcker.

För att få recensera för BTJ ska man vara bra på sitt ämne och kunna skriva och leverera i tid. Många av dem som recenserar barn- och ungdomslitteratur är bibliotekarier. Några är lärare, litteraturvetare eller författare.

För drygt tio år sedan var jag en ganska färsk barnbibliotekarie när jag av en händelse såg att BTJ sökte nya recensenter, eller lektörer som det kallas, till bland annat barn- och ungdomslitteratur. Det är ett eftertraktat jobb och vem var jag att få skriva och stoltsera med mitt namn i de där katalogerna som vi så högtidligt samlades kring på bibliotekets inköpsmöten? Men så tänkte jag på min handledare från när jag skrev magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap. Handledaren som slet sitt hår över mina svulstiga formuleringar och min oförmåga att hålla distans till de barnböcker som uppsatsen avhandlade. Hur hen sa att jag nog skulle passa bättre som bokrecensent än som forskare i den akademiska världen. Det var förstås inte menat som en komplimang, men helt självsvåldigt valde jag att tolka den så. Jag skrev ett brev om mig själv och blev antagen som lektör.

Med antagningsbrevet och anställningskontraktet fick jag med ett lektörs-PM med de regler som vi har att förhålla oss till. Det är nämligen inte alls bara att fläska på med ett svulstigt tyckande, utan det finns strikta förhållningsorder angående vad recensionerna ska innehålla. Det ska till exempel finnas en presentation av författaren och en beskrivning av hur just den här boken förhåller sig till författarens tidigare verk och till andra verk inom genren. Även en kort presentation av handlingen och bokens tema, en karaktärisering av personer, miljö, tid, språk och stil bör också finnas med. Bilderna ska beskrivas och även omslag och layout samt värderingar så som politik, etik, religion och genus. Fackmässig tillförlitlighet, översättning, lämplig ålder och litterärt värde är också aspekter som bör finnas med. Är boken en bilderbok ska samspelet mellan text och bild också beskrivas.

Då allt detta ska rymmas på 170-200 ord så det gäller att väga varje ord på guldvåg. Jag gör ofta så att när jag sätter mig ner för att skriva så skriver jag recensionen med så många ord som jag tycker mig behöva, sedan kokar jag ner den tills bara det allra viktigaste är kvar och ser till att jag får med alla aspekter men med så få ord som det bara är möjligt. Det blir en hel del bollande med ord och formuleringar och när jag är klar brukar jag ändå hamna på dryga 190 ord. Men är man pratsam så är man.

Något av det viktigaste att ha i åtanke när man skriver är ändå att recensionerna ska vara inköpsvägledande. Bibliotekarierna ”ute på fältet” kan omöjligt överblicka hela bokmarknaden och varje enskild bibliotekarie kan omöjligt ha kompetens på alla olika ämnesområden heller. Det gör att många bibliotek köper den här litteraturbevakande tjänsten av BTJ där merparten av utgivningen är läst och utvärderad av ämnesexperter. Därför är det viktigt att jag som lektör skriver om sådant jag tror att mina bibliotekariekollegor behöver och vill veta. Man får inte missa att nämna att boken innehåller lösa pappersdockor att leka med, eller att den har ömtåliga flikar med små hemliga lappar att öppna eller en spiralhäftad pärm som kan fastna i bibliotekens sorteringsrobotar. 

Ibland blir det nästan som att lägga pussel när man ska få in alla viktiga aspekter i en väldigt kort text och då kan det komma för mig att önska att jag vore till exempel Lotta Olsson och fick ett stort, fint utrymme på allra bästa plats i Dagens Nyheters kulturdel där jag kunde tillåta mig att använda fler adjektiv och inte behövde skapa helt nya former av sammansatta ord, allt för att hamna under de där 200.

Som författare kan man säkert känna att man sitter i knät på såväl tidningarnas recensenter som på Bibliotekstjänsts lektörer. Skulle det sedan vara så att man känner att man har fått ett omdöme som man upplever är orättvist, missvisande eller helt enkelt att lektören har gjort fel eller missförstått boken, då har man möjlighet att vända sig till Bibliotekstjänsts granskningsnämnd. Vid ett möte behandlas då boken och den recension som boken har fått. Är det så att granskningsnämnden håller med om författarens invändningar får boken en ny recension – av en annan lektör.

Det har hänt mig en gång på tolv år att en författare har hört av sig och varit missnöjd med det jag skrivit och jag minns det fortfarande. Även om det var en synnerligen obehaglig upplevelse har jag inte för avsikt att blunda för brister jag ser hos böckerna jag recenserar för att i framtiden undvika arga brev från förorättade författare. Däremot gör jag mitt allra bästa för att vara saklig, ärlig och proffsig och skriva omdömen som biblioteken har nytta av och som böckerna är förtjänta av. 

/Sarah

torsdag 10 januari 2013

Boktips: Barnboksvärldar

Barnboksvärldar – samtal med författare är en samling intervjuer med barn- och ungdomsboksförfattare som har publicerats i tidskriften Opsis Kalopsis mellan åren 1986 och 2000. Elsie Johansson, Ulf Nilsson, Per Nilsson, Peter Pohl, Maria Gripe, Astrid Lindgren och Lennart Hellsing är några av de författare som blivit intervjuade.

Det är fina samtal om författarnas liv, deras syn på barnlitteratur, det praktiska skrivandet, synen på barnbokskritik och inspirationen till böckerna.

Boken rekommenderas varmt till alla som är intresserade av barn- och ungdomslitteratur. 

onsdag 9 januari 2013

Landet Undrien och andra namn i min bok

Jag fick en fråga av bloggläsaren Ann-Katrin: Såg utställningen "Undrien" av Magnus Lönn härom året och undrar : ) om du har lånat namnet därifrån? Jag minns att jag själv önskade att jag kommit på ett sådant bra namn på en fantastikvärld.

Mitt svar: Hej Ann-Katrin! Nej, jag har faktiskt kommit på namnet själv. Jag ville ha ett namn som hade något med "under" att göra – både som en liten referens till Alice i Underlandet och för att namnet skulle associera till det undermedvetna (Freud, du vet). Undrien låg bra i munnen och lät som ett "riktigt" land eller landskap, som Umbrien i Italien. Däremot googlade jag namnet i ett senare skede för att kontrollera att det inte fanns i någon annan barnbok eller dylikt och då upptäckte jag att det fanns en konstutställning från 2010 med samma namn. Men det tyckte jag inte gjorde något.

När jag började skriva på manuset hette Undrien Nedanom. Det är också ett bra namn, tycker jag, men jag gillar Undrien bättre. Kul att du tycker att det är ett bra namn!

Förlaget har gjort en engelsk säljtext till boken och där har de översatt Undrien till "Undria". Vackert, tycker jag.
_____

Bild: Wikimedia commons
Det här var en jätteintressant fråga! Nästan alla namn i min berättelse har en underliggande betydelse eller är en referens till något jag gillar. Huvudpersonen Minnas namn associerar ju naturligtvis till "min", precis som Mio. Jag är väldigt förtjust i intertexter, alltså anspelningar på andra litterära verk. När jag själv upptäcker dem i andra texter känns det som en hemlig liten blinkning till mig från författaren. Därför har jag använt mig av en hel del sådana referenser i Slottet av is. En del är bara på kul, andra har en mer berättarteknisk funktion. 

Om någon av er bloggläsare så småningom läser boken och vill delge mig vad ni tycker och tänker om de här blinkningarna till er läsare så kommer jag att bli enormt glad.

tisdag 8 januari 2013

Loppisfyndet


Häromdagen gjorde jag ett kap på loppis. En stor litografi av en känd barnboksillustratör och konstnär stod gömd bland bråten: signerad och numrerad och till ett pris av ett par hundralappar! Hjärtat hoppade till när jag fick syn på den och jag skyndade mig fram och lyfte upp den i famnen.

Sedan var jag glad hela dagen över mitt fina fynd.

Känner ni igen stilen och kan gissa vem det är? Jag har retuscherat bort namnteckningen så att det inte ska bli för enkelt. 

söndag 6 januari 2013

Hur många ord/tecken har en barnbok för 9–12 år?

Jag fick ett mejl från Jonna Lindberg som frågade hur många ord en barnbok för 9–12 år brukar ligga på.

Det där är ju jättesvårt, eftersom 9–12 är ett brett åldersspann där man kan läsa allt från Lasse-Majas detektivbyrå till Hungerspelen-trilogin och vuxenböcker.

Manuset till Slottet av is är ungefär 30 000 ord långt vilket i tecken innebär cirka 160 000 tecken inklusive blanksteg. Som råmanus var det drygt 160 sidor med rejält breda marginaler och ett och ett halvt radavstånd. Den satta boken, som även inbegriper försättsblad och illustrationer är 219 sidor lång.

Jag tänker att 150–200 sidor är ganska lagom för en 9–12-åring. Men det finns böcker för åldern som har runt 100 sidor, som till exempel Katarina Genars böcker. Och sedan har vi ju Harry Potter-böckerna som ligger på runt 400 sidor och uppåt (ända upp till 1 000 sidor!)

Jag tror att en bra grej när man funderar över målgrupp och omfång är att tänka sig en viss läsare. Som till exempel Elsa, elva år, som är en van läsare och gillar fantasy. Och så får man anpassa omfång, gestaltning, intrig och tema efter det. Så att allt detta blir konsekvent. För det går inte att skriva en bok med ett väldigt lättläst språk och väldigt sparsamt med undertext etc och sedan göra den 400 sidor lång och vice versa. Tycker jag.

Men det är knepigt, det där. Har man barn i samma ålder som målgruppen är det perfekt, för då har man ofta bättre koll på läsförståelse, intressen och vardagsliv i den åldern än annars. För det handlar ju inte bara om att hamna rätt med avseende på läsvana hos läsarna, utan karaktärerna i berättelsen ska också kännas trovärdiga och bete sig rätt för sin ålder.

Mina barn är yngre än den målgrupp jag skriver för, och det gör att jag måste ta hjälp. Så jag brukar rådgöra med min syster som är barnboksbibliotekarie och som även har barn i den åldern jag skriver för. Och sedan läser jag också mycket av andra författare som skriver för 9–12 och jag tänker mycket på vilka böcker jag själv tyckte om att läsa i den åldern.

Om man väl blir antagen hjälper självklart förlaget till med att tänka målgrupp och omfång. De kan ha en annan idé om målgruppen än vad man själv har och det är deras jobb att bedöma vilka böcker som passar för vilken ålder.

Slottet av is tänker jag passar som högläsning från ungefär åtta år. Som läsa själv-bok tror jag att den fungerar jättebra för nio till elva år ungefär. Men som sagt, läsvana och intresse varierar ju så oerhört mellan olika barn att det där bara är ett ungefärligt riktmärke.

Vad har ni bloggläsare för tankar kring detta med målgrupp och omfång? Vad läser era egna barn, och hur tänker ni när ni skriver, undervisar, bedömer manus eller bokpratar? 

fredag 4 januari 2013

Alla kan recensera en barnbok, väl?

Jag uppskattar bloggen Bokhora väldigt mycket och läser den i princip varje dag. Det jag tycker om med den är bredden på den litteratur som recenseras och det lättsamma och ofta personliga tilltalet.

Idag recenserade Johanna Ö tre viktiga bilderböcker från 2012: Resan till världens farligaste land av Malte Persson och Rui Tenreiro, Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm och Det är en gris på dagis av Johanna Thydell och Charlotte Ramel. Johanna Ö tycker sig se en trend av vuxenboksförfattare som skriver bilderböcker och ger ovan nämnda böcker som exempel. 

Och så här avslutar Johanna Ö sitt blogginlägg:

"Jag tänker om den här trenden – att skriva för barn är en konst som nödvändigtvis inte hänger ihop med om man är duktig på att skriva för vuxna eller ej, vilket Saras bok bevisar. Men jag tror att många vuxenförfattare tänker lite så där ”hur svårt kan det vara”. BU-lit blir ju gärna lite så behandlad. 
Jävligt svårt tror jag."


Vet ni vad jag tänker när jag läser Johanna Ö:s recensioner av de här bilderböckerna? Att många bokbloggare som primärt recenserar vuxenböcker tänker lite sådär "hur svårt kan det vara" att recensera en barnbok. BU-lit blir ju gärna lite så behandlad. 

Det är svårt att skriva vettiga recensioner av barnböcker när man inte primärt jobbar med/skriver/illustrerar/har studerat barnlitteratur och det gäller särskilt bilderböcker. Bilderböcker handlar om ett komplext samspel mellan format, försättsblad, bild, text och bläddrande. Det är en egen konstform och bör respekteras som en sådan. En recension av en bilderbok bör därför i alla fall göra en ansats till att bedöma boken ur det perspektivet och i någon mån ta sikte på hur väl dessa element samspelar.

Och nej, jag tycker inte att mina egna bilderboksrecensioner är alltigenom lysande. Jag har begränsad kompetens på det litteraturvetenskapliga området: jag har läst barnlitteratur på B-nivå plus lite extrakurser. (Och jag har inte praktisk erfarenhet av bilderböcker genom att jag själv skriver dem, arbetar på förlag etc). Det tycker inte jag att man nödvändigtvis behöver ha, en bokblogg är inte en dagstidning och det måste få vara okej att vara glad amatör. Men om man ska ge sig på att bedöma bilderböcker så bör man i vart fall ha ett intresse för bilderbokens särart. Det är något slags minimum tycker jag. 

Och när jag ändå är så här tjurig: Det här med att låta utgångspunkten i en barnboksrecension vara vad det egna barnet fastnar för och gillar? Jag kan inte se att det är relevant, annat än som en anekdotisk information som gör recensionen personlig. Men utgångspunkten måste väl ändå vara den vuxna (amatör-)recensentens bedömning av verkets litterära kvalitéer? Eller ska jag lyfta in vad min man tycker om vissa böcker också? Eller min mamma?

Barn- och ungdomsböcker har tyvärr lägre status än vuxenböcker. Det tycker jag är orättvist och jag tjatar ofta om det. All heder åt Johanna Ö som ser detta och lyfter den frågan. Men att respektera barn- och ungdomsböcker handlar faktiskt också om att skriva seriösa recensioner av dem. Så kan inte alla vi som gillar barnlitteratur och skriver om den (både på nätet och i tidningar) komma överens om att vi gör vårt allra bästa i det avseendet? 

För endast då tar vi verken och upphovsmännen på allvar. 

torsdag 3 januari 2013

Nedvärdera inte ungas läsning

Det är inte okej att nedvärdera ungdomslitteratur, det vet ni att jag tycker.

Det gör inte Ylva Lagercrantz Spindler, skribent i Svenska Dagbladet, heller. Så här klokt uttrycker hon sig: 

"I dag sjunker läsningen drastiskt bland unga, något som den omfattande Litteraturutredningen som släpptes i september kan vittna om.
Vad kan vi göra för att vända på denna negativa trend? Ett sätt kan vara att höja ungdomslitteraturens status. För det vi tillskriver ett högt värde är också viktigt för våra barn.
Det kan exempelvis handla om att i medierna undvika att skriva som Dagens Nyheters litteraturkritiker Jens Liljestrand tidigare i höst (30/8 2012) gjorde när han recenserade Sara Kadefors vuxenroman ”Kast med liten kniv” och lite nedlåtande menade att ”… med sina många välskrivna och medryckande partier känns detta snarare som en medelgod ungdomsroman än som seriös vuxenlitteratur”.
En annan viktig faktor kan vara att vi vuxna inte talar nedlåtande om det som är en stor del av våra ungas världsbild, utan bättre respekterar de ämnesval som i dag dominerar ungdomsboksgenren – mobbning, droger, självskadebeteende, vampyrer och zombies – men som har kritiserats en del."
Hela artikeln kan ni läsa HÄR

Den nya bokhoran ...

... är Åsa Sandoval, som tidigare bloggade på Kafka på jobbet. Bra val! Och spännande med en ny skribent på Bokhora. Hoppas att Åsa vågar göra lika ärliga sågningar som hon gjorde på sin egen blogg.

För sågningar (eller ska vi säga uppriktiga och kritiskt granskande recensioner) behövs. Det är rätt tråkigt att läsa litteraturkritik där alla jamsar med, tycker jag.

Det går mycket trender i vilka böcker som uppmärksammas och hyllas, speciellt på bokbloggarna. Och då behövs det sådana bloggare som Åsa, som inte hyllar bara för att alla andra gör det. Utan som på ett ärligt, konstruktivt (och roligt!) sätt talar om vad de tycker. 

onsdag 2 januari 2013

Årets första

Årets första utlästa bok är Sörja för de sina av Kristina Sandberg. Men jag började på den innan nyår, så det är måhända en smula fusk.

Hur som helst, det är en bok du ska läsa. Den handlar om Maj, som är hemmafru på fyrtiotalet. Och nu kanske du tänker att du och Maj inte har något gemensamt eftersom hon går hemma i Örnsköldsvik och manglar linne, lagar dillkött och röstar som sin man. Och du är ju en modern person som inte äger någon mangel och som röstar precis som du vill? Men då har du helt, helt fel.

Det intressanta med Maj är nämligen hur hon hela tiden ängslas över vad andra ska tycka, om hon duger, om hon gör rätt. Och det gör ju du också, eller hur? Och om du inte gör det så kan du ju bara logga in på Twitter eller fejjan och titta på alla oroliga statusuppdateringar om hemlagad husmanskost, gulliga barn och antal lästa böcker. Och då inser du snart att Sörja för de sina sysslar med något som ligger nära vår egen tid. Duger jag? Får jag vara med? Vad tycker ni om den här köttgrytan jag precis postade en bild av på Instagram?

Förutom att Kristina Sandberg alltså har lyckats fånga upp något väldigt allmängiltigt i sin roman så är den vidunderligt välskriven. Den inre monologen är att döda för. Maj vacklar hela tiden på kanten till ett sammanbrott känns det som, och det gör att varje scen blir stark, laddad och spännande trots att den yttre dramatiken många gånger är blygsam. Jag imponeras också av den gedigna researchen och beundrar de tidstypiska detaljerna i allt från beskrivningen av hygien (småtvätt, aluminiumklorid, varmbadhus) till mat (ransoneringskuponger, pölsa, sju sorters kakor).

Det är lite kymigt att årets första är en vuxenbok, jag som ju brukar vilja lyfta barn- och ungdomslitteraturen. Och sällan ens recenserar vuxenböcker här på bloggen. Men årets andra blir i alla fall en barnbok! Michelle Magorians Godnatt Mister Tom, som utspelar sig under samma tid som Sörja för de sina.