fredag 4 januari 2013

Alla kan recensera en barnbok, väl?

Jag uppskattar bloggen Bokhora väldigt mycket och läser den i princip varje dag. Det jag tycker om med den är bredden på den litteratur som recenseras och det lättsamma och ofta personliga tilltalet.

Idag recenserade Johanna Ö tre viktiga bilderböcker från 2012: Resan till världens farligaste land av Malte Persson och Rui Tenreiro, Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm och Det är en gris på dagis av Johanna Thydell och Charlotte Ramel. Johanna Ö tycker sig se en trend av vuxenboksförfattare som skriver bilderböcker och ger ovan nämnda böcker som exempel. 

Och så här avslutar Johanna Ö sitt blogginlägg:

"Jag tänker om den här trenden – att skriva för barn är en konst som nödvändigtvis inte hänger ihop med om man är duktig på att skriva för vuxna eller ej, vilket Saras bok bevisar. Men jag tror att många vuxenförfattare tänker lite så där ”hur svårt kan det vara”. BU-lit blir ju gärna lite så behandlad. 
Jävligt svårt tror jag."


Vet ni vad jag tänker när jag läser Johanna Ö:s recensioner av de här bilderböckerna? Att många bokbloggare som primärt recenserar vuxenböcker tänker lite sådär "hur svårt kan det vara" att recensera en barnbok. BU-lit blir ju gärna lite så behandlad. 

Det är svårt att skriva vettiga recensioner av barnböcker när man inte primärt jobbar med/skriver/illustrerar/har studerat barnlitteratur och det gäller särskilt bilderböcker. Bilderböcker handlar om ett komplext samspel mellan format, försättsblad, bild, text och bläddrande. Det är en egen konstform och bör respekteras som en sådan. En recension av en bilderbok bör därför i alla fall göra en ansats till att bedöma boken ur det perspektivet och i någon mån ta sikte på hur väl dessa element samspelar.

Och nej, jag tycker inte att mina egna bilderboksrecensioner är alltigenom lysande. Jag har begränsad kompetens på det litteraturvetenskapliga området: jag har läst barnlitteratur på B-nivå plus lite extrakurser. (Och jag har inte praktisk erfarenhet av bilderböcker genom att jag själv skriver dem, arbetar på förlag etc). Det tycker inte jag att man nödvändigtvis behöver ha, en bokblogg är inte en dagstidning och det måste få vara okej att vara glad amatör. Men om man ska ge sig på att bedöma bilderböcker så bör man i vart fall ha ett intresse för bilderbokens särart. Det är något slags minimum tycker jag. 

Och när jag ändå är så här tjurig: Det här med att låta utgångspunkten i en barnboksrecension vara vad det egna barnet fastnar för och gillar? Jag kan inte se att det är relevant, annat än som en anekdotisk information som gör recensionen personlig. Men utgångspunkten måste väl ändå vara den vuxna (amatör-)recensentens bedömning av verkets litterära kvalitéer? Eller ska jag lyfta in vad min man tycker om vissa böcker också? Eller min mamma?

Barn- och ungdomsböcker har tyvärr lägre status än vuxenböcker. Det tycker jag är orättvist och jag tjatar ofta om det. All heder åt Johanna Ö som ser detta och lyfter den frågan. Men att respektera barn- och ungdomsböcker handlar faktiskt också om att skriva seriösa recensioner av dem. Så kan inte alla vi som gillar barnlitteratur och skriver om den (både på nätet och i tidningar) komma överens om att vi gör vårt allra bästa i det avseendet? 

För endast då tar vi verken och upphovsmännen på allvar. 

14 kommentarer:

  1. Tack, tack, tack för att du skrev det här inlägget, och åh! vad jag håller med dig! Så många gånger jag vill läsa om vad andra tyckt om BU-böcker och får lite halvljumma, halvtaskiga recensioner av typen att "det här är väl rätt trevligt och kan säkert gå hem hos barnen". Väldigt sällan kritik. Eller om kritik - vad som ändå är bra och vilka barn som kan tänkas gilla det ändå. Väldigt sällan precis vad som är bra med boken utan bara det där trista "trevlig" som kan säga precis vad som helst. Ibland kan jag känna mig väldigt ensam när jag skriver långa inlägg om börja-läsa böcker eller långa kritiska inlägg om Hcg-böcker, och så känner jag att jag kanske tar det på för stort allvar. Men nu ger du mig råg i ryggen och ork att fortsätta - varför ska inte barn- och ungdomsböcker tas på lika stort allvar som vuxenböcker? Det är ju vansinnigt viktigt att det finns bra böcker som lockar alla läsovilliga barn att läsa (och de läsvilliga också, även om de verkar bli färre och färre).
    Och just bilderböckerna har jag själv valt bort att skriva om i min blogg för att jag känner det där du också så bra skriver om - det är en egen konstform. Jag kan inte skriva bra om den, tycker jag. Möjligen tafsar jag på det hela när jag kommenterar illustrationer i börja-läsa-böcker som ju ligger lite på gränsen till bilderböckerna.
    Tack igen för ett bra inlägg!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Carolina, tack själv! Vad glad jag blir över att du gillade mitt inlägg och nu har jag hittat din blogg också. Jag tycker du är inne på något viktigt där, just det här att man liksom inte vågar/vill? recensera barn- och ungdomsböcker på ett kritiskt granskande sätt utan att det gärna blir ett utslätat "trevligt", "lättläst" eller "färgglatt" (om bilderböcker då). Och det är ju inte att ta dem på allvar.

      Radera
  2. Hear, hear! Jag håller med dig i stort - självklart ska bilderböcker, barnböcker och ungdomsböcker tas på lika stort allvar som annan litteratur (det VET du ju att jag tycker).

    Och jag retar mig också ofta på att alla ska dra in sina egna barn i recensionerna. MEN. Det finns ju ändå en poäng? Det är ju barnen som i bilderboksfallet är målgruppen. Det är väl ändå intressant i sammanhanget att veta vad en representant ur målgruppen tycker, eller? Jag tycker nog det. Tycker till exempel det är superintressant att höra högstadieelever prata ungdomsböcker? Vet inte riktigt vad jag är ute efter, eller vad jag tycker i frågan kring om barnen/ungdomarna ska dras in i själva recensionen eller inte. Men så här: När en vuxen person recenserar en roman som främst är skriven för vuxna - då ÄR ju hen den primära målgruppen (och behöver således inte dra in sin man/sin mamma/sin faster. Men när en vuxen person recenserar en bilderbok så är det väl lite en annan sak?

    Och så tycker jag man får skriva om saker man inte kan så bra på också. På sin blogg. Verkar ju trist om alla måste läst långa universitetsutbildningar i litteratur och sådär bara för att få uttala sig? Bara det inte blir så här: Vuxenlitteratur = seriösa, långa, pålästa recensioner. Barn/unglitt = blaha, blaha.

    Fast äh.

    Vi tycker ungefär samma tror jag.

    Intressant ämne, bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomen absolut kan det finnas en poäng i att låta målgruppen få komma till tals i en recension av barnböcker. Jag kan exempelvis tycka att det är intressant när bibliotekarier (som Emelie och Lisa H på Bokunge) berättar om vilka böcker som är populära på biblioteket.

      Men det jag tycker känns mindre seriöst är om hela recensionen BYGGER på vad recensentens eget barn tycker om boken. Då är det ju inte litteraturkritik längre utan något annat. En studie av ett specifikt barns smak, typ? Barnlitteratur ska precis som vuxenlitteratur granskas seriöst och kritiskt och utifrån någon slags kontext och vetenskaplig förankring och det kan man ju självklart inte överlåta till ett barn som är två-tre år. Och jag tror att jag ställer högre krav på exempelvis Bokhora i just det här avseendet än vad jag skulle göra på en mindre blogg. Just eftersom det är en så välkänd blogg med väldigt många läsare.

      Och man får absolut skriva om saker man inte kan på sin egen blogg. Det skulle ju bli jättetråkigt annars. Men då får man vara beredd på att få lite mothugg ibland också, och att någon pekar på saker som man har missat. Och samma sak gäller här för mig: jag har högre krav på kunskap och intresse hos skribenter på stora proffsbloggar och stora tidningar än på en miniliten privatblogg.

      Annars är det ju väldigt trevligt och demokratiskt med bloggandet att alla liksom får vara med. Helt utan akademiska poäng hit eller dit. Och det gillar jag väldigt mycket.

      Så ja, jag tror också att vi tycker ungefär samma. Jag vill bara inte att barn- och ungdomsböcker ska recenseras på ett mindre seriöst sätt än vuxenböcker. Och jag surnar till lite när jag tycker att så är fallet.

      Radera
  3. Jag tycker att barn tillfrågas för sällan vid barnbokskritik, och blir mest glad om någon skriver vad barn tyckte om en viss bok. Men det beror såklart på vad en recension är/skall vara/får vara. De recensioner jag skriver är mer i kategorin "boktips". Men är det inte också så att även för vuxenböcker är de flesta blogg"recensioner" mest en persons tyckande.

    När jag läste min väldigt korta kurs i litteraturvetenskap barn&ungdom om tex bilderböcker så köpte jag inte riktigt det vetenskapliga kring alla resonemang. Exempelvis undrade jag om vissa utläggningar om att röd färg här och där representerade mens(exempel taget från en kurslitteraturbok) verkligen har någon bäring för en bilderbok. Iallafall inte om den är riktad till barn 0-6 år, som troligen inte ens vet vad mens är.

    Jag håller med om att bilderböcker tillhör en egen konstform men tycker att den skall rikta sig till barn i första hand och till vuxna/recensenter i andra hand. Budskap till vuxna i bilderboken behöver inte vara fel, men är dessa de viktigaste i en recension av den?

    Någonstans läste jag att DN under viss tid(50-60-talet?) hade med åsikter från barn i tidningen vid recension av barnböcker. Jag vet inte om det finns någon tidning som har det idag. Barnboksjuryn är iofs en motsvarighet men man kan inte riktigt veta varför en viss bok uppskattas och inte en annan.

    F.ö är jag nästan helt säker på att jag i minst en recension skrivit vad min man tyckte om en bok. Känner jag mig dum nu eller vad? :):)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker inte heller att budskap till vuxna är det viktigaste i en bilderbok. Och som recensent är det bra att ha ett barnperspektiv och fundera på om barnet förstår intrigen, språket, referenserna, om det är för mycket text etc. Just bilderböcker riktar sig till både vuxna och barn, och då måste båda perspektiven naturligtvis finnas med. Men det är den vuxne som ska stå för omdömet och analysen. (Om det inte specifikt är ett inlägg av typen "Min fyraåring recenserar den här boken", alltså typ som en kul grej.) Tycker jag – men vi kan ju tycka olika!

      Och sedan tycker jag att du påpekar något väldigt viktigt: det hela beror på vad det är för typ av blogg. Din blogg har ju en lättsam och humoristisk touch och du gör ofta väldigt personliga reflektioner. Därför tycker jag att det bara är roligt om dina tvillingtjejer eller din man är med på ett hörn någon gång, det passar på din blogg.

      Men det jag gick igång på den här gången var faktiskt att Sveriges största bokblogg recenserade bilderböcker utifrån en specifik tvåårings smak. Och alltså inte vägde in detta som en liten kul personlig anekdot utan helt och hållet lät alla tre recensionerna basera sig på detta. Och sedan var det ingen mer analys, i princip! Och det tycker inte jag känns vidare seriöst och rättvist mot upphovsmännen, och det står jag faktiskt för. Hade det varit min barnbok som hade avfärdats på en jätteblogg med att "mitt barn gick inte igång på den här boken" och sedan inget mer, då hade jag faktiskt blivit ledsen.

      Radera
  4. Nä, det där (med att det inte känns seriöst att bygga HELA sin recension på vad ett specifikt barn tycker, och inte analysera mer än så) håller jag helt med om, Janina! Det hade jag också blivit ledsen för.

    SvaraRadera
  5. För inte så länge sedan läste jag "Mörkerboken" av Mikalea Taivasalo Hannele. Jag älskade den boken! Illustrationerna, det underliggande psykologiska budskapet om oro och ångest och hur man delvis är ansvarig för den själv. Illustrationerna var fängslande och rika trots att hela boken är i svartvitt. Språket var vackert och jag tänkte flera gånger "wow, kan man skriva prosalikt i en barnbok".

    Sedan läste jag den för mina söner på 5 och 7 år. Lilleman lämnade sängen innan boken var slut medan Thor pliktskyldigt låg kvar och lyssnade till den var slut. Pedagogiska mamman undrade vad han tyckte om boken, vad han trodde den handlade om? Svaret var ett ointressant vet-inte. Tyckte han om den? Nej, han tyckte att den var tråkig.

    Mörkerboken hade varit en helt perfekt bok att analysera och recensera för den har så många bottnar, men jag kom faktiskt av mig efter att ha mött mina egna barns negativa/ointresserade inställning. Nu undrar jag om det är en barnbok som eg är skriven för vuxna. Eller så är mina barn för små, har en annan typ av karaktär etc etc?

    Jag tycker fortfarande det är en av de bästa svenska barnböcker som jag läst sista året. I alla fall gav den mig en otrolig läsupplevelse. Men Lilleman på 5 år har istället fastnat för "Sagan om Vasa" av Bertil Almqvist som gavs ut 1965. Jag gillade den också som barn, så jag har ingenting mot att läsa om den varje kväll. Men ändå, Mörkerboken är ju så mycket mer av allting!

    Nej, Janina, nu måste jag sluta läsa och kommentera dina superintressanta bloggar - jag måste jobba lite också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mörkerboken har jag missat, blir nyfiken nu. Och det du skriver om nu, det är ju att du funderar på om man hade missat barnperspektivet i boken och skrivit på ett sätt som mer riktade sig till vuxna. Det hade varit både intressant och viktigt att ta upp i en eventuell recension, tycker jag. Däremot hade det inte varit en så kul om du bara hade skrivit att dina barn inte gillade den och sen inte i övrigt försökt analysera den.

      Radera
  6. Jag kan definitivt förstå dina reaktioner på recensioner som helt baserar sig på ett specifikt barns tyckande, men generellt tycker jag att det är oerhört viktigt att försöka ta reda på hur de tilltänkta läsarna uppfattar boken. När jag recenserar barnböcker gör jag det utifrån en position där jag både är amatör och professionell. Jag är amatör inom litteraturvetenskapen men jag är barnpsykolog. Ofta försöker jag ta reda på hur min dotter eller andra barn ser på boken. För barn kommer alldeles för sällan till tals!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så länge det bara är en del av recensionen, och det i övrigt finns en analys som en vuxen person har gjort har jag inga direkta invändningar mot att man väljer att göra så. Jag brukar ibland skriva om "kvällens godnattsaga" här på bloggen, och då väver jag in mina barns synpunkter om boken vi läst. Men det tycker jag i och för sig inte är en recension, utan mer en anekdot ur mitt liv som speglar vår läsning hemma.

      Det kom fram en intressant synpunkt om det här på paneldebatten om barnbokskritik jag var på: Att man som vuxen inte riktigt "litar" på sin egen smak när det kommer till barnkultur, utan har en tendens att tro att barn och vuxna är fundamentalt olika som mottagare. Och att man därför gärna vill lyfta in ett barn i recensionen, för att just som du säger låta dem som grupp komma till tals. Men är vi verkligen så olika, när det kommer till hur vi uppskattar litteratur? Jag tror inte det. Jag tror att det som är bra barnlitteratur, det är bra för alla åldrar. Sedan kan vi uppfatta saker och ting olika, men det kan ju flera olika vuxna också göra?

      Och jag tror att en skicklig vuxenrecensent av barnlitteratur klarar av att anlägga ett barnperspektiv på recensionen, och att barnets åsikt därför sällan behövs. Precis som att det oftast är överflödigt att lyfta in ytterligare en vuxen kritiker i sin egen recension.

      Men du som är barnpsykolog kanske tänker helt annorlunda om det här?

      Radera
    2. Jag gissar att det bland recensenter finns både de som förstår hur barn ränker och de som mer eller mindre ser barn som små vuxna. Det jag däremot vill betona är att barns åsikter behövs mycket mer i alla sammanhang. I vården där jag arbetar har vi under lång tid bett föräldrar utvärdera vårt arbete, men aldrig barn. Ändå är det barnen som är våra patienter. Nu börjar man äntligen få upp ögonen för att barns röster behöver höras och det är slående hur annorlunda de uppfattar många situationer. På samma sätt skulle jag vilja att barnen hördes inom barnkulturen, både direkt och genom "vuxentolkar".

      Radera
  7. Jag är lite sen in i tråden, men jag hittade Bläddra! Bläddra först för några dagar sedan…

    Åh, vad jag tycker den här diskussionen är intressant och viktig. Jag har en blogg om barnkultur i stort (barabarnkultur.net), med både tips och recensioner – där jag låter i synnerhet mitt äldsta barn (4,5 år) ha en framskjuten plats.

    Jag är i ett skede där jag verkligen söker efter input när det gäller att skriva barnkulturkritik, för jag kan känna att jag själv trevar, söker mig fram. Då är ett sånt här inlägg med tråd (plus flera av dina andra inlägg + trådar, Janina) perfekt. Men jag vill ha mer! Tyvärr missade jag den delen av Centrum för barnkulturs Barnkultursymposium i mars som handlade om barnkulturkritik, men de brukar ju så småningom komma med en skriven rapport från symposiet. Om någon känner till annan litteratur eller ytterligare bloggdiskussioner eller annat som ger ytterligare input i ämnet så blir ingen gladare än jag. Hur som helst så tycker jag att mycket finns att hämta i Margareta Rönnbergs nyutkomna bok ”Vänstervridna? Pedagogiska? Av högra kvalitet?" (jag vet att hon är omdiskuterad på andra ställen här på bloggen…). Den har i och för sig fokus på TV och film, men jag tycker att mycket går att relatera även på kritik av barnböcker.

    Det finns en hel del i trådens tidigare diskussioner ovan som jag skulle vilja ha synpunkter på, men allt får jag inte plats med här.

    En sak vill jag i alla fall poängtera. Jag tycker precis som flera andra att barnperspektivet borde vara bra mycket tydligare i bloggar, recensioner, artiklar, radio/-Tv-program mm som berör barnkultur. Då menar jag dels det vuxna barnperspektivet, där den vuxne på ett tydligt och konkret vis försöker sätta sig in hur detta skulle funka för barn (olika barn, olika åldrar, olika kulturer) och också redogör för detta. Men jag menar också det direkta barnperspektivet; att barns eget perspektiv är viktigt att ha med. Och barns eget perspektiv kan man ju omöjligen få med utan att just fråga dom, eller åtminstone nära studera deras reaktioner.

    På min blogg är grundföresatsen att det här är något jag gör tillsammans med mina barn. Jag vill att de tips jag ger och den kritik jag formulerar ska ha sin grund i vad vi alla tre tycker och tänker. Lilla Tures (9 månader) roll i detta är förstås än så länge ganska ringa, men helt klart går det ändå att emellanåt fånga in vad som intresserar just honom och på vilket sätt han tar emot olika grejor. Med Lo, 4,5 år, faller det sig lite mer naturligt att direkt fråga; att hon helt enkelt får vara med och styra vad vi ska läsa/besöka/titta på – och vad jag med det tipsar om på bloggen - och att hon får formulera hur hon upplevde och tyckte kring det vi har läst/besökt/tittat på. I min blogg finns nu ett antal filmer där jag har pratat med henne om en bok eller en teaterpjäs, till exempel. Men också inlägg där jag istället redogör för hur hon reagerade på, beskrev och tyckte om upplevelsen.

    Jag kan väl kort säga att det går ”så där”, detta att verkligen få fram hennes ord om det hela. Att ha sådana samtal med ett så pass litet barn skulle det behövas mycket mer tid och kraft åt, för att få det riktigt bra. Jag har inte den tiden och kraften. Men jag tänker att vi testar och leker lite med det här tillsammans, så får vi se var vi hanmnar. Jag lär mig och växer med det hela hela tiden, och det hoppas - och tror jag - innerligt att barnen också gör.

    Min tanke är sannerligen inte att alla borde göra som jag; vi väljer olika fokus; olika delar att ha ambition kring; olika delar att testa och leka oss fram med. Men jag önskar ändå, som sagt, att allt fler, allt mer, låter barnperspektivet vara närvarande i barnkulturkritiken. Av respekt för barnkulturen, och barnen.

    Puh, blev långt ändå…

    Ha det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Thomas! Tack för din långa och intressanta kommentarer. Jag håller med dig om mycket. Till exempel att barnperspektiv är viktigt när man bedömer barnkultur och att barn har rätt att komma till tals. (I många sammanhang får de komma till tals i alldeles för liten utsträckning!)

      Det vi däremot har olika uppfattning om är hur man ska föra in barnperspektiv i just barnboksrecensioner. Jag tycker ju, som du vet, att det är den vuxna personen som ska stå för analysen och omdömet i just en recension.

      Barn är ofta sofistikerade läsare. Jag skulle inte valt att skriva för barn om jag inte tyckte det. De uppfattar nyanser, stämningar, poetiskt språk, intressanta bilder etc i väldigt hög utsträckning. Det är jag helt övertygad om. Det jag däremot känner mig väldigt tveksam till, det är om (yngre) barn har förmåga att uttrycka sin upplevelse verbalt. Kanske klarar en van läsare i, säg elva-tolvårsåldern av det? Jag vet inte riktigt. Att däremot låta en tvååring eller femåring så att säga vara en av två kritiker i en recension, det känner jag mig betydligt mer tveksam till. Jag tror att det är att begära lite väl mycket av barnet: att det ska kunna förklara och verbalisera sin upplevelse. Och jag tror att det sällan leder till en vettig, konstruktiv analys att göra så.

      Men det är ju helt okej att vi tycker helt olika i den här frågan. Och på din egen blogg väljer du naturligtvis att göra precis som du vill! Du kanske till och med kan överbevisa mig med tiden...

      Allt gott och kul att du hittat hit!

      Radera