onsdag 30 januari 2013

Kvällens Torgny Lindgren – eller hur man inte ska signera böcker

I dag har jag varit med min syster och min mamma och lyssnat på Torgny Lindgren på Kulturhuset. Torgny Lindgren är en av mina stora favoriter. Hummelhonung är en av hans bästa och den har jag läst fem, sex gånger och i min egen bok finns en liten Torgny-inspirerad gubbe som äter lungmos.

Torgny Lindgren var förtjusande på scen: rolig, filosofisk och beläst. Jag hade ett anteckningsblock med mig och skrev upp tänkvärda saker han sa.

Efteråt bildades en liten signeringskö och jag, mitt nöt, hade inte med mig någon bok. Så jag rusade upp till entrén och köpte Hummelhonung i pocket för en femtiolapp och sedan sprang jag tillbaka ner igen. Jag stod i kön till signeringen och blev lite svettig om händerna. Skulle jag säga något till honom? Men vad? "Du är min favoritförfattare." Nej, hu så banalt. Jag sträcker bara fram boken och säger "hej", tänkte jag. Eller jag kan säga "Hummelhonung är min favorit." Nej, usch. Händerna blev allt svettigare.

Så var det äntligen min tur. Tanten framför mig pratade och pratade och tjatade om Raggsjö och gud vet allt. Hon liksom bara bet sig fast. Då tog Torgny min bok och signerade den samtidigt som han fortsatte att prata med tanten framför. Han tittade upp helt kort, jag knixade ett "tack" och sedan fortsatte han att prata med tanten.

Okej, detta vet jag nu.

Om någon läsare någonsin skulle vilja få min bok signerad ska jag försöka se den personen. Om jag så säljer för miljoner utomlands och hamnar i Svenska Akademien. För det man är ute efter när man står i en signeringskö är förstås det lilla mötet med den som har skrivit, inte en fattig signatur. Och då får man som författare se till att bjuda på ett sådant möte – om aldrig så kort och opersonligt. 

12 kommentarer:

  1. Absolut, jätteviktigt! Vilken bra visdom även om den kom oönskat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det man lär sig den hårda vägen kan nog ibland vara de bästa livsvisdomarna. Misstänker jag. Även om det låter som ett citat på en kylskåpsmagnet.

      Radera
  2. Den som sitter och signerar bör faktiskt också avfärda en person som inte vill gå vidare efter ett tag. Annars blir det på bekostnad av de som står i kö bakom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite så. Och det var det jag tror att han hade lite svårt att göra. Jag tror att han blev lite klämd mellan två fans, helt enkelt. Det är nog inte så lätt. Men det jag bär med mig är känslan av att inte bli sedd, och att inte få de där dyrbara sekunderna när man får tillfälle att säga hej och tack för dina böcker.

      Radera
  3. Konstigt ändå, man kan ju tycka att en så känd person borde ha insett det...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite konstigt. Men jag tror att han blev helt ställd av den där damen som vägrade släppa honom.

      Radera
  4. Jag minns när jag var på en bokafton med Marian Keyes här i Vancouver en gång för nästan 10 år sedan. Marian är otroligt självutlämnande som föredragshållare, och i den livssituation jag befann mig i då, utan barn och bara några steg ifrån ett långt singelliv, tyckte jag naturligtvis att hon och jag verkade så himla lika. Jag känner igen känslan av att stå där och trycka i kön och fundera på vad jag skulle säga, för att hon skulle förstå hur FANTASTISK jag tyckte att hon var.

    När jag väl kom fram hasplade jag ur mig ngt knäppt om hur underbart det var att det fanns fler som det hade tagit så lång tid att hitta hem till sig själva och hur väl hon reflekterade detta i sina böcker. Marian Keyes blev skitsur på mig. Hon snörpte ihop munnen, men kom på sig själv och försökte le, fast det såg mest ut som en grimas. Jag minns inte ens hennes svar, eftersom jag stod där och mest ville spola tillbaka vad jag hade sagt.

    Författaren sitter på en tron vid boksigneringar som den som du beskriver ovan. Men de är fortfarande människor. Marian Keyes är känd för sin svarta humor som tagit sats i en destruktiv livsstil som hon har omvandlat genom sitt författarskap. Visst, hon är ingen Torgny Lindgren, men hon har sålt mycket böcker. Men i det ögonblicket lyckades jag av ngn outgrundlig anledning trampa på henne.

    Jag inbillar mig att författarskap är en sak, och marknadsföring är en annan. Torgny Lindgren kanske bara har kass social förmåga? Men visst, jag hoppas också att om jag en dag har lyckan att få en bok publicerad att jag är generös med min tid och uppmärksamhet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men det var väl en lustig reaktion av Marian Keyes?

      Jag tror inte att Torgny L har kass social förmåga. Jag gillar det jag har sett av honom i teve och intervjuer, han verkar vara en sympatisk typ. Men jag tror att han blev försatt i en besvärlig situation och inte visste riktigt hur han skulle hantera den. Och han kunde ju inte veta att jag var ett FAN med bultande hjärta.

      Jag tar hur som helst med mig min erfarenhet av att stå och känna sig lite förbisedd i en signeringskö in i mitt eget möte med eventuella läsare i framtiden.

      Radera
  5. Bra inlägg! Och tänkvärt. Tänk, om man någonsin befinner sig i den sitsen, liksom? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, tänk att befinna sig klämd mellan två fans som vill ha uppmärksamhet: det vore något.


      Radera
  6. Men nej va tråkigt!
    Tänk om du hade velat ha en dedikation i boken?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, eller hur! Det var liksom inte alls läge att be om det.

      Radera