torsdag 28 februari 2013

Läsarfrågor: skrivprocess, lektör, förlag med mera

Jag fick några frågor på mejl från en trevlig bloggläsare och jag tänkte passa på att lyfta upp hennes frågor här på bloggen ifall det är fler som är intresserade av svaren.

"Jag undrar över hur idén till din berättelse kom till och hur skrivandet såg ut i början, gick du skrivarkurser, lät du bekanta och/eller nån lektör läsa texten? Till hur många förlag skickade du texten? Du kanske har skrivit om detta tidigare...?"

Hur manuset till Slottet av is växte fram har jag skrivit om HÄR.

Hur såg skrivandet ut i början och har jag gått någon skrivarkurs? I början var mitt skrivande ... hemligt. Idag förstår jag inte riktigt varför, men jag berättade absolut inte för någon att jag skrev på ett manus. Antagligen handlade det om prestationsångest och fåfänga. Jag gick en skrivarkurs: en kvällskurs på Folkuniversitet för en författare som heter Martin Jonols. Det var bra och nyttigt, framför allt för att jag fick lära mig att ta konstruktiv kritik och att skriva på kommando (som man gör när man gör en skrivövning.) Och så har jag gått en skrivarkurs för författarna Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck också. 

Lät du bekanta och/eller någon lektör läsa texten? Japp, både och. Min syster är både bekant och barnbokslektör, och hon var en av de första som fick läsa och komma med synpunkter. Sedan skickade jag också texten till en annan lektör. Hon var väldigt positiv och kom inte med så många synpunkter alls. Just då blev jag lite besviken (hade hoppats på att få massor av konstruktiv kritik) men nu i efterhand så har jag tänkt att texten förmodligen var rätt hyfsad och att det kanske gjorde att jag inte fick så många kommentarer av lektören. Jag vet faktiskt inte. Men det var viktigt för mig att ett proffs hade kollat på texten innan jag vågade skicka till förlag. 

Till hur många förlag skickade du texten? Jag skickade till Rabén & Sjögren, Alfabeta och Bonnier Carlsen. Bonnier Carlsen hörde av sig ganska snabbt, efter sex veckor, och ville veta om manuset var ledigt. Sedan dröjde det någon månad innan det blev ett möte med Kaa, min förläggare. Efter det blev det en omskrivning, sedan dröjde det ytterligare någon månad innan jag fick besked att manuset var antaget. Det var en jobbig väntan på ett lyckligt besked. 

Efter att jag skrivit kontrakt med BC hörde ett av de andra förlagen av sig och var intresserade – och då meddelade jag dem och det tredje förlaget att manuset inte längre var ledigt. Det hade jag gjort med en gång när jag skrev kontrakt med BC om jag hade fattat att de andra förlagen fortfarande (efter att över ett halvår hade gått) kunde ha mitt manus kvar i processen. Det där de skriver på sina hemsidor, att de ska höra av sig inom några månader är en sanning med modifikation. Det är inte alltid de hinner med att läsa inom de tidsramarna, så man ska varken misströsta eller ropa hej om det dröjer. Uppenbarligen är det väldigt olika hur lång tid det tar att få ett besked. 

Om man vill läsa om vad som hände efter antagningsbeskedet har jag gästbloggat om detta på Bonnier Carlsens blogg, de inläggen hittar du HÄR och HÄR

Mejla mig gärna eller hör av er här på bloggen om ni har andra frågor om skrivande, förlagsprocess, följebrev med mera. Jag tycker att det är superroligt att ni hör av er, det gör bloggen mer levande!

onsdag 27 februari 2013

Att vara kreativ = att vara orolig?

En av de klokaste människorna jag känner (som dessutom råkar vara psykolog) har förklarat för mig att kreativitet och oro hänger ihop.

Den som oroar sig gör ofta det för att den har en hjärna som liksom hela tiden hittar problem och lösningar.
"Vad skulle hända om ...?"
"Tänk om jag ...?"
"Det här får bara inte hända, tänk om det ändå händer, vad gör jag då?"

Så där håller den på, den stackars hjärnan. Ganska ofta är den urjobbig, ältande och grubblande.

Men som sagt också kreativ, fantasifull och empatisk.

Och jag tror att alla de där egenskaperna behövs för att kunna skriva bra texter. Vad tror ni?

tisdag 26 februari 2013

Underbara Claras vabb-dag och min

Idag har jag vabbat. Det gjorde jag med ganska irriterat humör. Att vara hemma med ett friskt, understimulerat barn samt ytterligare ett barn, som däremot är hängigt och sjukt – det är inte en stämningshöjare, det kan jag lova. Det blir ganska snabbt en intresskonflikt, där. Dessutom var det osedvanligt dammigt och smuligt hemma och vi gick alla runt i noppriga myskläder och rufsigt hår.

Underbara Clara har också vabbat idag. Hennes barn hade däremot pyjamas som matchade påslakanet och medan solen strilade in genom fönstrena hade de en mysig, kreativ stund i Claras ateljé. Samtidigt som hon jobbade undan lite.

Det är så olika det där. Hur man har det när man vabbar, menar jag. (Och kanske också hur mycket man regisserar, stajlar och photoshoppar sitt eget liv, vad vet jag? Jag tröstar mig med det i alla fall. )

Hur vabbandet såg ut hos Clara kan du se HÄR.

Och hur vabbandet såg ut hos oss kan du se HÄR:

Jag har döpt detta verk till  "Halvt uppäten våffla på smuligt köksbord. "

Får man svära i barnböcker?

Jag hittade en gammal Vi läser (nr 1 2010) där det fanns en artikel av kulturjournalisten Pia Huss om "censuren" i barnböcker.

"Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig", sa barnboksförfattaren Ulf Stark när han blev intervjuad för artikeln.

Det är flera personer i artikeln som berättar om hur rökning, alkohol, svordomar och andra otäckheter tvättats bort från manus  – eller mött starka reaktioner hos föräldrar. Minns ni den debatten? Det blev, som jag minns det, en hel del ringar på vattnet efter Pia Huss artikel.

Nu är jag ju inte direkt gammal i gemet, men när vi arbetade med Slottet av is såg jag inga sådana tendenser alls från förlagets sida. Svordomar finns det faktiskt i den, på ett par ställen där det kändes högst naturligt. Och det finns också ett par scener där jag hade funderat på om förlaget skulle reagera, men nä. Ingen "censur".

Som förälder höjer jag inte på ögonbrynen för otäckheter i barnböcker. Svordomar och alkohol i en bilderbok då? Nä, om det var helt omotiverat skulle det kännas konstigt. Men hade det en naturlig plats i berättelsen (till exempel om en fullgubbe på torget ramlade och svor till) skulle jag inte tycka att det var hela världen. I alla fall inte i en bok som riktade sig till lite äldre barn i bilderboksåldern.

Vad tycker ni – är det okej med svordomar, rökning och alkohol i barnböcker? Är toleransnivån lägre för bilderböcker än för böcker för äldre barn? Och har ni själva erfarenheter av att era texter "tvättats" i processen med förlaget?

Bild: Geoff Sheppard, Wikimedia commons

måndag 25 februari 2013

Massor av valrossar och dinosaurier på sportlovet


Idag har vi varit sportlovslediga och på barnens önskemål åkte vi till Naturhistoriska riksmuséet.

Där kollade vi på dinosaurier, valrossar, skalbaggar och ålar. Bland annat. En trevlig ung man vid namn Gusten hade en liten visning för oss och ett helt gäng med andra barn. Och så fick vi bygga och rita egna djur i muséets barnverkstad. Rekommenderas! Speciellt barnvisningen med efterföljande pyssel.

Vill man förbereda ett besök på Naturhistoriska tycker jag att man kan läsa Sarah Sheppards superfina bok Det var en gång ... Massor av dinosaurier. Eller varför inte någon av Björn Bergenholtz Känn igen 25-böcker.

söndag 24 februari 2013

Emil i Lönneberga i polska stadskläder och Lina i dirndl

Min mamma brukar fynda böcker åt mig på loppis och idag fick jag en gammal bok om Astrid Lindgren av henne. I boken fanns det exempel på hur Astrid Lindgrens böcker har illustrerats i utländska utgåvor.

En del bilder var ganska konstiga. Emil i Lönneberga hade förflyttats till Sydtyskland av en tysk illustratör, och pigan Lina hade följaktligen på sig dräkten dirndl och håret flätat i kringlor. En polsk illustratör hade avbildat Emil och hans familj i stadsmiljö och med moderna kläder.

Jag undrar varför man alls låter nyillustrera utländska översättningar. Är det för att de unga läsarna ska få lättare att ta till sig texten? I fallet med Emil i modern polsk stadsmiljö borde ju illustrationerna i så fall få helt motsatt effekt. Det måste ju bli helt obegripligt med auktioner, hästskjutsar och dylikt samtidigt som illustrationerna visar någon slags samtid.

Eftersom den upphovsrättsliga lagstiftningen är så fyrkantig får jag tyvärr inte lägga ut bilder på de ovannämnda illustrationerna. (Det hade jag däremot fått om det här hade varit en papperstidning.) Ni får istället nöja er med Pippi i Lauren Childs version. 

lördag 23 februari 2013

En lördag hemma hos oss


Kan vardagsrummet vara förvandlat till Gladiatorernas arena.

Vad mysigt att ungarna är kreativa och har roligt, tänkte jag och knäppte en bild. En sekund senare for en fin glaslampa i golvet.

Ja, ja. Det är en värdslig sak, antar jag. Och som tur är har vi drulleförsäkring. 

Den naiva berättaren

Ett berättartekniskt grepp som jag är väldigt förtjust i är "den naiva berättaren". När författaren låter läsaren förstå mer än berättarjaget blir läsaren medskapande och den egentliga historien försiggår till stora delar i undertexten. Den här berättartekniken passar speciellt bra i barnlitteratur tycker jag, eftersom det är enkelt att göra barnet som berättar lite yngre eller mer naivt än läsaren.

Ulf Starks underbara lilla bok Storebrorsan är uppbyggd precis på det här sättet. Lillebror avgudar sin storebror och talar om för läsaren hur snäll storebrorsan är. Men som läsare anar man att brodern kanske inte är riktigt så schysst och lojal som lillebror tycker. Och med detta grepp skapas en intressant dynamik i en annars ganska enkel historia.

fredag 22 februari 2013

Paneldebatt om barnbokskritik: hur kritisk ska man vara och vad är skillnaden mellan bloggare och tidningskritiker?

I går var jag på Svenska barnboksinstitutet och lyssnade på en paneldebatt om barnbokskritik. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här debatten och mina tankar kring den, men det här är en blogg och jag har begränsat med utrymme. Så håll till godo – här kommer någon slags sammanfattning av de frågor jag tyckte var intressantast.

Vilka var där?
Paneldeltagarna: Lena Kjersén Edman, litteraturvetare, bibliotekarie och barnbokskritiker. Mats Kempe, författare, bibliotekarie och barnbokskritiker (även medlem i ALMA-juryn) samt Malena Janson, filmvetare och barnkulturkritiker.

Moderator: Nisse Larsson, författare och frilansjournalist.

I publiken: Ett blandat gäng av barnkulturkritiker, barnboksförfattare och förlagsfolk. Samt en svart liten hund.

Hur var stämningen?
Mestadels välvillig, man sökte generellt konsensus kring de frågor som togs upp. Förutom när Rose Lagercrantz hund sprang runt i bänkraderna och nosade på förlagschefens Erik Titussons ben. Det gillade han inte.

Och så själva sakfrågorna, då. 

För vem skriver barnbokskritikern?
Alla i panelen var överens om att en barnbokskritiker skriver för de vuxna förmedlarna av barnlitteratur, det vill säga lärare, bibliotekarier och föräldrar. Inte för barnen, även om man naturligtvis har målgruppen i åtanke i recensionen.

Vad tycker jag: Jag tycker nog att kritikern även skriver för upphovsmän och förlag, även om det naturligtvis inte kan vara det primära syftet med kritiken.

Hur kritisk ska kritikern vara?
Mats Kempe valde att recensera böcker som intresserade honom och berättade att han undvek att skriva recensioner med en alltför kritisk ton. Han tyckte att det kunde ge ett skadeglatt och avfärdande intryck och att dåliga böcker ofta var ointressanta att skriva om. Lena Kjersén Edman ville i första hand tipsa om böcker hon tyckte var bra och som förtjänade att nå ut. Malena Janson tyckte dock att det var viktigt att barnkulturkritiker talade om när något är dåligt, och hon fick medhåll från publiken. DN-kritikern Pia Huss tyckte exempelvis att recensenter har en skyldighet att varna när något är uselt, framför allt när det gäller böcker eller teaterföreställningar som har ett stort allmänintresse.

Vad tycker jag: Det är viktigt att barnlitteratur recenseras kritiskt och att det finns plats för negativa recensioner. Annars blir kritiken urvattnad och jag tror att den på sikt kommer att uppfattas som oärlig och meningslös. Det är speciellt viktigt med en kritisk granskning av en bok som får mycket uppmärksamhet och stora försäljningsframgångar. Jag uppskattar alltid den kritiker som vågar sätta ner foten och göra en sågning. Sedan är jag själv inte så förtjust i att ge den formen av kritik, men då ska man tänka på att jag själv skriver barnböcker och att det komplicerar saken. Jag skulle till exempel inte våga/vilja totalsåga en Augustprisnominerad bok eftersom det lätt skulle ge intrycket av att jag var avundsjuk eller missunnsam. Däremot uppskattar jag oerhört att det finns recensenter och bloggare som inte behöver ta de hänsynen som jag själv känner att jag måste göra.

Vad är skillnaden mellan tidningskritiker och bloggare?
Lena Kjersén Edman ansåg att tidningsrecensenter hade bättre bakgrundskunskaper och en annan förmåga att se den enskilda boken i sin kontext. Vi vet till exempel att det "finns en författare som heter Maria Gripe" och att "det fanns fantasy före Twilight", sa hon. Hon ansåg däremot att bloggare stod för mer känslouttryck och en personligare läsupplevelse och att det också kunde vara positivt.

Vad tycker jag: Vem som helst kan starta en blogg, och det gör naturligtvis att det finns ett stort antal amatörer bland bloggarna. En kritiker på en dagstidning har däremot oftast någon slags teoretisk bakgrund (även om så inte alltid är fallet.) Så ska man hårddra det så är bloggare absolut amatörer i större utsträckning än tidningsrecensenter. Det jag tycker är viktigt att påpeka är dock att alla bloggare inte är glada amatörer utan teoretisk kunskap. Det finns en hel del bloggskribenter som själva är litteraturvetare eller journalister och som även skriver tidningsrecensioner utanför bloggen. Dessutom finns det en stor grupp med verksamma barn- och ungdomsboksförfattare som bloggar. Så att göra en generalisering i stil med att bokbloggare till skillnad från tidningsrecensenter inte vet vem Maria Gripe är tycker jag blir väldigt orättvist.

Däremot tror jag att det är viktigt att förstå bloggandet som medium. En bloggrecension har andra krav på sig än en tidningsrecension. En recension i en blogg ska vara aktuell, rapp, lättläst, personlig och gärna rolig. Medan en recension på en kultursida kanske har ett långsammare tempo, ett mer korrekt och akademiskt språk och en sakligare ton. Betyder det att den som skriver en typisk bloggrecension per definition inte kan ämnet eller skriver på det sätt som den gör för att den inte klarar av att skriva som en tidningsrecensent? Det tror inte jag.

En anekdot: Lena Kjersén Edman berättade att det hade hänt något hon tyckte var spännande i bloggvärlden och tog upp kritiken som Johanna Ö på Bokhora fick när hon lät sin tvååriga son Tage vara med och recensera böcker. "Folk blev väldigt arga", sa hon. (Men det var ju JAG som blev arg och reagerade.) Det hela utmynnade i en diskussion om huruvida man ska lyfta in sina egna eller andras barns åsikter i recensioner. Ja, ni vet ju vad jag tycker i den frågan. Mitt inlägg om Johanna Ö:s bilderboksrecensioner hittar ni HÄR.

Nu blev det här inlägget förstås alldeles för långt. Men komplettera gärna i kommentarsfältet med era egna tankar om barnlitteraturkritik, så kan diskussionen fortsätta! Jag vill hemskt gärna vet vad ni tycker.

torsdag 21 februari 2013

Storhetsvansinnet

Jag har en hel kartong hemma med exemplar av min egen bok. Nu vill jag ge den till typ alla, alla jag känner. Lite samma känsla som när man vill visa upp sin nyfödda bebis för hela världen för att alla ska kunna beundra.

Det här med att alla kanske inte ens vill ha min bok? Det struntar jag blankt i.

Till dig som googlade "lyxliv jurist" och hamnade på min blogg

Du har hamnat, helt, helt fel, din stackare.

Eller, förresten. När jag tänker efter så har jag några tips till dig trots allt.

Vill du leva ett lyxliv som jurist ska du inte:

1. Jobba statligt.
2. Jobba deltid alternativt ta tjänstledigt för att skriva barnböcker.
3. Lägga ner mer än hälsosamt mycket tid på att blogga om barnböcker. (Debitera klienter den tiden istället.)
4. Skaffa två ungar som tjatar om nya (rätt dyra) Skylander-gubbar cirka 87 procent av sin vakna tid.

Eller så är det just det du ska göra. Mitt liv är kanske inte så delägare-på-advokatbyrå-flådigt, men det är lyxigt för mig.

Nu får du ursäkta mig, jag måste gå och plocka ur diskmaskinen.

onsdag 20 februari 2013

Panelsamtal om barnbokskritik

I morgon, torsdagen den 21 februari klockan 18 är det ett panelsamtal på Svenska barnboksinstitutet i Stockholm om barnbokskritik. Mer info hittar du HÄR.

Frågor som kommer att behandlas under kvällen är: Hur tänker barnbokskritiker? Vilka skriver de för och hur kritiska är de? Vilka är intresserade av barnbokskritik?

Ni som är trogna läsare på den här bloggen vet att jag är engagerad i frågan. Jag kan surna till rejält om jag tycker att en barnbok fått en oengagerad recension i press eller på jättebloggar, speciellt om jag misstänker att det är för att det är just en barnbok.

Mer om det har jag skrivit HÄR och HÄR.

Jag ska alltså definitivt gå och hoppas att kunna locka med mig min syster också. 

Lite personligare, men inga lunchtallrikar. Det lovar jag.

När jag började blogga för ett drygt år sedan kände jag mig ofta lite blyg. Alla kunde ju läsa vad jag skrev, liksom. Jag var inte helt van vid det. Dessutom kommer jag från en arbetskultur där folk ofta är väldigt reserverade.

Jag har hållit mig ganska hårt till ämnet på den här bloggen: jag har skrivit om sådant som är skriv- och bokrelaterat i mitt liv. Fast verkligheten innehåller ju en hel del dagjobb, umgänge med familjen och annat som jag för det mesta har lämnat utanför bloggen.

Bara lite photoshoppad. Jag lovar. 
Samtidigt tycker jag att det är hemskt spännande och roligt att få inblick i andra bloggskribenters liv, så att säga utanför bloggen. Jag undrar över deras familjesituation, var de bor, vad de jobbar med. Sånt. Jag är väl nyfiken på andra människor av naturen, antar jag, annars skulle jag nog inte valt att skriva skönlitteratur. Så jag har känt mig väldigt kluven till det här med att visa upp mer av mitt eget liv.

Bloggen är en speciell kommunikationsform, och det är inte roligt med bloggar som är objektiva och opersonliga som en tidskrift, tycker jag.

Hur man väljer att vara personlig är högst individuellt. Inom bokbloggarvärlden tror jag att man har högre toleransnivå än annars för bloggar med en relativt "anonym" avsändare. Det personliga får istället komma fram genom åsikterna om böckerna.

Avvägningen mellan personlig, privat och bara asjobbig, egotrippad och ytlig är en gräns som var och en får dra själv. Men jag har, efter att ha velat ganska mycket fram och tillbaka, bestämt mig för att jag vill försöka vara lite mer tydligt personlig på den här bloggen.

Jag kommer inte att skriva om vad jag äter till lunch och jag kommer inte att ta bilder på mig själv i träningskläder och dylikt. Men ibland kommer jag kanske att ta mig friheten att reflektera över sådant som inte omedelbart har med skrivande och läsande att göra. Och jag ska försöka bli lite bättre på att ta egna bilder och lägga ut här.

Så får vi se om ni gillar't. Hojta till annars!

tisdag 19 februari 2013

Vilken dunderdebut!

Klara Persson vann inte bara bilderbokspriset Snöbollen för Molly & Sus, hon vann debutantpriset Slangbellan också! Många hurra och stort grattis!

Men det är alltså inte en myt, det där flowet


Jag har blivit tillfrågad om att gästblogga för Debutantbloggen och från att jag fick det erbjudandet har jag gått och funderat på vad jag ska skriva. Jag har undvikit att sätta igång, ni vet sådär som man gör när man har en viktig uppgift framför sig. Man vill att det ska bli bra, och just därför kan det kännas helt oöverstigligt att börja.

Det som är fascinerande, och det som ofta händer när jag gör så här, är att jag formulerar texten i mitt huvud. Bara genom att gå och ha lite småångest över vad jag ska skriva.

Idag satte jag mig vid datorn och bestämde att det skulle bli av. Fyrtio minuter senare var jag klar! Och jag var nöjd med texten.

Flow, det får jag nästan uteslutande i de här situationerna. Alltså när jag har prokrastinerat och prokrastinerat och hjärnan till slut har tänkt ut allting åt mig utan att jag har märkt det.

Himla käck upplevelse.

PS. Håll utkik nästa söndag, för då kommer mitt gästinlägg att publiceras. Jag kommer förstås att påminna här på bloggen också. 

14,9 kg böcker


Mina friex av Slottet av is har kommit! Hurra! Äntligen kan jag få ge bort min bok till nära och kära. Det har jag längtat efter. 

måndag 18 februari 2013

Det förhatliga följebrevet

Det tog mig evigheter att skriva följebrevet till Slottet av is.

Eftersom jag är en duktig flicka gjorde jag min hemläxa, googlade "följebrev" och försökte sätta mig in i hur ett bra sådant såg ut.

Det gjorde mig bara mer förvirrad.

Pushar man för hårt för manuset i följebrevet signalerar det att texten inte klarar att stå för sig själv, påstod någon. (Antagligen någon jeppe från någon "konstnärlig" skrivarkurs.) På en amerikansk agentblogg poängterades vikten av gestaltning redan i följebrevet. Om man inte kunde gestalta vad manuset handlade om utan bara berätta om det så skulle manuset åka direkt i papperskorgen, påstod den här agenten. Något annat förlag skrev på sin hemsida att de ville ha ett rappt och säljande följebrev, de ville uppenbarligen se att man var en skrivskalle redan i följebrevet. Och så vidare.

Alla råd var motstridiga och jag blev mer och mer uppgiven.

Till slut läste jag på baksidan av några bra barnböcker i bokhyllan och skrev ett följebrev à la baksidestext.

Så här i efterhand kan jag se att jag lade alldeles för stor vikt vid följebrevet. Och nä, jag tänker inte publicera mitt gamla följebrev här på bloggen, det är jag för fåfäng för. Mitt följebrev till Slottet av is är ganska formellt, lite som en arbetsansökan. Hade jag skrivit det idag hade jag nog valt en ledigare och mer personlig ton.

Nu är jag inte riktigt i rätt position att tipsa om hur ett bra följebrev ska se ut. Det är väl närmast förlagspersonalen, som ser mängder av brev varje dag, som skulle kunna tala om vad det finns för gyllene regler för ett bra följebrev.

Men några saker beträffande följebrevet tror jag kan vara vettiga att tänka på, och dem tänkte jag dela med mig av.

När du väljer en bok i bokhandeln och på biblioteket får du en mängd information om berättelsen redan när du lyfter boken ur hyllan. Vilken avdelning boken står på, omslag, illustrationer, formgivning, baksidestext och eventuella blurbar ger info om :
  • Genre
  • Stil, stämning
  • Handling
  • Lämplig ålder (om det är en barnbok)

Att läsa en bok utan att ha tillgång till all den här informationen blir ganska knepigt. Du kommer inte att veta vad du ska förvänta dig och du kommer ha svårt att läsa fokuserat och förstå vad som är viktigt. Prova någon gång så får du se! Eller prova att se en film som du inte vet någonting om och hoppa över förtexterna och introt (där bilderna och musiken gör samma sak för filmen som omslag och baksidestext gör för boken.)

Eftersom det är så svårt att ta till sig en berättelse utan all den här extrainformationen tror jag att det är en god idé att se följebrevet som en hjälp för läsaren att förstå vad som är viktigt i ditt manus. 

Och helt enkelt ge förlaget den information som omslag och baksida hade gjort om ditt manus hade varit en färdig bok. 

Lyxliv


För mig är detta den största lyxen av alla. Skrivtid, egentid, datortid.

Det har öppnat sig en liten lucka mellan två dagjobb för mig, så den här veckan kommer jag att arbeta med bloggen och mitt skrivande. Och hämta tidigt på dagis och hänga med mina barn. 

söndag 17 februari 2013

Kvällens godnattsaga: Gruffalon


Den här kvällen blev det en av fyraåringens favoriter: Gruffalon av Julia Donaldson och Alex Scheffler.

Gruffalon är en humoristisk och lagom läskig bilderbok om en mus, ett monster, uggleglass och ormstuvning. Den finfina översättningen är gjord av Lennart Hellsing.

"Musen tror att han har hittat på Gruffalon. Men Gruffalon FINNS", sa fyraåringen med eftertryck.

Och precis så kan man sammanfatta storyn.

En modern klassiker och ett måste i bokhyllan. 

torsdag 14 februari 2013

Snöbollen till Molly & Sus!

Vad kul att Molly & Sus av Klara Persson får bilderbokspriset Snöbollen. Det var en av böckerna jag lånade hem från biblioteket häromdagen och jag gillade den. En annorlunda och konstnärlig bilderbok om identitet, avstånd och närhet.

Motiveringen till priset kan man hitta HÄR

Äntligen händer det något glamoröst i mitt liv

Så här brukar min vardag se ut: Snömodd, pendeltåg, blåa plasthosor på fötterna i dagishallen och grusiga overaller.

Så här ser den här dagen ut: Stylist och fotograf kommer hem till mig och stajlar och plåtar vårt kök till inredningsreportage.

(Och nä, detta är inte bokrelaterat men när det nu äntligen händer något glamöröst i mitt liv borde jag ju för sjutton få blogga om det, eller hur? Jag etiketterar det som "personligt". Okej?)

onsdag 13 februari 2013

Allt vi säger är sant – premiäravsnittet

Ni har väl inte missat att författarna och journalisterna Lisa Bjärbo och Per Bengtsson har startat en podcast om ungdomslitteratur? Den heter Allt vi säger är sant, nästan som en av Lisas ungdomsböcker. Bra och kul initiativ! Länken hittar du HÄR.

Nu har jag premiärlyssnat på första avsnittet. Jag gillade upplägget med att Lisa och Per diskuterade en ungdomsbok som de hade olika uppfattning om och att de avslutade med att bjuda in en annan författare som gäst. Men jag klickade inte riktigt med ämnet, som den här gången var vampyrer.

Jag ser fram emot nästa avsnitt – det ska bli spännande att se vad det blir för bok, tema och gäst den gången. 

måndag 11 februari 2013

En sekund i taget – spännande robinsoad

"Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda."

Så inleds Sofia Nordins ungdomsroman En sekund i taget. En mystisk febersjukdom har dödat alla i Hedvigs familj, i skolan och i samhället. Hedvig är den enda som har överlevt och hon flyr i panik från stan på sin cykel. Hon drar sig till minnes en undervisningsgård som hon besökt med skolan en gång. Till gården, långt borta från stadens döda kroppar och ruttnande mat, tar hon sin tillflykt.

Hedvig försöker lära sig hur hon ska sköta om djuren och klara att skaffa mat för dagen. Hur mjölkar man en ko? Hur gör man upp eld i en vedspis? Som tur är finns det ett bibliotek med böcker om växtlighet och jordbruk på gården. Hedvig tar sig an det praktiska och sliter hårt samtidigt som hon försöker mota bort tankarna på sin döda familj och de överväldigande känslorna av ensamhet. Men en dag ser Hedvig fotspår i leran på gårdsplanen. Kanske är hon inte ensam kvar på jorden trots allt?

Hedvigs liv på gården utvecklar sig till en rätt idyllisk tillvaro och eftersom hon är helt ensam lyser dialogen med sin frånvaro. Men trots detta blir berättelsen aldrig stillastående. Är Hedvig verkligen den enda som har överlevt? Vad är det egentligen för mystisk sjukdom som verkar ha utplånat hela världen? Hur ska hon klara sig när vintern kommer? De här frågorna ligger under ytan i den småputtriga beskrivningen av sysslorna på gården och skapar ett starkt driv i berättelsen.

En förutsättning för att lyckas med en bok som kretsar kring en enda persons kamp för överlevnad är att författaren får läsaren att identifiera sig med huvudkaraktären. Och det klarar Sofia Nordin galant. Hedvigs tankar och reflektioner känns äkta och trovärdiga, i allt från de små sakerna som när hon lite äcklat tänker på hur hon numera vräker i sig smör, till de djupa skuldkänslorna över att hon inte stannade kvar hos sin lillebror när han bad henne.

Johanna Lindbäck på Bokhora fick Hungerspelen-vibbar när hon läste, och det fick jag också. Dels på grund av temat: tonårstjej som kämpar för sin överlevnad, men också för spänningen och bladvändarkänslan.

Min enda invändning är egentligen att jag hade velat ha mer av den här Robinson Crusoe-inspirerade berättelsen. Jag vill veta mer om allt det praktiska: sjukdomen, hur elen slogs ut, hur det ser ut inne i samhället med ruttna kroppar och öde köpcentrum. Och hur sköter Hedvig hönsen egentligen, hur förvarar hon mjölken och maten? Vem tömmer dasset?

Därför blev jag väldigt glad när jag såg på Rabén & Sjögrens Facebook-sida Mellan raderna att Sofia Nordin skriver på en uppföljare. Den ser jag fram emot.

söndag 10 februari 2013

Söndagstips: Mamma borta


Igår var vi på biblioteket och lånade ett helt gäng med böcker. Bland annat Mamma borta av Chris Haughton. Det är en småbarnsbilderbok med bara ett par meningar per sida, så egentligen är båda mina killar lite för stora för den. Men ändå föll vi för den enkla och finurliga lilla berättelsen, hela familjen.

Ett mästerligt samspel mellan text, bild och bläddrande gör den här boken till en liten pärla. 

lördag 9 februari 2013

Johanna Lindbäck barnboksdebuterar

Johanna Lindbäck är en populär ungdomsboksförfattare som bland annat skrivit böckerna Välkommen hem, Tänk om det där är jag och Som om jag frågat. Alla hennes tidigare böcker har vänt sig till tonåringar (och vuxna som gillar ungdomsböcker förstås).

Nu avslöjar hon på sin blogg att hon skriver på en roman för en yngre målgrupp: 9-12-åringar. Väldigt spännande tycker jag, som ju också skriver för den åldersgruppen.

Läs Johannas fina presentation av sin huvudkaraktär Majken HÄR

fredag 8 februari 2013

Att försöka bli elva år igen

Något av det roligaste och svåraste med att skriva barnböcker är att försöka gå in i huvudpersonens mentala ålder. Hur tänker en elvaåring? Eller en femåring? Vad är alldeles för avancerade och vuxna reflektioner och vad blir för enkelt och "barnsligt"? Vad skulle en sexåring lägga märke till i ett rum/en skog/sitt nya klassrum och vad skulle en tolvåring notera?

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för att underskatta barnet i berättelsen kan lätt kännas nedlåtande för den unga läsaren. Det motsatta blir också fel. Som till exempel i den bilderbok jag läste en gång, där hela poängen med berättelsen var en missuppfattning kring tid och klockslag. Hur skulle ett barn i bilderboksåldern (som i de flesta fall inte kan klockan) förstå den historien? Den blev obegriplig för barnet, men logisk för den vuxne, och är ett exempel på hur fel det kan bli om författaren inte riktigt hittar barnperspektivet i berättelsen.

Bilderboksförfattaren Anna Bengtsson reflekterar över barnperspektivet i bilderböcker i en krönika hos Svenska Barnboksakademin HÄR.

torsdag 7 februari 2013

En person jag vill se på stol nummer sju i Svenska Akademien


Linda på enligt O har gett förslag på kvinnor som skulle passa på den lediga stol nummer sju i Svenska Akademien. Hon uppmanar ledamöterna att fundera över sammansättningen i Akademien och hur den påverkar deras arbete. (Läs: Män som väljer manliga Nobelpristagare kanske är något av ett problem år 2013?) Det var ett riktigt bra initiativ, och jag vill inte vara sämre. 

Så kära ledamöter i Svenska Akademien, låt mig presentera en person jag gärna skulle vilja se på stol nummer sju: 

Litteraturprofessorn, författaren och översättaren Maria Nikolajeva.

Maria Nikolajeva var professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet under åren 1999-2008. År 2008 fick hon en professur i barnlitteratur vid University of Cambridge. En professur vid ett av världens mest framstående universitet är en merit hon skulle vara helt ensam om i Svenska Akademien. Till det kommer att hon skulle tillföra en kompetens som saknas i den nuvarande sammansättningen: kunskap om barnlitteratur.

Förutom sina internationellt erkända litteraturvetenskapliga meriter har Maria Nikolajeva bred språklig kompetens. Hon är född och uppvuxen i före detta Sovjetunionen och behärskar således – förutom svenska – ryska och engelska. Hon har desutom gett ut flera skönlitterära verk.

Maria Nikolajeva har akademiska och språkliga meriter som jag skulle vilja påstå överglänser de flesta av de nuvarande ledamöterna i Akademien. Att välja in Maria Nikolajeva i Akademien skulle dessutom jämna ut den sneda könsfördelningen bland ledamöterna. Jag har svårt att se att man på objektiva grunder skulle kunna förbigå hennes namn i urvalsprocessen.  

onsdag 6 februari 2013

Gul utanpå – självutlämnande hybrid


Patrik Lundberg, som till vardags arbetar som journalist, adopterades från Korea som spädbarn. Han växer upp i Sölvesborg där han sticker ut med sitt asiatiska utseende. En gång är det någon som liknar honom vid en banan: han är vit inuti men gul utanpå. När Patrik är i tjugoårsåldern bestämmer han sig för att tillbringa ett studieår i Incheon, Sydkorea. Där tänker han lära sig koreanska och söka upp sin biologiska familj.

Den självbiografiska berättelsen om Patriks möte med sitt koreanska ursprung är uppriktig och självutlämnande. Författaren har baserat boken på sina dagboksanteckningar, och det märks. Boken är en kronologisk redogörelse för utbytesåret och tar upp den koreanska kulturen, sökandet efter den egna identiteten och mötet med de biologiska föräldrarna. 

I Korea utmärker sig Patrik inte längre fysiskt och han får hög status i egenskap av adopterad. Helt plötsligt inser han att han har blivit ”Awesome guy”, en person som har lätt att få tjejer och som alla vill umgås med. Detta påverkar honom på ett sätt som inte bara är positivt. Vem är han egentligen? Är han samma person som han var hemma i Sölvesborg?

Om den självutlämnande dagboksformen är romanens styrka så är den också dess svaghet. Patrik Lundberg skriver på det sätt som är brukligt i en dagbok: man sammanfattar ett händelseförlopp med några meningar istället för att levandegöra och bygga ut det till en riktig scen. Ibland fungerar det här greppet bra, ibland gör det inte det utan texten blir redovisande och icke-gestaltande. Samtidigt är det kanske orättvist att bedöma Gul utanpå ur ett litterärt perspektiv: den har aldrig utgett sig för att vara något annat än en hybrid mellan ett resereportage och en dagbok. Och som sådan fungerar den väl.

Berättelsen om Patriks kluvenhet inför sitt koreanska ursprung är stark och jag blir berörd av boken. Framför allt är det historien om den biologiska familjens skuldkänslor och Patriks oro för hur Koreavistelsen ska påverka hans svenska mamma som grabbar tag. Patrik ljuger för sin mamma i Sölvesborg när han ringer hem och han låtsas inte om hur starkt han påverkas av att träffa sina biologiska föräldrar. Även glimtarna från uppväxten; kinesskämten och överlevnadsstrategierna för att stå ut med dessa är beskrivna med en drabbande klarsyn. Och det är de här delarna av berättelsen som står ut och dröjer sig kvar långt efter att jag lagt boken ifrån mig.

tisdag 5 februari 2013

Fiffigt knep för att få läsaren att gilla din huvudperson


Bild: Alvegaspar, Wikimedia commons
Innan jag började skriva själv fattade jag aldrig hur (bak)slug man måste vara när man planerar en berättelse. Hur man måste tänka dramaturgi, plantera ledtrådar och anpassa karaktärernas handlade för att styra läsaren i den riktning man vill.

En av de viktigaste sakerna i en berättelse tycker jag är att protagonisten är
- intressant
- en person man känner empati för

Hen behöver inte vara en god hjälte. Snarare tvärtom. En intressant karaktär har ofta något som skaver, tycker jag. En osäkerhet. En hemlighet. En dålig vana. Något som gör hen ofullständig och lite spännande. En alltigenom god, modig och rättrådig person kanske är härlig i verkliga livet, men hur intressant är en sådan människa att läsa om?

Samtidigt blir det trist att läsa om personer som jag verkligen ogillar. Varför ska jag då bry mig om hur det går?

Ett knep som ofta används i filmer för att få publiken engagerad i huvudpersonen är att tidigt i berättelsen låta hen göra något sympatiskt. Jag ska ge er några exempel.

I Bo Widerbergs film Lust och fägring stor står huvudpersonen Stig upp för en judisk klasskamrat som blivit lurad i ett vad. Detta sker i en av öppningsscenerna, och efter det gillar vi Stig, eller hur? I Black Swan är det några dansöser som pratar skit om en annan dansös i logen varpå protagonisten Nina försvarar den baktalade personen. I öppningsavsnittet av Downton Abbey beklagar Lord Grantham Titanics dödsoffer, även dem i tredje klass.

Det här är så vanligt att det till och med har ett namn: Save the cat. Att "rädda en katt" är alltså en metafor för den där ibland nästan omärkliga, sympatiska handlingen som protagonisten får utföra tidigt i storyn. Hjälpa någon som tappat något på gatan. Leka med sin dotter.

Allt för att vinna publiken/läsaren på sin sida och få oss att känna engagemang för det som händer sedan. Längre in i berättelsen kan nämligen personen bli mer komplex och visa upp riktigt besvärliga drag. För då har vi redan fått en grundläggande sympati för den karaktären.

Och ja, det motsatta fungerar också. I Carl-Johan Vallgrens roman Havsmannen är det en otäck typ som dödar en katt istället. Det får naturligtvis till följd att läsaren avskyr den personen, och istället hejar på hans motståndare.

Jessika Gedin behöver din hjälp


Litteraturprogrammet Babel efterlyste tips och synpunkter från tittarna inför vårsäsongen på sin Facebook-sida. Och jag var naturligtvis inte sen att slå ett slag för barn- och ungdomslitteraturen. Så här löd mina tips till Jessika Gedin och redaktionen:

Låt barn- och ungdomslitteraturen få större plats i ert program. Crossover har ju blivit jättestort och serieromanen, allåldersbilderböckerna och alla välskrivna ungdomsromaner mjukar upp gränserna mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur. Låt gärna det märkas även i Babel! Ett inslag om årets ALMA-pristagare borde till exempel vara obligatoriskt.

Håller du med mig? Eller har du andra förslag på vad Babel ska handla om? Då föreslår jag att du går in på Facebook och tipsar Babelredaktionen. Länken har du HÄR.

måndag 4 februari 2013

En sekund i taget


Den perfekta pendeltågsläsningen är rysligt spännande och får den grå resan att försvinna i ett huj. Häromdagen läste jag Sofia Nordins bok En sekund i taget på väg till jobbet och plötsligt kändes det som en liten glittrande fest att pendla. (Och det gör det inte i vanliga fall, kan jag försäkra er om.)

Recensionsdagen är ännu inte kommen, så därför tänker jag inte avslöja mer än att det här var en bok i min smak– för det jag gjorde var att ivrigt bläddra, bläddra, ända till slutet.

söndag 3 februari 2013

Kvällens godnattsaga

Blev en älskling från min egen barndom: Den underbara pumpan av Lennart Hellsing, illustrerad av Svend Otto S.

Boken är tryckt år 1981, så jag måste varit två-tre år när jag fick den. Och jag har ännu inte tröttnat på den. "Storbjörn hade ett par stövlar av guld och Lillbjörn hade ett par stövlar av silver." Rytmen, upprepningarna, den trygga berättarrösten och den filosofiska undertonen fascinerar mig fortfarande.

Och det känns fint att det är en av min yngsta sons favoriter också. Cirkeln är sluten, lite Lejonkungen-aktigt sådär.

Den finns inte i nytryck, men om du ser den på ett antikvariat: knip den omedelbart, om du så behöver knö ner någon på köpet. 

lördag 2 februari 2013

Att pitcha sin bok

Omslaget till medlemstidningen
Läseposten denna månad. 
"Och vad handlar den om?"

Den frågan kommer naturligtvis med en gång när jag berättar att jag ska ge ut en bok. Och jag har fortfarande inte lyckats träna in någon klockren pitch.

Jag tycker att det är svårt att sammanfatta det jag har skrivit på ett intresseväckande och säljande sätt. Det tycker nog de flesta av oss när vi ska berätta om våra skrivprojekt?

Slottet av is har flera lager i berättelsen och jag vet aldrig riktigt om jag ska berätta om den yttre handlingen eller nämna något om den mer psykologiska delen. Jag vill helst inte skriva läsaren på näsan, utan att var och en ska få göra sin egen tolkning av historien. Till det kommer att jag oftast skriver om djupt personliga ämnen (om än inte självbiografiskt) och det gör också att det kan vara svårt att med några rappa meningar sälja in boken.

När jag läste säljtexten till Slottet av is hos Barnens Bokklubb blev jag därför väldigt glad.

Jag tycker att Lisa Jannerling, som skrivit texten till medlemstidningen, hade lyckats att fånga in det jag tycker är viktigt i min egen berättelse. Mötet mellan fantasy och realism, den sagoaktiga stämningen, referenserna till klassisk barnlitteratur och det lite svarta och sorgliga stråket som finns i boken. Hon skriver bland annat:

"Slottet av is är en riktig saga som för tankarna till Mio min Mio och Narnia, men som samtidigt är något helt eget. Här finns en fin och lite sorglig vardagsberättelse om svåra familjerelationer, oförstående vuxna och bräcklig syskonkärlek. Det handlar också om att hitta modet och styrkan inom sig själv – även om man verkligen inte vill vara någon hjälte. Men här finns också magi, cirkusromantik och Alice i Underlandet-känsla."

Hela texten kan man läsa i medlemstidningen HÄR.

Jag tänker nog sno lite ur den när jag ska träna in den där proffsiga pitchen.

(Och PS – jag tror att Slottet av is går att beställa genom Barnens Bokklubb nu? Klicka HÄR. )

fredag 1 februari 2013

En amatörpsykologisk analys av mitt tvångsmässiga fixande med bloggen

Jag ändrar utseendet på bloggen var och varannan dag nu. Förlåt.

Det är bara det att min bok kommer ut snart. Och jag är mellan skrivprojekt.

Tydligen tar det sådana här uttryck.

Jag ska skärpa mig, jag lovar.