fredag 8 februari 2013

Att försöka bli elva år igen

Något av det roligaste och svåraste med att skriva barnböcker är att försöka gå in i huvudpersonens mentala ålder. Hur tänker en elvaåring? Eller en femåring? Vad är alldeles för avancerade och vuxna reflektioner och vad blir för enkelt och "barnsligt"? Vad skulle en sexåring lägga märke till i ett rum/en skog/sitt nya klassrum och vad skulle en tolvåring notera?

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, för att underskatta barnet i berättelsen kan lätt kännas nedlåtande för den unga läsaren. Det motsatta blir också fel. Som till exempel i den bilderbok jag läste en gång, där hela poängen med berättelsen var en missuppfattning kring tid och klockslag. Hur skulle ett barn i bilderboksåldern (som i de flesta fall inte kan klockan) förstå den historien? Den blev obegriplig för barnet, men logisk för den vuxne, och är ett exempel på hur fel det kan bli om författaren inte riktigt hittar barnperspektivet i berättelsen.

Bilderboksförfattaren Anna Bengtsson reflekterar över barnperspektivet i bilderböcker i en krönika hos Svenska Barnboksakademin HÄR.

2 kommentarer:

  1. Det här är helt klart en svår konst och jag beundrar de som behärskar det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag med. De bästa barnboksförfattarna (Lindgren, Gripe, Pija Lindenbaum, Ulf Stark mfl) är fenomenala på det.

      Radera