måndag 18 februari 2013

Det förhatliga följebrevet

Det tog mig evigheter att skriva följebrevet till Slottet av is.

Eftersom jag är en duktig flicka gjorde jag min hemläxa, googlade "följebrev" och försökte sätta mig in i hur ett bra sådant såg ut.

Det gjorde mig bara mer förvirrad.

Pushar man för hårt för manuset i följebrevet signalerar det att texten inte klarar att stå för sig själv, påstod någon. (Antagligen någon jeppe från någon "konstnärlig" skrivarkurs.) På en amerikansk agentblogg poängterades vikten av gestaltning redan i följebrevet. Om man inte kunde gestalta vad manuset handlade om utan bara berätta om det så skulle manuset åka direkt i papperskorgen, påstod den här agenten. Något annat förlag skrev på sin hemsida att de ville ha ett rappt och säljande följebrev, de ville uppenbarligen se att man var en skrivskalle redan i följebrevet. Och så vidare.

Alla råd var motstridiga och jag blev mer och mer uppgiven.

Till slut läste jag på baksidan av några bra barnböcker i bokhyllan och skrev ett följebrev à la baksidestext.

Så här i efterhand kan jag se att jag lade alldeles för stor vikt vid följebrevet. Och nä, jag tänker inte publicera mitt gamla följebrev här på bloggen, det är jag för fåfäng för. Mitt följebrev till Slottet av is är ganska formellt, lite som en arbetsansökan. Hade jag skrivit det idag hade jag nog valt en ledigare och mer personlig ton.

Nu är jag inte riktigt i rätt position att tipsa om hur ett bra följebrev ska se ut. Det är väl närmast förlagspersonalen, som ser mängder av brev varje dag, som skulle kunna tala om vad det finns för gyllene regler för ett bra följebrev.

Men några saker beträffande följebrevet tror jag kan vara vettiga att tänka på, och dem tänkte jag dela med mig av.

När du väljer en bok i bokhandeln och på biblioteket får du en mängd information om berättelsen redan när du lyfter boken ur hyllan. Vilken avdelning boken står på, omslag, illustrationer, formgivning, baksidestext och eventuella blurbar ger info om :
  • Genre
  • Stil, stämning
  • Handling
  • Lämplig ålder (om det är en barnbok)

Att läsa en bok utan att ha tillgång till all den här informationen blir ganska knepigt. Du kommer inte att veta vad du ska förvänta dig och du kommer ha svårt att läsa fokuserat och förstå vad som är viktigt. Prova någon gång så får du se! Eller prova att se en film som du inte vet någonting om och hoppa över förtexterna och introt (där bilderna och musiken gör samma sak för filmen som omslag och baksidestext gör för boken.)

Eftersom det är så svårt att ta till sig en berättelse utan all den här extrainformationen tror jag att det är en god idé att se följebrevet som en hjälp för läsaren att förstå vad som är viktigt i ditt manus. 

Och helt enkelt ge förlaget den information som omslag och baksida hade gjort om ditt manus hade varit en färdig bok. 

2 kommentarer:

  1. Tänkvärt!
    Jag har tittat in några gånger och lagt din blogg bland mina favoriter. Tänkte att det är på tiden att lämna ett tassavtryck.
    Tack för en fin blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Elgot! Vad roligt att du gillar bloggen. Och tack för ditt "tassavtryck", det värmde.

      Radera