onsdag 20 februari 2013

Lite personligare, men inga lunchtallrikar. Det lovar jag.

När jag började blogga för ett drygt år sedan kände jag mig ofta lite blyg. Alla kunde ju läsa vad jag skrev, liksom. Jag var inte helt van vid det. Dessutom kommer jag från en arbetskultur där folk ofta är väldigt reserverade.

Jag har hållit mig ganska hårt till ämnet på den här bloggen: jag har skrivit om sådant som är skriv- och bokrelaterat i mitt liv. Fast verkligheten innehåller ju en hel del dagjobb, umgänge med familjen och annat som jag för det mesta har lämnat utanför bloggen.

Bara lite photoshoppad. Jag lovar. 
Samtidigt tycker jag att det är hemskt spännande och roligt att få inblick i andra bloggskribenters liv, så att säga utanför bloggen. Jag undrar över deras familjesituation, var de bor, vad de jobbar med. Sånt. Jag är väl nyfiken på andra människor av naturen, antar jag, annars skulle jag nog inte valt att skriva skönlitteratur. Så jag har känt mig väldigt kluven till det här med att visa upp mer av mitt eget liv.

Bloggen är en speciell kommunikationsform, och det är inte roligt med bloggar som är objektiva och opersonliga som en tidskrift, tycker jag.

Hur man väljer att vara personlig är högst individuellt. Inom bokbloggarvärlden tror jag att man har högre toleransnivå än annars för bloggar med en relativt "anonym" avsändare. Det personliga får istället komma fram genom åsikterna om böckerna.

Avvägningen mellan personlig, privat och bara asjobbig, egotrippad och ytlig är en gräns som var och en får dra själv. Men jag har, efter att ha velat ganska mycket fram och tillbaka, bestämt mig för att jag vill försöka vara lite mer tydligt personlig på den här bloggen.

Jag kommer inte att skriva om vad jag äter till lunch och jag kommer inte att ta bilder på mig själv i träningskläder och dylikt. Men ibland kommer jag kanske att ta mig friheten att reflektera över sådant som inte omedelbart har med skrivande och läsande att göra. Och jag ska försöka bli lite bättre på att ta egna bilder och lägga ut här.

Så får vi se om ni gillar't. Hojta till annars!

11 kommentarer:

  1. Jag håller helt med dig. Jag hade jättesvårt att göra den avvägningen när jag först började blogga. Ville vara både personlig och inte för utelämnande. Kunde skriva personliga inlägg, men så några dagar senare ta bort dem för att jag inte kände mig trygg med att exponera mitt liv så. Jag känner mig själv inte lockad att bli så mycket mer personlig just nu, men håller med dig om att jag är jättenyfiken på flera bokbloggares liv utanför böcker och skrivande. Så det ska bli jättekul att följa utvecklingen av din blogg :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha ha, vad roligt att det är någon fler som raderat inlägg som i efterhand inte har känts riktigt bra. Det har nämligen jag med!

      Vad roligt att du också är nyfiken på andras liv utanför recensioner och läsande. Då är jag kanske på rätt väg i det här.

      Radera
  2. Ja o ja, jag har också raderat inlägg. Särskilt om min dåliga magkänsla har berott på att jag KANSKE har skrivit för mycket om mina barn. Det är känsligt det där.

    Men samtidigt är de bloggarna som bjuder på vardagsliv de mest intressanta. Det är ändå så väldigt mycket som inte berättas. Svår avvägning. Men jag är nyfiken på dig, så skriv mer om sånt som inte berör skrivande, jag läser gärna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller helt med. De bloggar som bjuder på detaljer ur vardagen är oftast de intressantaste. (Som din blogg till exempel, att ni har höns, att jag vet lite om dina tjejer och din graviditet, sånt tycker jag knäppt nog är väldigt kul att läsa om.) Välskrivna recensioner och skrivtips är också kul och viktigt, men de där personliga detaljerna som visar människan bakom bloggen, det är sånt jag kan fastna för. Det är det jag har insett nu och det är därför jag tänker skärpa mig.


      Radera
  3. Svar
    1. Ingerun och Boktokig: Tack, vad roligt!

      Radera
  4. Det tycker jag också. Det skall bli kul att läsa.

    SvaraRadera
  5. Personligt är bra. På rätt nivå, som du säger. Jag brottas med bitvis samma fråga, fast jag ligger ljusår efter i tankarna. Är ju rätt ny på bloggandet totalt sett, har hållit mig borta av rädsla att det skulle äta upp min skrivtid... Fast det gör det ju inte. Följ magkänslan bara, jag gillar din blog och den lär inte bli sämre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår att du också funderar på samma sak. I en viss typ av jobb, sådana som du och jag har, så måste man också ta hänsyn till det professionella intrycket man vill ge i arbetssammanhang. Men så länge man inte blir hemskt privat och självutlämnande så tror jag ändå att man kan våga lämna ut en hel del små personliga glimtar.

      Radera
  6. Jag tycker oxå det är svårt det här med bloggeriet. Och läskigt. Blir skoj att läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite ovant och konstigt är det. En tjej på jobbet frågade om jag hade läst klart en viss bok och jag stirrade på henne som om hon var tankeläsare och utbrast: "Men hur kan du veta att jag läser den?" Varpå hon i sin tur stirrade på mig som om JAG var helt förryckt och svarade: "Du skrev ju det på din blogg".

      Då trillade poletten ner. Aha, VEM SOM HELST kan läsa min blogg. Inte bara andra bloggare, utan även jobbarkompisar, bekantas bekanta och gamla pojkvänner, typ. (Alltså jag förstod ju det innan också, men det var som att jag verkligen fattade det i just den sekunden.)

      Men även om det känns lite läskigt i början att man inte har kontroll över vilka personer som läser så tycker jag att jag sakta vänjer mig vid tanken. Och som sagt, det är jättestor skillnad på att vara privat och personlig.

      Radera