söndag 24 mars 2013

Bloggare skriver kort, oinsatt och okritiskt. Eller i alla fall gjorde de det på de bloggar jag hittade.


På barnkultursymposiet på Stockholms universitet häromdagen sa filmvetaren Margareta Rönnberg att bloggare "har förstört så mycket". Ingerun på Boktjuven skickade ett mejl till henne och frågade vad hon menade med det uttalandet. Då skrev Margareta Rönnberg ett långt svar, där hon, eh hur ska jag säga, nyanserade bilden lite. 

Hon tycker nämligen inte bara att bokbloggarna förstör, utan hon menar också att: 
  • Bloggvärlden är ett sällskap för inbördes beundran
  • Bloggrecensioner är för korta
  • Bloggare inte skriver kritiskt om barnlitteratur
  • Bloggare inte sätter in verken i sin kontext
  • Bloggare inte skriver om bilderna i bilderböcker eller om samspel text-bild-bläddrande
  • Bloggare bara ”tycker” om barnböcker

Okej, det är knappt så att jag vet var jag ska börja. För det första: det går inte att ta ett medium (här: bloggandet), ge dåliga exempel från detta medium och därefter dra slutsatsen att alla som uttrycker sig via detta medium är likadana. Det är som att säga att teve är dåligt eftersom Bonde söker fru och Fångarna på fortet är dåliga program.

Margareta Rönnberg kanske inte vet att några av Sveriges mest intressanta och uppmärksammade barn- och ungdomsboksförfattare är aktiva i sociala medier? Johanna Thydell, Mårten Melin, Ulrika Lidbo, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg för att nämna några Augustnominerade och prisbelönta exempel. Att döma ut ett helt medium som sådant, när några av de mest tongivande aktiva barn- och ungdomsboksförfattarna befinner sig på den arenan, det tycker jag är väldigt märkligt. Jag är ledsen Margareta Rönnberg, men det är kanske inte i Opsis Kalopsis det händer längre, även om det var så för 25 år sedan.

Det finns bra bokbloggare och det finns dåliga. Så enkelt är det. Precis som att det finns bra och dåliga tidningsrecensenter. Nu har jag inte för avsikt att göra mig osams med halva kritikerkåren någon vecka innan jag själv debuterar. Men annars kunde jag ge en hel del saftiga exempel på tidningskritiker som skriver rena innehållsreferat av böcker, som helt och hållet hoppar över samspelet mellan text och bild i bilderbokskritik och som ”tycker” i barnboksrecensioner utan att bry sig om litterär kontext eller att ge belägg för sina åsikter. Så den typen av recensenter som Margareta Rönnberg ogillar finns uppenbarligen lite här och var. Inte bara bland bloggare.

På den paneldebatt om barnbokskritik jag var på nyligen (anordnad av SBI) var det flera tidningsrecensenter i panelen som berättade att de valde att skriva recensioner av böcker de tyckte var intressanta, som stod ut och som förtjänade att nå fram till allmänheten. Och vad är detta om inte just den inställning som Margareta Rönnberg tycker är så förkastlig, nämligen att bara lyfta fram det man tycker är bra. Men här var det alltså tidningskritiker som öppet tillstod att de valde att göra på det sättet, inte bloggare. Så återigen, om detta är ett problem så är det uppenbarligen inte begränsat till bloggvärlden.

I bloggvärlden förs ett samtal om böcker, det är riktigt. Men jag håller inte med om att det är en klubb för inbördes beundran eller att bloggare inte skulle kunna vara kritiska till andras recensioner. Det vi gör är just att länka till varandras recensioner, bemöta och tala om varför vi håller med eller varför vi inte gör det. Och jag undrar, var i tidningsvärlden finns detta? Ett samtal kritiker emellan, där man bemöter och refererar till andras kritik? Jag läser regelbundet barnboksrecensioner i de flesta stora dagstidningarna och jag har aldrig sett det någonstans. Bland bloggarna däremot, där lever debatten.

Och åter till det som gör mig mest upprörd av allt med Margareta Rönnbergs kritik mot ”bloggandet”. Jag, som bloggare, har över huvud taget inte lust att bli hopbuntad med ”alla bloggare”. Precis som att jag inte har lust att bli hopbuntad med alla debutanter, jurister eller småbarnsmammor.

Jag skriver nämligen inte den typen av recensioner som Margareta Rönnberg insinuerar att alla barnboksbloggare gör. Jag skriver inte kort, jag skriver inte utan att försöka sätta in verket i dess kontext och jag skriver kritiskt (även om jag försöker vara sansad och nyanserad när jag kommer med kritik). Samspelet mellan text och bild tycker jag är A och O i en bilderboksrecension, och jag blev så pass upprörd när en annan bloggare inte ens gjorde en ansats till att bedöma just det samspelet i sina recensioner, att jag skrev ett helt eget inlägg om det. Så nä, inte ens det där med klubben för inbördes beundran verkar stämma in på mig.

Och jag vet många andra bloggare som inte stämmer in på den nidbild som Margareta Rönnberg tecknar. Margareta Rönnberg har inte hittat några bloggare som klarar att förhålla sig till litterär kontext eller att skriva kritiska recensioner, skriver hon. Nä, och det man inte hittar, det finns väl inte? Eller hur var det nu?

15 kommentarer:

  1. Bra rutet, Janina. Synnerligen välformulerat dessutom. Heja dig!

    SvaraRadera
  2. Jag håller verkligen med dig. Jag säger som Annika, heja dig!

    SvaraRadera
  3. Bra skrivet, detta är verkligen att bemöta hennes kritik på ett utvecklande sätt. Jag hänger också på med ett Heja dig!

    SvaraRadera
  4. Det märks att du är jurist - du kan argumentera för din sak! Jag vet inte om jag vågar hålla med (vill ju inte hamna i den där klubben för inbördes beundran), men tycker att du har helt rätt. Det här uttalandet är klockrent:

    "Det vi gör är just att länka till varandras recensioner, bemöta och tala om varför vi håller med eller varför vi inte gör det. Och jag undrar, var i tidningsvärlden finns detta? Ett samtal kritiker emellan, där man bemöter och refererar till andras kritik? Jag läser regelbundet barnboksrecensioner i de flesta stora dagstidningarna och jag har aldrig sett det någonstans. Bland bloggarna däremot, där lever debatten."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Josefin. Och det är helt okej att hålla med, så länge man inte alltid gör det. Tycker jag.

      Radera
  5. Allt kortare recensioner överallt och utan barnperspektiv gällde saken

    I mitt förtydligande på Boktjuven skrev jag just att jag avsåg bokbloggar såsom fenomen och de konsekvenser som de tycks få för recenserandet av barnböcker generellt. Du kokar ned det hela till sex punkter, nämligen att:

    1) Bloggvärlden är ett sällskap för inbördes beundran.
    Din text får fyra kommentarer, som alla hejar på dig, vilket just stödjer mitt påpekande. Du menar dock tydligen, att när du länkar till andra bloggare är du alltså kritisk till dem?

    2) Bloggrecensioner är för korta.
    Jag tog dina sju första recensioner 2012 under kategorin
    ”Barnböcker” och lät datorn räkna deras antal ord. Det blev i snitt 130 ord/recension. Kallar du det långt?

    3) Bloggare inte skriver kritiskt om barnlitteratur.
    Det vore väl en god idé att istället för att bli upprörd ge mig några exempel på där du eller andra bemött en annan bloggares recension? Mest upprörd blir du dock över att bli hopbuntad med ”alla bloggare”. Men jag har inte uttalat mig om dig! Jag har talat om en tendens, som t o m Ingerun Sjösvärd i vissa delar håller med om.

    4) + 5) Bloggare inte sätter in verken i sin kontext
    Tipsa mig hellre om vilka långa recensioner du skrivit med verket insatt i dess kontext och med en diskussion om samspelet mellan text och bild. När jag scannade av en del av dem som du skrivit, råkade jag i vart fall ej på just dem.

    6) Bloggare bara ”tycker” om barnböcker
    Det finns förstås bra bokbloggare och det finns dåliga, skriver du. Visst, vilket jag också gav ett exempel på: Marit Jonsson på Barnboksprat.
    Att det finns korta och dåliga recensioner även i tidningsmedier var dessutom just min poäng: jag undrade om detta var en konsekvens av en trend som även råder på bloggar. Kanske ett slags smitta i bägge riktningarna? Jag hävdade nämligen att problemet inte var begränsat till bloggvärlden, utan det fanns ett olyckligt samspel. Att vara oinsatt beskyllde jag dock ingen för.

    Men nej, jag visste inte att Johanna Thydell, Mårten Melin, Ulrika Lidbo, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg recenserar sina kollegers barnböcker. Var då? Är det verkligen lämpligt?

    Om du nu känner till så många andra bloggare som inte stämmer in på den nidbild som jag sägs teckna, varför delar du inte med dig av tips om dessa recensenter istället för går i – tydligen obefogad – försvarsställning? Mina farhågor gällde ju tydligen inte dig, så varför tar du åt dig så?

    Hälsningar
    Margareta Rönnberg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Margareta! Mitt svar till dig fick inte plats här, så jag lyfte upp det i ett eget inlägg.

      Bästa hälsningar,

      Janina

      Radera
  6. Underbart inlägg, tack för det. Kom hit via ett forum där vi är många som inte gillat Rönnbergs retoriska stil, bristande stringens och åsikter om Lilla hjärtat. Bland annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Kul att du hittade hit!

      Radera
  7. Hej Janina, jag uttryckte mig nog otydligt på seminariet om barnbokskritik på Barnboksinstitutet. Så här minns du det (du har också skrivit om det jag sade tidigare):
    "På den paneldebatt om barnbokskritik jag var på nyligen - anordnad av SBI -var det flera tidningsrecensenter i panelen som berättade att de valde att skriva recensioner av böcker de tyckte var intressanta, som stod ut och som förtjänade att nå fram till allmänheten. Och vad är detta om inte just den inställning som Margareta Rönnberg tycker är så förkastlig, nämligen att bara lyfta fram det man tycker är bra."

    Men INTRESSANT och BRA är för mig inte riktigt samma sak.
    Det jag sade på SBI handlade om det sorgliga val jag och många andra frilansjournalister (som ofta också är litteraturvetare) i landsortspressen har:
    1)att inte alls få recensera barnböcker
    2)att blott två gånger om året få skriva om kvalitet och tendenser i årets utgivning av över tusen barn/ungdomsböcker = tre artiklar/säsong (1 gång = Hcf 1 gång = Hcg 1 gång = ungdomsböcker. Någon gång får jag också skriva en artikel i Västerbottens-Kuriren om fackböcker för barn/ungdomar).

    Jag försöker då att göra det bästa jag kan av en omöjlig situation. Jag läser massor - kanske halva bokutgivningen, ett 500tal böcker/år. Jag försöker fånga tendenser samt lyfta fram kvalitativa och pedagogiska aspekter. Jag försöker jämföra med tidigare års utgivning.
    Jag skriver - på grund av att jag har bristande textutrymme - summariskt om de böcker som är hyggligt bra, men inte utmärker sig. De böcker som får mest utrymme är alltså de 60 - 70 som jag tycker är INTRESSANTAST (vilket inte alltid är liktydigt med att jag tycker att de är de bästa).

    Lena Kjersén Edman

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Lena! Tack för din kommentar. Jag menade "bra" i den bemärkelsen jag skrev: det vill säga intressant, något som står ut och som förtjänar att nå ut till allmänheten. Inte bra som i bemärkelsen "böcker jag gillar". Som jag minns det var det just det här med intressanta böcker och goda exempel som både du och och Mats Kempe hade som urvalskriterier när ni valde böcker att recensera. Poängen Rönnberg gjorde var att hon efterlyste fler sågningar av barnlitteratur (tex ville hon ha en hel blogg inriktad på den typen av recensioner). Och det var i motsats till den inställningen som jag lyfte fram bland annat din inställning till barnbokskritik.

      Jag har full förståelse för att man väljer att göra som du gör. Alla journalister har inte utrymme och möjlighet att välja att göra på ett annat sätt, och det är synd, tycker jag. För visst behövs också sågningarna.

      Radera
  8. Jag skrev ett lite senkommet inlägg i diskussionen, ifall någon ännu inte har tröttnat: http://temumriken.blogspot.fi/2013/04/om-bokbloggare-vs-litteraturkritiker.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för länken! Tycker du hade många intressanta synpunkter.

      Radera