fredag 10 maj 2013

Andra boken-ångesten: Malin Klingenberg gästbloggar


I dag är jag väldigt stolt över att presentera en gästbloggare här hos mig, nämligen barnboksförfattaren Malin Klingenberg! Malin skriver lättläst, humoristiskt och egensinnigt och i dagarna har hon precis kommit ut med sin andra bok: Irene och sedelsugen på Schildts & Söderströms förlag. 

Malins gästinlägg handlar, lämpligt nog, om hur andra boken kan bli en betydligt tuffare resa än vad man tänkt sig. (Och jag skriver lämpligt nog, eftersom jag precis i detta nu, befinner mig där Malin gjorde när hon hade skickat in sitt andra manus till förlaget.)

Här kommer Malins text: 

Foto: Aja Lund/Lundagård
År 2010 kom min första bok Patrik och Pensionärsmakten ut. Jag var överlycklig. Så klart. Jag hade skickat in manuset till exakt ett förlag och det blev antaget. Jag var därför vid gott mod när jag skulle skriva min andra bok. Det här kan jag, för jag har gjort det förr, tänkte jag och satte igång. Författandet av uppföljaren började bra. Jag var inspirerad och jobbade på. Sen skickade jag in manuset och fick veta att det var något väsentligt i berättelsen som fattades.

En av utmaningarna med att skriva är att förhålla sig sakligt till det man producerar. Själv varvar jag stunder av hybris när jag tycker att jag är fantastisk, med andra stunder, då jag undrar jag varför jag överhuvudtaget ids försöka när det finns så många andra författare därute som antagligen är mycket mer produktiva, ambitiösa och begåvade än jag. Tankarna vandrar precis hursomhelst och det finns inget mätinstrument som säger om jag har rätt eller fel. Ensamheten som på ett sätt är en förutsättning för att jag skall få något skrivet, blir ett gissel.

Efter att ha skjutsat manuset fram och tillbaka tre gånger för omarbetning (det fanns massor som inte fungerade i texten, jag förstod precis vad som var fel … efter att redaktören påpekat det) började min desperation växa. Jaha, tänkte jag till sist. Jag kunde tydligen bara skriva en bok. Precis lika lätt som det är att bli upplyft av god feedback är det att slås ner av motgångar.

Som tur är jag envis. Sent en natt fick jag en helt ny idé och följande morgon raderade jag 23 av de 25 kapitel jag hade skrivit och började om från början. Till min glädje och lättnad var mina redaktörer nöjda med den nya berättelsen. Irene och sedelsugen höll jag i min hand för första gången för ett par veckor sedan. Och det kändes nästan ännu skönare än när min första bok kom, bara för att jag visste vilket jobb som låg bakom.

För tillfället går jag omkring och filar på idéer till en tredje bok i serien. Den här gången inbillar jag mig inte att jag vet hur man gör. Det kan hända att trean kräver en helt annan process än de tidigare. Men jag har lärt mig att det lönar sig att vara envis och jobba hårt. Det blir en bok till slut. Bara jag vågar radera det som inte är bra. Och bara jag inte ger upp vid minsta motstånd.

Tusen tack för att jag fick gästblogga hos dig, Janina! 

Tidigare i veckan har jag besökt Mia (skrifva.blogspot.com), Amanda (amandas.papper.fi), Jessica (bokbabbel.com) och Maria (turtschaninoff.blogspot.com). Hälsa gärna på hos mig på engulapelsin.blogspot.com!

6 kommentarer:

  1. Känner igen mig - hjälp vad jag och Linda kämpade med vår bok 2... Vet inte om det är nån tröst, men jag kämpar ännu mer med bok 3! Hoppas att det är för att det blir bättre...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men varför är tvåan så svår? Är det för att man inbillar sig att man vet hur man gör då, som Malin skriver? Eller är det för att man använt en massa idéer i ettan och det är svårt att liksom börja om?

      Lycka till med trean i vart fall!

      Radera
    2. Tack! Trean blir något annat än de andra 2, så...

      Fast jag vet inte, jag tror att min egen "bok 2"-ångest mest handlade om att jag verkligen verkligen ville att den skulle bli så mycket bättre än den första. Och då blir man mer kritisk till sin text, tror jag. Hmmm. Kanske skulle skriva om det på egna bloggen istället... ;-)

      Radera
    3. Men precis så kände jag också med tvåan. och så blev det ... typ tvärtom. Jag tog i från tårna och lyckades få in för många lager och intrigtrådar i berättelsen. Men det ska gå att fixa till, absolut. Håller på och stryker och renodlar berättelsen nu.

      Och jag tycker verkligen att du ska skriva om det här på bloggen!

      Radera
  2. Ja hjälp, jag kommer ju inte ens igång med bok tre. Jag funderar och tänker, men vågar liksom inte köra igång på allvar eftersom jag vet att jag kommer att bli avbruten när vi får en bebis om några veckor. Dålig ursäkt, jag vet. Jag kan hursomhelst föreställa mig att det bara blir svårare. Usch. Men det MÅSTE gå. Visst går det?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad knepigt. Kanske kan det hjälpa att ha fasta skrivtider där man måste skriva, hur uselt det än blir? (Lättare sagt än gjort, jag vet.)

      Radera