torsdag 29 augusti 2013

Jagform eller tredje person nära?

Slottet av is är skriven i jagform, medan manus 2 (som har arbetsnamnet Önskelistan) är skriven i tredje person nära. Berättarperspektivet påverkar VÄLDIGT mycket hur tonen i berättelsen blir, har jag upptäckt. I alla fall är det så för mig.

Jagform = pladdrigare, fler tillbakablickar, personligare berättarröst.

Tredje person nära = Stramare, mer återhållsamt, mer undertext.

Jagform känns på ett sätt mer naturligt för mig. Å andra sidan finns det vissa berättelser som inte passar att låta ett "jag" berätta. Och Önskelistan är en sådan. Det hade blivit för sentimentalt att låta huvudpersonen själv berätta sin historia. Och han hade inte velat berätta de saker som jag "vet" om honom för läsaren, det är han alldeles för reserverad för.

Hur tänker ni när ni väljer berättarperspektiv?

5 kommentarer:

  1. Jag har nog oftast inte tänkt så mycket, utan bara skrivit och sett vad det blev. Oftast "blir" det 3-e person med 1-a person har förekommit. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att det är jätteklurigt, det där med perspektivet. Tredje person känns ju mer "neutralt" och objektivt på något vis. Och i skrivarhandledningar rekommenderar man ofta tredje person. Men för mig är första person ändå mer naturligt.

      Radera
  2. Ingen enkel fråga, och väldigt personligt vad svaret blir. Första person funkar dåligt för mig, känns som en tvångströja som begränsar skrivandet. I mitt senaste manus, som förlaget lurar på just nu, har jag valt tredje person men konsekvent lagt in huvudpersonens tankar i förstaperson insprängda i berättelsen. En slags kompromiss, som jag tycker blev väldigt lyckad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant, tankarna i första person alltså? Alltså som "varför gjorde jag sådär" i en inre monolog, fast berättelsen i övrigt berättas ur tredje person?

      Radera