torsdag 19 september 2013

"Rasandet", del 2

Ni vet den där recensionen jag irriterade mig på häromdagen?

Den irriterade ungdomsboksförfattaren Christin Ljungqvist också. Hon skrev ett inlägg på sin blogg om saken. Och efter det svarade recensenten, som heter Sam Sundberg, oss på sin blogg och på Twitter. Det tycker jag var bra och trevligt gjort.

Jag håller dock inte med Sam Sundberg om att ungdomar är osofistikerade läsare. Kanske var han själv en osofistikerad läsare som tonåring. (Vad man nu ska lägga in i det begreppet?) Men jag var det inte. Och jag känner elvaåringar som kan analysera böcker på ett sätt som många vuxna inte klarar av.

Jag har förstås jättemycket mer att säga om det här, men jag sitter på pendeln och hinner inte skriva mer just nu. Kanske utvecklar jag tankarna om ungdomars läsning en annan gång.

2 kommentarer:

  1. Individuella skillnader är förstås stora men kanske är samma person i äldre ålder vanligen en mer sofistikerad läsare än i ungdomen? Givet att hen har läst böcker under tiden, och inte är för trött eller sjuk.

    Det betyder inte att det är lättare att skriva böcker som uppskattas av yngre, förmodligen snarare svårare eftersom det finns åldersfaktorn att tänka på också. Och en hel del vuxna, men inte så många barn, fortsätter att läsa även om boken verkar tråkig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, tanken att man mognar som läsare kan jag absolut förstå. Samtidigt finns det många vuxna som bara läser ett par böcker på semestern varje år och ungdomar som slukar klassiker på löpande band. Så det är den där generaliseringen jag vänder mig mot, att ungdomar per se skulle vara mindre sofistikerade läsare än någon som är tjugo år äldre. För det köper inte jag! Det beror på helt andra saker än ålder. Snarare klassbakgrund, utbildning, vana, intresse och dylika saker.

      Ska man tvunget dela in läsare i sofistikerade/osofistikerade behöver man inte dra in ungdomar i det hela. En del sjuttonåringar är vana romanläsare, andra är det inte. Liksom en del 37-åringar.

      Själv minns jag Steinbeck, Atwood och Zolà som några stora läsupplevelser på gymnasiet. Jag har nog inte ändrat preferenser nämnvärt sedan dess. Jag har aldrig gillat "stora penseldrag" och yvgia gester, eller hur det nu var Sam Sundberg uttryckte sig. Och inte heller hade jag läst "15 romaner" som sextonåring. Jag var en van läsare då också, även om jag förstås är en ännu mer van läsare nu.

      Radera