måndag 1 december 2014

Klassiker hos Kasteviks: Det lilla huset på prärien

Nyutgåvan har vackert omslag av Lina Bodén
Just nu är det Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder som är högläsningsbok vid nattningen hemma hos oss.

Förra året, när min mellanson N var fem år, läste vi Det lilla huset i Stora skogen tillsammans. Vi provade att läsa ett kapitel för att se om han gillade boken, men jag trodde egentligen att han var för liten för att kunna ta till sig berättelsen. Men kapitlen var korta, i nästan varje avsnitt hände det något spännande med en björn, panter eller varg inblandad och han lyssnade med storögt intresse.

Jag berättade att det fanns en fortsättning på boken och N har frågat många gånger när vi ska läsa den. Det lilla huset på prärien kom i nyutgåva nu i höst, och för ett par veckor sedan satte vi igång med den. Det lilla huset på prärien är inte lika lätt att hänga med i som Det lilla huset i Stora skogen. Boken är tjockare, kapitlen längre och det är fler partier i texten som är väldigt detaljerade och beskrivande. Till exempel ägnas två-tre sidor åt en närmast teknisk redogörelse av hur pappa Ingalls snickrar en dörr. Därför blir det tidvis lite okoncentrerat vid nattningen i det Kastevikska hemmet.

När handlingen är stillastående och det är långa naturlyriska passager sållar jag därför friskt. Jag hoppar över, sammanfattar eller frågar om vi ska läsa ett annat kapitel i stället. Jag byter också ut ord och förklarar fenomen eller företeelser som jag vet att mina barn inte förstår. De är kräsna och de har inte tålamod att lyssna på en bok som de inte tycker är spännande. Men trots att det finns delar av texten som inte faller N på läppen så vill han ändå gärna att vi läser vidare. Han har uppenbarligen fastnat för huvudpersonerna Mary och Laura och vill veta hur det går för dem. Jag tror också att han tilltalas av kontrasterna mellan den stora, vilda och farliga prärien och det ombonade, mysiga och trygga lilla huset med den sprakande brasan. Laura Ingalls Wilder använder skickligt dessa dramaturgiska verktyg och jag tror att det är en av förklaringarna till att böckerna i serien blivit klassiker som överlevt ända in i vår tid. Och även om språket ibland blir väl lyriskt och innehåller en hel del ord som är främmande för ett barn som är fött på 2000-talet så är boken ljuvligt välskriven. Det är en ren njutning att läsa högt.

Min åttaåring S ligger bredvid och läser Bamse-tidningar eller någon annan bok, men hör han att det blir spännande (till exempel när indianerna kommer) så lägger han undan tidningen och lyssnar på högläsningen en stund istället.

Det finns mycket att diskutera i texten och när vi har läst klart kvällens kapitel ligger vi ofta och pratar en stund. Beskrivningen av indianerna är en sådan sak, och det är egentligen värt ett eget blogginlägg i dessa tider av censurdebatt. Indianerna är rasistiskt beskrivna: de är "vildar", de har "ormögon" etc. Jag försöker förklara för barnen att indianerna och nybyggarna var fiender och att Laura och hennes familj var rädda för indianerna. Men att det egentligen var nybyggarna som tagit indianernas land.

En annan sak att prata om är de knappa ekonomiska omständigheter som familjen Ingalls lever under. I går läste vi om julafton, och mina barn tyckte att det var märkligt och nästan komiskt att Laura och Mary blev så glada att de skrek och hoppade när de fick var sin ny bleckmugg, en kaka, en slickepinne och en pennyslant. Det mynnade ut i ett samtal om hur annorlunda villkor barn levde under för drygt hundra år sedan.

Aga förekommer också på en del ställen i texten, och mina barn är givetvis medvetna om att det är förbjudet och fel att slå barn. Men vi pratar om att familjen Ingalls lever i en annan tid, och att det gör att uppfostran måste se annorlunda ut. Laura och Mary måste lyda sina föräldrar eftersom de kan dö annars. De kan trilla ner i brunnen eller floden och de kan skada sig på pappas bössa eller bli dödade av vilda djur. Därför finns det inte utrymme för att ifrågasätta och diskutera på det sätt som barn gör i en modern skandinavisk familj. Jag tycker att det är häftigt att mina pojkar kan ta till sig komplexiteten i detta – att Lauras föräldrar är tvungna att vara mycket stränga mot sina barn eftersom de måste skyddas från farorna på prärien. Men att mamman och pappan, trots att de agar sina barn, ändå är snälla och vill dem väl.

Att få en inblick i barnuppfostran och familjeliv som det såg ut på sent 1800-tal är ytterst fascinerande även för mig som vuxen. Och jag kan villigt erkänna att jag stundom kan avundas Lauras milda mamma som endast skärper tonen i rösten något, och därefter gör barnen som hon säger. Det verkar onekligen rätt behändigt, även om jag förstås förstår att denna auktoritet har ett pris. (Och i grund och botten vill jag givetvis att mina egna barn ska tänka själva, ifrågasätta och protestera! Men det finns tillfällen när moderna barns frimodighet är en smula utmattande för en arm moder.)

Något jag saknar med den här utgåvan av boken är att det inte finns några illustrationer. Eftersom det är många fenomen som är främmande för dagens barn (allt från dörrklinka till vedspis) så hade läsförståelsen fått hjälp på traven om det funnits bilder till texten. 

onsdag 26 november 2014

Klassiker hos Kasteviks

Vi har ett klassikerprojekt hemma hos oss och det ser ut ungefär så här: Med jämna mellanrum tar jag fram en klassisk barnbok ur bokhyllan, berättar lite om vad den handlar om för barnen och frågar om de vill att jag läser den högt för dem.

Tycker de att den verkar spännande skrider vi till verket, annars lägger vi den åt sidan och tar en annan bok. (Vi varvar böcker ur den barnlitterära kanon med Bamse-tidningar, fackböcker och nyare skönlitteratur.)

Anledningen till det här projektet är först och främst att jag gärna vill ge barnen en litterär allmänbildning. Jag vill att de ska förstå referenserna om de stöter på uttryck som "använd bara pittolerna i nödfall" eller "killevippen". Jag vill att de ska kunna se paralleller mellan nyare litteratur och gammal och veta att Lasse-Majaböckerna inte var de första barndeckarna som skrevs.

Och så vill jag försöka introducera dem till begrepp som är viktiga för att förstå litteratur: som genre, berättarteknik och författarskap. Därför pratar vi om vem som har skrivit böckerna, vilka andra böcker den personen har skrivit, vilken tid boken utspelar sig i, vem som har illustrerat och vilken genre boken tillhör.

Ett annat skäl till att vi läser klassiker är att böckerna oftast är fantastiskt bra! (Och är de inte det så struntar vi i dem.)

Det här har hittills skett väldigt omedvetet och slumpvis från min sida, men nu har jag tänkt att läsa minst ett par, tre klassiker per termin med barnen för att få någon slags struktur i det hela.

Jag tänkte berätta lite här på bloggen om hur vi gör när vi läser, vad barnen tycker om och inte, vad de fastnar på, vad vi pratar om och hur jag anpassar läsningen till barnens intresse och läsförståelse.

Är du uppvuxen i ett hem där det funnits ett litteraturintresse gör du säkert något liknande med dina egna barn eller kanske med dina skolelever, syskonbarn etc. Och då är det troligen en självklar och omedveten process för dig. Men om du står lite rådvill framför barnbokshyllan i affären eller på biblioteket och undrar vad man "borde läsa" så hoppas jag att de här blogginläggen kan tipsa om hur man kan göra och lyfta fram en hel del bra böcker som kanske har fallit lite i glömska.

Jag hoppas också att det kan bli en diskussion på bloggen om vad man ska läsa, hur och varför!

En lista som är bra att utgå från när man väljer klassisk barnlitteratur är Dagens Nyheters lista över 100 omistliga barnboksförfattare

tisdag 25 november 2014

Trött på trams

Jag har ett sug efter seriositet och världen framstår plötsligt som banal och ytlig. Ett P3-skval vart jag än vänder mig. Kommers, flams, trams. Fåniga frågelistor, larviga videoklipp och andra "skojigheter".

Andra säsongen av Historieätarna, som jag längtat så mycket efter, gör mig förbryllad och besviken. Vad håller Lotta Lundgren och Erik Haag på med? Var det verkligen så här förra säsongen? Fylla och kiss- och bajshumor. När ämnet är så intressant, måste man trasa sönder det med saker som inte ens skulle platsa i ett studentspex?

Om någon bloggläsare händelsevis skulle råka befinna sig i samma stämningsläge som jag, rekommenderar jag podcasten Genier samt Filosofiska rummet i P1. 

måndag 24 november 2014

Så himla välförtjänt

Var det att Kristina Sandberg kammade hem Augustpriset för Liv till varje pris. Och jag blev rörd till tårar av hennes tacktal – som finns att beskåda här.

torsdag 30 oktober 2014

Det handlar inte om sju sorters kakor - Kristina Sandberg, Maj och feminismen

Jag möter min syster på Centralstationen, vi ska gå på bloggträff och prata om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Både jag och min syster älskar böckerna om Maj, men i hemlighet tycker jag att jag har lite större rätt till dem, eftersom det var jag som upptäckte henne först och jag som började ge bort böckerna om henne i julklapp till alla kvinnor i min stora litteraturintresserade familj.

Vi går över bron till Riddarholmen och vi pratar om vilken komplex och mänsklig romangestalt Maj är. Och hur vi känner igen oss i henne.
"Maj är ju jag", säger min syster. "Hon är mitt sämsta."
"Ja, jag vet", säger jag. "Exakt så."

Vi är upprörda också, över att en del kritiker har använt ord som "trivialt", "vardag" och "det lilla livet" när de beskrivit böckerna.
"De orden skulle man aldrig ha använt om en skildring av manligt arbete och manliga livsvillkor", säger jag.
"Nej, vem sjutton kallar arbete i kolmilorna eller väntan i en lerig skyttegrav för trivialt", säger min syster.

Och vi skrattar åt det absurda i att Kristina Sandberg skrivit tre genialiska böcker, tre genialiskt feministiska böcker om en kvinnas liv. Om klass, sexualitet, makt, kön, förväntningar, skuld. Om relationer. Om samhället. Och istället för att se det, och se de stora livsfrågorna som finns i texten (Vem är jag? Hur ska jag leva? Vad anser andra om mig?) så fastnar en del av recensenterna i att det är böcker om någon som bakar. De går vilse i de detaljerade beskrivningarna av hushållssysslor och tror att det är det romanerna handlar om. Som att man inte skulle kunna ha ett existentiellt djup om man bakar småkakor.

Bloggträffen är förträffligt ordnad, det är levande ljus, snittar och kakor och Kristina Sandberg står i dörren och tar i hand och hälsar välkommen. Förutom författaren och förläggaren är vi ett femtontal bloggare som pratar om böckerna om Maj. Vi pratar om att de ligger nära arbetarlitteraturen, vi diskuterar feminism, Örnsköldsviksandan, hemmafruidealet, researchen, språket.

En del av de andra bloggarna på träffen känner distans till Maj, de ser henne som en historisk figur. En person som likt deras farmor eller mormor inte tagit plats, som bara tänkt på alla andra. Någon som  är lite sorglig, löjlig nästan. Det tycker inte jag och min syster om. Då rycker vi ut till Majs försvar. Vi tycker att hon är en av oss.

I slutet kan man få sin bok signerad om man vill, och det vill jag förstås. Jag vet att Kristina Sandberg skrivit sina böcker under småbarnsåren och jag vill berömma henne för det, för jag är så gruvligt imponerad av den prestationen. Jag viskar till min syster när vi står i signeringskön att själv har jag inte lyckats få ur mig en vettig rad nu när jag har en bebis hemma.
"Du måste ha en väldig arbetsdisciplin", säger jag till Kristina Sandberg när hon är i färd med att skriva i mitt exemplar av Liv till varje pris.
"Jo, men det har jag", säger Kristina Sandberg. "Men det är alltid stökigt hemma hos oss."

På hemvägen, när vi är på väg över bron igen, så säger jag till min syster:
"Vilken begåvad människa, Kristina Sandberg."
"Så makalöst begåvad", säger min syster.
Och vi enas om att Maj-trilogin är det bästa vi läst på svenska på mycket länge. Och formen, för guds skull formen! Hur har hon fått till den där inre medvetandeströmmen, som helt absorberar en men som ändå inte är svårläst?

Jag åker pendeltåget hem och jag känner mig fortfarande lite tjurig på de där recensenterna och på andra som liksom ska distansera sig från Maj. Som tror att de står över henne på något sätt. Att hon är mindre vetande, svag. Bara för att hon anpassat sig till sin tids ideal.

Då slår det mig plötsligt hur jag stått och ursäktat mig för min syster för att jag bara har varit hemma med min dotter och inte skrivit något under tiden. Fött ett barn, burit henne, ammat henne, tröstat henne. Som att det inte vore något värt, det jag har gjort under föräldraledigheten.

Och jag tänker på hur Kristina Sandberg sa att hon hade stökigt hemma. Som för att släta över, visa att hon också hon har brister.

Den ena måste ursäkta sig för den andra för att hon inte uppfyllt dem till fullo, vår tids ideal. Där man inte bara har städat och fött barn, utan skrivit böcker också. Gärna alltihop samtidigt. Nästan reflexmässigt mäter vi oss mot den där bilden av hur vi ska vara. Inte ens när den ena personen skrivit en feministisk romanserie om samhällets krav på kvinnor, och den andra läst och slukat densamma kan vi låta bli.

Så ironiskt, på något vis. Vi är snärjda i dem allihopa, kvinnoidealen. Vi kan aldrig frigöra oss från dem, hur upplysta vi än är, hur frigjorda vi än känner oss.

Och när jag kliver av pendeltåget tänker jag att det är det Maj-trilogin handlar om. Inte om en hemmafru som bakar sju sorters kakor.

(Trilogin om Maj börjar med Att föda ett barn. Del två heter Sörja för de sina och den sista delen, Liv till varje pris är Augustprisnominerad.)

måndag 27 oktober 2014

En liten, liten smygande blogglust

Jag var på bloggträff med Kristina Sandberg på Norstedts häromdagen och efter det liksom smög sig en liten, liten blogglust tillbaka.

För mig är bloggandet som bäst när jag går och funderar på något svårt och lite abstrakt och behöver sätta ord på det. Och den där bloggträffen väckte sådana tankar hos mig. Om moderskap, kön, klass, sexualitet, kropp, skrivande, småbarnsår. Men jag måste tänka vidare och återkomma när de där abstrakta funderingarna har fått form.

Men till dess kan ni väl läsa Kristina Sandbergs Maj-trilogi? Den är fantastisk. Jag har skrivit om den andra delen i serien, Sörja för de sina, här. Och här har jag skrivit om varför jag tycker att en sådan här romanserie är viktig.

En annan sak jag vill skriva om är att vi har ett klassikerprojekt hemma hos oss. Jag visste inte först att det var det det var. Jag har alltid introducerat författarskap som jag tycker barnen bör känna till för dem. Precis som min mamma gjorde för mig. "Har du inte läst Hemsöborna", kunde hon ryta. "Man måste ha läst Hemsöborna." (Hon är svensklärare, min mamma. Dylika tjatar som bekant ofta om Hemsöborna.) För mig är det rätt självklart att barnen ska ha kommit i kontakt med vissa böcker under uppväxten. Men sedan läste jag om en annan, amerikansk mamma, som hade ett klassikerprojekt med sina barn, och då insåg jag att vi faktiskt också hade ett sådant. Om än inte så formaliserat och strukturerat, utan mer på känsla.

Just nu högläser vi i alla fall Ture Sventon i varuhuset. Sexåringen är duktig som hänger med i alla "synnerligen", "tämligen" och "enastående", tycker jag. Men ibland får jag pausa och göra en lite enklare resumé för honom. Mer om detta också en annan gång.

För nu ska jag förbereda födelsedagsbrickan till min sockerärta som fyller ett år i morgon! Hon kommer att få en jättestor bondgård i plast i present. Och en pekbok jag gjort själv av våra egna bilder och en bok med Lennart Hellsings visor.

So long!

måndag 3 mars 2014

Öppet brev till bloggen

Öppna brev är visst poppis nu för tiden.

Så kära lilla bloggy, här kommer det.

Jag vet inte om jag vill fortsätta längre. 

Nej, nej, alltså det är inte dig det är fel på, det är mig. Jag har liksom bara ... gått och tappat lusten. En bidragande orsak är nog den här sjukilosklimpen med rosiga kinder och dubbelhaka som bor hos oss nu. Visst skulle jag kunna blogga när hon sover eller ligger och skrattar i sitt babygym. Det är inte så att hon är så hemskt besvärlig. Men jag vill inte, det är det som är grejen. 

När jag startade med bloggandet hade jag ett behov av att formulera mina tankar kring barnlitteratur och skrivande. Jag var på väg att debutera och det som rörde sig i mitt huvud var dramaturgi, baksidestexter och omslag.

Just nu är det inte så. Det tankarna virvlar kring är istället amning, anknytning och sömn. Och simskola, läxor, nattningar och syskongnabb.

Jag brinner fortfarande för barnlitteratur. Jag högläser Harry Potter med min sjuåring och Det lilla huset i Stora skogen med min femåring. Det är bland de finaste stunderna på dagen och jag är så lycklig över att de äntligen börjar acceptera kapitelböcker som är lite att bita i.

Och skriver gör jag också lite, ibland. Det finns idéer och påbörjade projekt.

Men jag har inte lust att blogga om det. Just nu.

Så vi får gå skilda vägar ett tag, du och jag. Kanske hittar vi tillbaka till varandra.

Jag hoppas det.