torsdag 30 oktober 2014

Det handlar inte om sju sorters kakor - Kristina Sandberg, Maj och feminismen

Jag möter min syster på Centralstationen, vi ska gå på bloggträff och prata om Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Både jag och min syster älskar böckerna om Maj, men i hemlighet tycker jag att jag har lite större rätt till dem, eftersom det var jag som upptäckte henne först och jag som började ge bort böckerna om henne i julklapp till alla kvinnor i min stora litteraturintresserade familj.

Vi går över bron till Riddarholmen och vi pratar om vilken komplex och mänsklig romangestalt Maj är. Och hur vi känner igen oss i henne.
"Maj är ju jag", säger min syster. "Hon är mitt sämsta."
"Ja, jag vet", säger jag. "Exakt så."

Vi är upprörda också, över att en del kritiker har använt ord som "trivialt", "vardag" och "det lilla livet" när de beskrivit böckerna.
"De orden skulle man aldrig ha använt om en skildring av manligt arbete och manliga livsvillkor", säger jag.
"Nej, vem sjutton kallar arbete i kolmilorna eller väntan i en lerig skyttegrav för trivialt", säger min syster.

Och vi skrattar åt det absurda i att Kristina Sandberg skrivit tre genialiska böcker, tre genialiskt feministiska böcker om en kvinnas liv. Om klass, sexualitet, makt, kön, förväntningar, skuld. Om relationer. Om samhället. Och istället för att se det, och se de stora livsfrågorna som finns i texten (Vem är jag? Hur ska jag leva? Vad anser andra om mig?) så fastnar en del av recensenterna i att det är böcker om någon som bakar. De går vilse i de detaljerade beskrivningarna av hushållssysslor och tror att det är det romanerna handlar om. Som att man inte skulle kunna ha ett existentiellt djup om man bakar småkakor.

Bloggträffen är förträffligt ordnad, det är levande ljus, snittar och kakor och Kristina Sandberg står i dörren och tar i hand och hälsar välkommen. Förutom författaren och förläggaren är vi ett femtontal bloggare som pratar om böckerna om Maj. Vi pratar om att de ligger nära arbetarlitteraturen, vi diskuterar feminism, Örnsköldsviksandan, hemmafruidealet, researchen, språket.

En del av de andra bloggarna på träffen känner distans till Maj, de ser henne som en historisk figur. En person som likt deras farmor eller mormor inte tagit plats, som bara tänkt på alla andra. Någon som  är lite sorglig, löjlig nästan. Det tycker inte jag och min syster om. Då rycker vi ut till Majs försvar. Vi tycker att hon är en av oss.

I slutet kan man få sin bok signerad om man vill, och det vill jag förstås. Jag vet att Kristina Sandberg skrivit sina böcker under småbarnsåren och jag vill berömma henne för det, för jag är så gruvligt imponerad av den prestationen. Jag viskar till min syster när vi står i signeringskön att själv har jag inte lyckats få ur mig en vettig rad nu när jag har en bebis hemma.
"Du måste ha en väldig arbetsdisciplin", säger jag till Kristina Sandberg när hon är i färd med att skriva i mitt exemplar av Liv till varje pris.
"Jo, men det har jag", säger Kristina Sandberg. "Men det är alltid stökigt hemma hos oss."

På hemvägen, när vi är på väg över bron igen, så säger jag till min syster:
"Vilken begåvad människa, Kristina Sandberg."
"Så makalöst begåvad", säger min syster.
Och vi enas om att Maj-trilogin är det bästa vi läst på svenska på mycket länge. Och formen, för guds skull formen! Hur har hon fått till den där inre medvetandeströmmen, som helt absorberar en men som ändå inte är svårläst?

Jag åker pendeltåget hem och jag känner mig fortfarande lite tjurig på de där recensenterna och på andra som liksom ska distansera sig från Maj. Som tror att de står över henne på något sätt. Att hon är mindre vetande, svag. Bara för att hon anpassat sig till sin tids ideal.

Då slår det mig plötsligt hur jag stått och ursäktat mig för min syster för att jag bara har varit hemma med min dotter och inte skrivit något under tiden. Fött ett barn, burit henne, ammat henne, tröstat henne. Som att det inte vore något värt, det jag har gjort under föräldraledigheten.

Och jag tänker på hur Kristina Sandberg sa att hon hade stökigt hemma. Som för att släta över, visa att hon också hon har brister.

Den ena måste ursäkta sig för den andra för att hon inte uppfyllt dem till fullo, vår tids ideal. Där man inte bara har städat och fött barn, utan skrivit böcker också. Gärna alltihop samtidigt. Nästan reflexmässigt mäter vi oss mot den där bilden av hur vi ska vara. Inte ens när den ena personen skrivit en feministisk romanserie om samhällets krav på kvinnor, och den andra läst och slukat densamma kan vi låta bli.

Så ironiskt, på något vis. Vi är snärjda i dem allihopa, kvinnoidealen. Vi kan aldrig frigöra oss från dem, hur upplysta vi än är, hur frigjorda vi än känner oss.

Och när jag kliver av pendeltåget tänker jag att det är det Maj-trilogin handlar om. Inte om en hemmafru som bakar sju sorters kakor.

(Trilogin om Maj börjar med Att föda ett barn. Del två heter Sörja för de sina och den sista delen, Liv till varje pris är Augustprisnominerad.)

måndag 27 oktober 2014

En liten, liten smygande blogglust

Jag var på bloggträff med Kristina Sandberg på Norstedts häromdagen och efter det liksom smög sig en liten, liten blogglust tillbaka.

För mig är bloggandet som bäst när jag går och funderar på något svårt och lite abstrakt och behöver sätta ord på det. Och den där bloggträffen väckte sådana tankar hos mig. Om moderskap, kön, klass, sexualitet, kropp, skrivande, småbarnsår. Men jag måste tänka vidare och återkomma när de där abstrakta funderingarna har fått form.

Men till dess kan ni väl läsa Kristina Sandbergs Maj-trilogi? Den är fantastisk. Jag har skrivit om den andra delen i serien, Sörja för de sina, här. Och här har jag skrivit om varför jag tycker att en sådan här romanserie är viktig.

En annan sak jag vill skriva om är att vi har ett klassikerprojekt hemma hos oss. Jag visste inte först att det var det det var. Jag har alltid introducerat författarskap som jag tycker barnen bör känna till för dem. Precis som min mamma gjorde för mig. "Har du inte läst Hemsöborna", kunde hon ryta. "Man måste ha läst Hemsöborna." (Hon är svensklärare, min mamma. Dylika tjatar som bekant ofta om Hemsöborna.) För mig är det rätt självklart att barnen ska ha kommit i kontakt med vissa böcker under uppväxten. Men sedan läste jag om en annan, amerikansk mamma, som hade ett klassikerprojekt med sina barn, och då insåg jag att vi faktiskt också hade ett sådant. Om än inte så formaliserat och strukturerat, utan mer på känsla.

Just nu högläser vi i alla fall Ture Sventon i varuhuset. Sexåringen är duktig som hänger med i alla "synnerligen", "tämligen" och "enastående", tycker jag. Men ibland får jag pausa och göra en lite enklare resumé för honom. Mer om detta också en annan gång.

För nu ska jag förbereda födelsedagsbrickan till min sockerärta som fyller ett år i morgon! Hon kommer att få en jättestor bondgård i plast i present. Och en pekbok jag gjort själv av våra egna bilder och en bok med Lennart Hellsings visor.

So long!