måndag 1 december 2014

Klassiker hos Kasteviks: Det lilla huset på prärien

Nyutgåvan har vackert omslag av Lina Bodén
Just nu är det Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder som är högläsningsbok vid nattningen hemma hos oss.

Förra året, när min mellanson N var fem år, läste vi Det lilla huset i Stora skogen tillsammans. Vi provade att läsa ett kapitel för att se om han gillade boken, men jag trodde egentligen att han var för liten för att kunna ta till sig berättelsen. Men kapitlen var korta, i nästan varje avsnitt hände det något spännande med en björn, panter eller varg inblandad och han lyssnade med storögt intresse.

Jag berättade att det fanns en fortsättning på boken och N har frågat många gånger när vi ska läsa den. Det lilla huset på prärien kom i nyutgåva nu i höst, och för ett par veckor sedan satte vi igång med den. Det lilla huset på prärien är inte lika lätt att hänga med i som Det lilla huset i Stora skogen. Boken är tjockare, kapitlen längre och det är fler partier i texten som är väldigt detaljerade och beskrivande. Till exempel ägnas två-tre sidor åt en närmast teknisk redogörelse av hur pappa Ingalls snickrar en dörr. Därför blir det tidvis lite okoncentrerat vid nattningen i det Kastevikska hemmet.

När handlingen är stillastående och det är långa naturlyriska passager sållar jag därför friskt. Jag hoppar över, sammanfattar eller frågar om vi ska läsa ett annat kapitel i stället. Jag byter också ut ord och förklarar fenomen eller företeelser som jag vet att mina barn inte förstår. De är kräsna och de har inte tålamod att lyssna på en bok som de inte tycker är spännande. Men trots att det finns delar av texten som inte faller N på läppen så vill han ändå gärna att vi läser vidare. Han har uppenbarligen fastnat för huvudpersonerna Mary och Laura och vill veta hur det går för dem. Jag tror också att han tilltalas av kontrasterna mellan den stora, vilda och farliga prärien och det ombonade, mysiga och trygga lilla huset med den sprakande brasan. Laura Ingalls Wilder använder skickligt dessa dramaturgiska verktyg och jag tror att det är en av förklaringarna till att böckerna i serien blivit klassiker som överlevt ända in i vår tid. Och även om språket ibland blir väl lyriskt och innehåller en hel del ord som är främmande för ett barn som är fött på 2000-talet så är boken ljuvligt välskriven. Det är en ren njutning att läsa högt.

Min åttaåring S ligger bredvid och läser Bamse-tidningar eller någon annan bok, men hör han att det blir spännande (till exempel när indianerna kommer) så lägger han undan tidningen och lyssnar på högläsningen en stund istället.

Det finns mycket att diskutera i texten och när vi har läst klart kvällens kapitel ligger vi ofta och pratar en stund. Beskrivningen av indianerna är en sådan sak, och det är egentligen värt ett eget blogginlägg i dessa tider av censurdebatt. Indianerna är rasistiskt beskrivna: de är "vildar", de har "ormögon" etc. Jag försöker förklara för barnen att indianerna och nybyggarna var fiender och att Laura och hennes familj var rädda för indianerna. Men att det egentligen var nybyggarna som tagit indianernas land.

En annan sak att prata om är de knappa ekonomiska omständigheter som familjen Ingalls lever under. I går läste vi om julafton, och mina barn tyckte att det var märkligt och nästan komiskt att Laura och Mary blev så glada att de skrek och hoppade när de fick var sin ny bleckmugg, en kaka, en slickepinne och en pennyslant. Det mynnade ut i ett samtal om hur annorlunda villkor barn levde under för drygt hundra år sedan.

Aga förekommer också på en del ställen i texten, och mina barn är givetvis medvetna om att det är förbjudet och fel att slå barn. Men vi pratar om att familjen Ingalls lever i en annan tid, och att det gör att uppfostran måste se annorlunda ut. Laura och Mary måste lyda sina föräldrar eftersom de kan dö annars. De kan trilla ner i brunnen eller floden och de kan skada sig på pappas bössa eller bli dödade av vilda djur. Därför finns det inte utrymme för att ifrågasätta och diskutera på det sätt som barn gör i en modern skandinavisk familj. Jag tycker att det är häftigt att mina pojkar kan ta till sig komplexiteten i detta – att Lauras föräldrar är tvungna att vara mycket stränga mot sina barn eftersom de måste skyddas från farorna på prärien. Men att mamman och pappan, trots att de agar sina barn, ändå är snälla och vill dem väl.

Att få en inblick i barnuppfostran och familjeliv som det såg ut på sent 1800-tal är ytterst fascinerande även för mig som vuxen. Och jag kan villigt erkänna att jag stundom kan avundas Lauras milda mamma som endast skärper tonen i rösten något, och därefter gör barnen som hon säger. Det verkar onekligen rätt behändigt, även om jag förstås förstår att denna auktoritet har ett pris. (Och i grund och botten vill jag givetvis att mina egna barn ska tänka själva, ifrågasätta och protestera! Men det finns tillfällen när moderna barns frimodighet är en smula utmattande för en arm moder.)

Något jag saknar med den här utgåvan av boken är att det inte finns några illustrationer. Eftersom det är många fenomen som är främmande för dagens barn (allt från dörrklinka till vedspis) så hade läsförståelsen fått hjälp på traven om det funnits bilder till texten. 

5 kommentarer:

  1. Jag blev SÅ besviken när ja köpte nyutgåvan av Lilla huset i stora skogen förra året och upptäckte att de fantastiska illustrationerna av Garth Williams saknades. Ett stort bu åt förlaget! De gör ju nästan halva upplevelsen, just av den anledning du nämner. Så jag handlade helt sonika på Tradera och är ny lycklig ägare till del 1-4 i serien med illustrationer.

    Intressant att läsa dina reflektioner. Mina barn har lyssnat på de fyra första delarna, åttaårige Q med intensivt intresse, femårige Y med mer flyktigt. Men de har inte frågat särskilt mycket, faktiskt. Del 3, Farmarpojken, kan jag verkligen rekommendera. Själv gillade jag den inte speciellt som barn, men det gjorde mina killar.

    Agan accepterade mina pojkar utan vidare. Jag förklarar det med att barn egentligen är djupt moraliska varelser. Laura Ingalls Wilder har nästan alltid moraliska resonemang kring sina beskrivningar av aga och auktoritet, och de verkade resonera hos åtminstone min äldre pojke.

    /Helga
    (som ikväll läste ut den tredje Karlsson på taket-boken. Karlsson är ju egentligen helt vidrig, men å vad mina pojkar skrattade åt honom! Har knappt hört dem skratta så åt någon bok.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att ni också har läst och kul att höra om hur dina pojkar reagerade! Jag ska göra som du, köpa begagnade ex med bilder i. Och Farmarpojken ska vi definitivt ge oss i kast med, den tror jag nämligen inte själv att jag har läst.

      Karlsson på taket har jag försökt med, men mina barn vägrar. De är inte vidare förtjusta i Astrid Lindgren, tyvärr. (Hur man nu inte kan vara det, för mig är det helt obegripligt.) Men Mio min Mio tyckte de mycket om, och den är också riktigt vacker att högläsa.

      Har ni testat Eva Bexells böcker om Morfar Prosten? Jag tror att jag har tipsat om dem förut, men de är helt fantastiska och handlar dessutom om två bröder i samma ålder som dina och mina barn.

      Radera
  2. O ja, morfar prosten har vi läst, de är härliga! Lite i Astrids anda tycker jag, de beskriver busiga barn på ett ocensurerat sätt.

    Mio min mio läste jag häromåret för Q som gillade den. De har också haft den som högläsningsbok i skolan.

    Trist att de inte gillar AL! Mina var också skeptiska i början men jag har framhärdat. Men det är tydligen inte så ovanligt, och det är intressant att fundera över vad det är som avskräcker barn. Kanske att miljöerna ligger ganska långt från nutida vardag. Men kommer man bara bortom det så finns det ju så mycket i hennes författarskap som talar direkt till barn. Jag tänker mycket på detta just nu, filar på ett inlägg om AL.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett inlägg på din blogg om Astrid Lindgren, det ser jag fram emot!

      Radera
  3. Jag läser just nu Lilla huset på prärien för mina två flickor 7 och 10 år gamla. Jag googlade mig hit eftersom jag undrade hur mycket andra har förklarat och hur mycket andra har sållat.

    I Lilla huset i stora skogen läste jag allt, men i prärieboken har jag hoppat över vissa beskrivningar av indianernas utseende, ormögonen och konformade huvuden och liknande beskrivningar, som jag kände att jag inte på något sätt kan förklara. Fiendskap och rädsla för främmande har vi pratat om, agan och julklapparna har också diskuterats flera kvällar. Det är roligt och intressant att se hur mycket mina flickor identifierar sig med Laura och Mary, eller med Laura egentligen. Hur de själva inser på vilka sätt deras verklighet skiljer sig från Lauras.

    Det som förvånar mig mest är hur långa diskussioner vi har haft angående hur man använder pluggar istället för spik. Hur dyrt och svårt det antagligen var att få tag i spik, hur pappa Ingalls bygger den där dörren, hur mycket sten som går åt för att bygga den öppna spisen, hur man använder en öppen spis för att laga mat.... Jag hade ingen aning om att det var detta som skulle fånga mina flickors intresse.

    /NB

    SvaraRadera