fredag 14 augusti 2015

Jag kan inte recensera böcker längre

Recension barnböcker
Jag har en bokblogg. Eller, jag påstår att jag har det. Ändå har jag inte skrivit en enda recension på bloggen sen våren 2013.

De som har följt mig ett tag vet att det hände något speciellt den våren: min debutbok gavs ut.

Och med ens var det som om något förändrades. Det kändes väldigt ömtåligt och svårt att kritisera någon annans text. Det kändes som om någon skulle kunna skrika: "Men gör det bättre själv då!"

Jag började tänka på hur en negativ recension skulle kunna landa hos mottagaren. På hur ledsen man blir när någon inte tycker om texten man har slitit med. Eller ännu värre – hur otroligt genant det är när någon hittar berättelsens svaga punkter, lyfter fram dem i ljuset och blottar dem så att alla kan se och förfasas.

Och om jag ska vara helt ärlig: jag började också tänka på hur det skulle kännas att träffa en annan författare på bokmässan eller på någon förlagsfest och veta att jag varit kritisk till något som vederbörande skrivit. Hur jäkla pinsamt och konstigt det skulle bli. Hur dum jag skulle känna mig. (Och för er som tror att en ynklig bloggrecension inte når fram till författaren, tänk om! Författare googlar. Författare hittar. Författare minns. En del mejlar även bloggskribenten i fråga, kan jag tala om.)

Och när jag började tänka på alla de här sakerna, då slutade jag att skriva recensioner på bloggen. För om jag inte kan skriva om det som är dåligt, om jag inte kan göra en sågning utan att fundera på om någon kommer att ta illa upp, då funkar inte recenserandet. Då blir det boktips istället för recension. Eller recension med dragning åt boktips. Och för mig är det skitviktigt att göra en distinktion mellan vad som är att tipsa, lajka och lyfta och vad som är en kritisk, analyserande granskning.

Jag antar att jag helt enkelt klev över till andra sidan och blev författare mer än läsare. Så länge min egen bok inte var ute kunde jag stå med en fot i varje läger, men nu kändes det inte bekvämt att stå så längre.

Jag säger inte att andra inte klarar att recensera kollegors böcker, jag säger bara att jag inte gör det. Så om ni inte har märkt det, så vet ni det nu: jag recenserar inte böcker på den här bokbloggen.

Däremot tipsar jag gärna om det jag tycker är bra och värt att lyfta fram!

(Ooh, nu kommer jag plötsligt på att jag sågat en bok i en kommentar på en annan bokblogg nyligen. Hjälp! Avslöja inget för författaren om ni råkar ha sett den!)

13 kommentarer:

  1. Utan att vara författare kan jag relatera till den här känslan. Jag har även funderat mycket på meningen med att ge negativ kritik, bloggade om det här: http://lasresan.se/vad-ar-meningen-med-att-ge-negativ-kritik/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag läste ditt inlägg och känner igen en hel del. Jag blir också upprörd när jag läser något som jag inte tycker håller måttet. Framför allt när det är haussat medialt och på andra bloggar. Jag tycker också, precis som du, att det är rätt menlöst att bara sammanfatta handlingen på en bok. Jag menar, då kan man väl lika gärna läsa baksidestexten? Och jag är själv väldigt glad över den konstruktiva kritik jag har fått (inklusive din inte helt igenom positiva recension av min bok ), och det menar jag verkligen. För mig är det viktigt att få veta hur någonting landar hos läsare, Hur ska jag annars kunna utvecklas och bli bättre? Så jag värdesätter verkligen konstruktiva omdömen av både egna och andras böcker, men ändå känner jag inte för att själv vara den som formulerar den typen av omdöme. Jag känner mig alldeles för insyltad. Och sedan är det ju så att det inte bara är författaren man recenserar, utan även till viss del förläggaren och redaktören. Det komplicerar det hela ytterligare. För den som står bakom boken är kanske den jag måste komma med mitt eget manus till sen ...

      Radera
  2. Håller mig oxå väldigt neutral i förhållande till andras böcker. Men tipsar gärna om sån´t jag gillar :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då har vi samma strategi uppenbarligen!

      Radera
  3. Sånt här har jag så oerhört svårt att förstå. Varför skulle du behöva känna dig dum eller generad om du har sågat en dålig bok? I synnerhet om du har framfört befogad och saklig kritik. Det är ju inte du som har klantat dig, utan författaren som har slarvat. Om en kock eller taxichaufför eller snickare eller sjuksköterska missköter sitt jobb ska man väl påpeka det, och inte bara låtsas som ingenting för att skona deras känslor. Om man kommer hem med något som visar sig vara en uselt fabricerad produkt går man väl rimligtvis och klagar och byter den. Varför skulle inte samma sak gälla om en författare missköter sitt jobb? I längden tjänar författaren på att få höra sanningen (och läsarna på att få en berättigad varning).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast den parallellen tycker jag är väldigt långsökt. Det handlar ju inte om att "missköta sitt jobb" utan om subjektiva värderingar. Det är ju inte så att boken är trasig eller felaktig på något vis, utan att den inte faller mig i smaken. Mer som att kritisera en kollega för att den är fult klädd eller hållit ett dåligt tal i så fall.

      Radera
  4. Appropå att författare läser så kan jag intyga det också - det gör de! Nästan alla jag träffat som jag recenserat har läst vad jag har skrivit. En del har kommit fram "Det var du som inte gillade min bok!". Jag brukar oftast försöka skriva något negativt även om jag tokgillar boken och tvärtom, men jag har nog blivit slarvigare på senare tid. Men jag utgår ALLTID från att författaren kommer att läsa det jag skriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, vad säger du då? När du blir konfronterad alltså? Hoppas de tär med glimten i ögat!

      Radera
  5. Har aldrig tänkt i de banorna men nu när jag läser vad du skriver förstår jag dig verkligen. Fast ändå, vad svårt! Som kritisk läsare vill jag ju verkligen ha recensioner, jag blir sjukt irriterad när böcker som jag själv tycker är dåliga lyfts fram på det där typiskt mjäkiga sättet. Samtidigt fattar jag givetvis att det är känsligt.

    För ett par år sedan skrev jag giftigt om en svensk roman på min blogg, och jag blev oerhört häpen när författaren själv dök upp i kommentarsfältet, arg som ett bi. Visst kan jag förstå att man blir arg och ledsen över negativ kritik men jag tycker fortfarande att hens reaktion var överdriven och inte så hedersam.

    SvaraRadera
  6. Har aldrig tänkt i de banorna men nu när jag läser vad du skriver förstår jag dig verkligen. Fast ändå, vad svårt! Som kritisk läsare vill jag ju verkligen ha recensioner, jag blir sjukt irriterad när böcker som jag själv tycker är dåliga lyfts fram på det där typiskt mjäkiga sättet. Samtidigt fattar jag givetvis att det är känsligt.

    För ett par år sedan skrev jag giftigt om en svensk roman på min blogg, och jag blev oerhört häpen när författaren själv dök upp i kommentarsfältet, arg som ett bi. Visst kan jag förstå att man blir arg och ledsen över negativ kritik men jag tycker fortfarande att hens reaktion var överdriven och inte så hedersam.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ooh, nu blir jag förstås nyfiken! Ska försöka leta upp den recensionen på din blogg. Själv skulle jag aldrig gå i polemik med någon som är negativ. (Fast det har ju i ärlighetens namn hänt att man har haft lust förstås, speciellt när personen bygger omdömet på felaktiga antaganden och fakta.)

      Radera
    2. Hihi. Ledtråd: juli 2013. Tror jag. Nä, det är nog klokast att avstå. Jag hade verkligen inte en tanke på att författaren A) skulle läsa det jag skrev B) fästa något avseende vid min åsikt.

      Radera
  7. Hittade den. Intressant läsning. Och jag kan absolut förstå impulsen att ge svar på tal, men att göra det? Nä, det får man liksom bara stå över. Man får raljera över negativ kritik med sina närmaste istället.

    SvaraRadera