tisdag 24 november 2015

Hur skapar man trovärdiga karaktärer?


Ingerun på Boktjuven frågade mig för ett tag sedan om jag kunde skriva något om hur man skapar trovärdiga karaktärer när man skriver skönlitterärt. Och visst kan jag skriva ett inlägg om det! I alla fall kan jag berätta hur jag själv gör – om det sedan är något som andra också kan ha nytta av får jag väl låta vara osagt.
När jag skriver låter jag huvudpersonen ligga ganska nära mig själv. Det är enklast och känns tryggast så.  Det betyder inte att jag skriver självbiografiskt, utan det handlar om att jag skriver om barn som påminner om hur jag var när jag var liten: iakttagande och intensivt tänkande och kännande. Mina huvudpersoner har också en tendens att läsa mellan raderna när andra pratar och reagerar, och de ser och förstår mycket mer än vad de vuxna runt omkring dem tror. Och så tycker de om att läsa böcker. Förstås.
Noel, huvudpersonen i min nya bok, tycker om ord och böcker, precis som jag gjorde när jag var barn. Han har en anteckningsbok där han skriver upp vackra och intressanta ord han kommer i kontakt med. Någon sådan anteckningsbok har jag aldrig haft, men jag skulle kunna ha haft en! För precis som Noel samlar jag på ord, och jag slår alltid upp främmande ord som jag stöter på.
Jag skulle ha svårt att gestalta en huvudperson som är kavat, käck och framåt och som tar alla motgångar med en klackspark, helt enkelt för att jag inte var sådan när jag var barn. Och jag skulle ha svårt att skriva om exempelvis en fotbollstjej, för jag har aldrig hållit på med lagidrott och jag vet ingenting om vilka situationer som kan uppstå i ett lag eller inför en match. Därför är mina protagonister fantasifulla, känsliga ordmänniskor och bokslukare.  
Själva utgångspunkten när jag skriver fram mina huvudpersoner är alltså: någon som är lik mig och som jag kan relatera till.
Alla människor har fel och brister, och det måste även karaktärer i en bok ha. Annars känns de helt enkelt inte levande. Starka och svaga sidor måste också hänga ihop. Den egenskap som är en tillgång i ett sammanhang kan mycket väl vara en nackdel i ett annat sammanhang. Det är min erfarenhet från det verkliga livet, och den insikten försöker jag använda mig av när jag skriver. En person som har väldigt mycket integritet kan exempelvis vara stolt och ha svårt att släppa människor in på livet. (Sådan är Noel.)
I Slottet av is kretsar mycket av gestaltningen av karaktärerna kring hur de beter sig runt pappan i familjen. När jag skulle skriva om det hade jag god hjälp av att ha jobbat i domstol i många år. Jag har suttit i många rättegångar som har handlat om familjevåld. Och jag vet hur människor beter sig när de blir kränkta, jag vet hur psykiskt och fysiskt våld i familjen påverkar dynamiken mellan familjemedlemmarna. Hur alla hukar sig, blir rädda, hoppas att de ska vara den som slipper  bli utsatt den här gången. Jag hade sett ett mönster – och det gjorde det lättare för mig att beskriva hur Minna och hennes mamma och syster reagerade på pappans humörsvängningar. Men jag har även gått till mig själv och funderat på hur jag själv har reagerat eller skulle kunna reagera i vissa situationer.

I berättelsen om Noel kretsar en del av historien kring att hans föräldrar har separerat. Det har jag varit med om och det kan jag sätta mig in i och förstå och förhoppningsvis gör det att Noel reagerar på ett sätt som övertygar läsaren.
Vad gäller bipersonerna så tar jag gärna ut svängarna lite mer och jag tycker inte att det är lika viktigt att de har ett stort psykologiskt djup. (Även om jag förstås gärna vill göra dem trovärdiga och få dem att framstå som komplexa människor.) Bikaraktärernas uppgift  i mina texter är dock framför allt att ge must, färg och stämning åt berättelsen. Här snor jag gärna helt friskt från personer jag jobbat med, sett på teve eller gått i samma klass som.

Lenny, den vresiga lilla gubben i Slottet av is, fick exempelvis låna utseende och språk från en del av de återfallsförbrytare jag har träffat under åren i domstol. Mormodern i berättelsen är löst baserad på min egen mormor. Pappan i texten om Noel älskar ordvitsar, det gör en av mina arbetskompisar också och jag har snott några av min kollegas skämt och använt till Noels pappas repliker. Det ger honom mer färg än om han bara varit en anonym läkarpappa. Språk, utseende, kroppspråk, matvanor, klädsel, inredning: allt sådant försöker jag tänka igenom noga och jag använder små detaljer för att skapa personlighet. Att Lenny äter lungmos är ju mycket roligare och mer personligt än en varmkorv eller ostmacka, eller hur?
Ska jag sammanfatta detta i några korta huvudtips så skulle det alltså bli så här:
  • Skapa en huvudperson som har styrkor såväl som fel och brister. Gärna någon som är lik dig själv och som du kan gestalta på ett psykologiskt trovärdigt sätt.
  • Har du egna erfarenheter av sådant som dina karaktärer går igenom: använd gärna detta i din text. Då blir gestaltningen av karaktärerna ofta per automatik levande och trovärdig.
  • Ta ut svängarna med bikaraktärerna. Sno detaljer från personer du känner eller sett på teve. Använd kläder, språk, kroppspråk, matvanor, humor, musiksmak med mer för att skapa personlighet.

måndag 23 november 2015

Rätt bok vann!

Och jag vill se Jessica Schiefauer i precis alla morgonsoffor i morgon.

Hurra för att hon vågade vara modig och obekväm och prata om statusen på barn- och ungdomslitteratur i sitt tacktal! Och hurra för att hon vann för andra gången, det var hon värd! När hundarna kommer är en fantastisk bok. För alla som är intresserade av litteratur, såväl ungdomar som vuxna. 

söndag 22 november 2015

Augustgissningar

Jag har inte läst alla nominerade böcker och gissar därför helt vilt. Men jag tror på Schiefauers När hundarna kommer, Johannissons Den sårade divan och Khemiris Allt jag inte minns.

Vilka titlar tror ni vinner Augustpriset i morgon?

fredag 20 november 2015

Förlagsbesök



I dag var jag på besök på Hippo. Vi fikade och gick igenom den satta texten till Noel-boken. 

Jag panikade lite häromdagen när jag gick igenom manuset och såg en massa små saker som jag ville ändra. Speciellt sådant som inte handlade om grammatiska fel och dylikt, utan meningar och ord som kändes mer: varför i allsin dar skrev jag så här? Det här är ju uruselt. 

Jag känner igen känslan från när Slottet av is skulle släppas. Vid någon tidpunkt (inför tryck eller när texten är satt) går det tydligen upp för mig att andra kommer att läsa boken och då kommer en extrem självkritik fram. Texten känns plötsligt katastrofdålig. Jag vet ju rent objektivt att den inte är det, för då hade den aldrig blivit antagen, men just då så vinner känslan över intellektet. 

Sedan lägger det där sig, och när jag håller boken i handen så känner jag mig oövervinnerlig och dagdrömmer om att gå upp på scen och hålla tacktal på Augustgalan. Och under släpp och recensionsdagar så pendlar jag lite fram och tillbaka mellan Augustgalan och katastrof. Augustgalan – katastrof. Augustgalan – katastrof.

Men nu har jag ätit wienerbröd med Maria och Marianne och pratat igenom alla ändringar och allt känns bra. Jag är glad över att jag hamnade på det här förlaget. Det känns rätt för mig. 

måndag 2 november 2015

Familjen Kasteviks läslov


Alltså det nya påfundet läslov = den bästa uppfinningen sedan skivat bröd. (Varför säger man så egentligen? Skivat bröd är väl helt okej, men betänk hjulet, internet, alfabetet? Nåväl. Mycket bra grej detta med läslov i alla fall.)

Familjen Kastevik har haft läslov och det har tillbringats i Dubai. Och det har lästs! Och skrivits, plikttroget, varje dag när minstingen sovit middag. Nu är jag 12 000 ord in i nytt manus, det känns bra.

Vad har vi läst då? Min man har läst läbbiga Färjan, nioåringen sista delen av Hungerspelen, sjuåringen fantastiska serieromanen Amulett och tvååringen fina Mollan och mormor av Lena Anderson.

Jag har läst härliga Maresi av Maria Turtschaninoff, Färjan av Mats Strandberg (hantverket sitter som en smäck, men kan vi diskutera boken utifrån ett klassperspektiv?) och fantastiska När hundarna kommer av Jessica Schiefauer.

Sedan började jag på en isländsk deckare, men tröttnade efter trettio sidor. Översättningen var hemskt konstig (vem använder ord som palaver och bussarong, det känns inte direkt nutida?) och jag hade hoppas på att Reykjavik som miljö skulle kännas lite fräscht men det gjorde det inte. Jag har svårt att hitta bra deckare, det är möjligen en smula snobbigt, men bara "whodunnit" räcker inte för mig utan det måste vara litterärt också. Tipsa mig gärna om riktigt, riktigt bra deckare!

Vad har ni läst på läslovet?