tisdag 24 november 2015

Hur skapar man trovärdiga karaktärer?


Ingerun på Boktjuven frågade mig för ett tag sedan om jag kunde skriva något om hur man skapar trovärdiga karaktärer när man skriver skönlitterärt. Och visst kan jag skriva ett inlägg om det! I alla fall kan jag berätta hur jag själv gör – om det sedan är något som andra också kan ha nytta av får jag väl låta vara osagt.
När jag skriver låter jag huvudpersonen ligga ganska nära mig själv. Det är enklast och känns tryggast så.  Det betyder inte att jag skriver självbiografiskt, utan det handlar om att jag skriver om barn som påminner om hur jag var när jag var liten: iakttagande och intensivt tänkande och kännande. Mina huvudpersoner har också en tendens att läsa mellan raderna när andra pratar och reagerar, och de ser och förstår mycket mer än vad de vuxna runt omkring dem tror. Och så tycker de om att läsa böcker. Förstås.
Noel, huvudpersonen i min nya bok, tycker om ord och böcker, precis som jag gjorde när jag var barn. Han har en anteckningsbok där han skriver upp vackra och intressanta ord han kommer i kontakt med. Någon sådan anteckningsbok har jag aldrig haft, men jag skulle kunna ha haft en! För precis som Noel samlar jag på ord, och jag slår alltid upp främmande ord som jag stöter på.
Jag skulle ha svårt att gestalta en huvudperson som är kavat, käck och framåt och som tar alla motgångar med en klackspark, helt enkelt för att jag inte var sådan när jag var barn. Och jag skulle ha svårt att skriva om exempelvis en fotbollstjej, för jag har aldrig hållit på med lagidrott och jag vet ingenting om vilka situationer som kan uppstå i ett lag eller inför en match. Därför är mina protagonister fantasifulla, känsliga ordmänniskor och bokslukare.  
Själva utgångspunkten när jag skriver fram mina huvudpersoner är alltså: någon som är lik mig och som jag kan relatera till.
Alla människor har fel och brister, och det måste även karaktärer i en bok ha. Annars känns de helt enkelt inte levande. Starka och svaga sidor måste också hänga ihop. Den egenskap som är en tillgång i ett sammanhang kan mycket väl vara en nackdel i ett annat sammanhang. Det är min erfarenhet från det verkliga livet, och den insikten försöker jag använda mig av när jag skriver. En person som har väldigt mycket integritet kan exempelvis vara stolt och ha svårt att släppa människor in på livet. (Sådan är Noel.)
I Slottet av is kretsar mycket av gestaltningen av karaktärerna kring hur de beter sig runt pappan i familjen. När jag skulle skriva om det hade jag god hjälp av att ha jobbat i domstol i många år. Jag har suttit i många rättegångar som har handlat om familjevåld. Och jag vet hur människor beter sig när de blir kränkta, jag vet hur psykiskt och fysiskt våld i familjen påverkar dynamiken mellan familjemedlemmarna. Hur alla hukar sig, blir rädda, hoppas att de ska vara den som slipper  bli utsatt den här gången. Jag hade sett ett mönster – och det gjorde det lättare för mig att beskriva hur Minna och hennes mamma och syster reagerade på pappans humörsvängningar. Men jag har även gått till mig själv och funderat på hur jag själv har reagerat eller skulle kunna reagera i vissa situationer.

I berättelsen om Noel kretsar en del av historien kring att hans föräldrar har separerat. Det har jag varit med om och det kan jag sätta mig in i och förstå och förhoppningsvis gör det att Noel reagerar på ett sätt som övertygar läsaren.
Vad gäller bipersonerna så tar jag gärna ut svängarna lite mer och jag tycker inte att det är lika viktigt att de har ett stort psykologiskt djup. (Även om jag förstås gärna vill göra dem trovärdiga och få dem att framstå som komplexa människor.) Bikaraktärernas uppgift  i mina texter är dock framför allt att ge must, färg och stämning åt berättelsen. Här snor jag gärna helt friskt från personer jag jobbat med, sett på teve eller gått i samma klass som.

Lenny, den vresiga lilla gubben i Slottet av is, fick exempelvis låna utseende och språk från en del av de återfallsförbrytare jag har träffat under åren i domstol. Mormodern i berättelsen är löst baserad på min egen mormor. Pappan i texten om Noel älskar ordvitsar, det gör en av mina arbetskompisar också och jag har snott några av min kollegas skämt och använt till Noels pappas repliker. Det ger honom mer färg än om han bara varit en anonym läkarpappa. Språk, utseende, kroppspråk, matvanor, klädsel, inredning: allt sådant försöker jag tänka igenom noga och jag använder små detaljer för att skapa personlighet. Att Lenny äter lungmos är ju mycket roligare och mer personligt än en varmkorv eller ostmacka, eller hur?
Ska jag sammanfatta detta i några korta huvudtips så skulle det alltså bli så här:
  • Skapa en huvudperson som har styrkor såväl som fel och brister. Gärna någon som är lik dig själv och som du kan gestalta på ett psykologiskt trovärdigt sätt.
  • Har du egna erfarenheter av sådant som dina karaktärer går igenom: använd gärna detta i din text. Då blir gestaltningen av karaktärerna ofta per automatik levande och trovärdig.
  • Ta ut svängarna med bikaraktärerna. Sno detaljer från personer du känner eller sett på teve. Använd kläder, språk, kroppspråk, matvanor, humor, musiksmak med mer för att skapa personlighet.

2 kommentarer:

  1. Svar
    1. Det var bara roligt, tack för intressant fråga som gav blogginspiration!

      Radera