tisdag 22 december 2015

Det egna rummet: före- och efterbilder

Vi har en arbetshörna i vårt hus, och man skulle kunna tänka sig att jag har disponerat den. Jag menar, jag är ju ändå den enda familjemedlem som regelbundet arbetar hemifrån. Men arbetsrummet har snarare varit en sopstation där räkningar legat i skräpiga högar och barnen har smulat med kex och spelat Minecraft.

Men nu är det ändring på det! Jag och min man hjälptes åt att göra fint i går, och jag förklarade för barnen att jag kommer ha viktiga papper på skrivbordet och att de därför måste fråga om lov innan de går in där. (Och så satte jag upp en grind i ingången till rummet, för tvååringen kan man inte resonera med utan måste hindra mer handgripligen.) 

Från och med nu är arbetsrummet min heliga skrivplats. 

Så här trist var det före: 




Och så här snyggt blev det efter:


För mig är det här med att få en egen skrivplats en viktig symbolhandling: det handlar om att få möjlighet att vara i fred med mina tankar och mina skrivprojekt. Att avsätta utrymme för en plats där anteckningsblock får vara ifred, böcker kan ligga uppslagna och dramaturgiska kurvor och inspirationsbilder kan sättas upp på väggen. 

A room of one's own. 

onsdag 16 december 2015

Tävling: Vilken ska bort?

 
Nämen hörrni, nu kör vi en tävling! Evig ära och berömmelse utlovas till den som knäcker koden.

Fyra av dessa historier har en gemensam nämnare, men en passar inte in och ska bort. Vilken?

Man får gärna lämna en lagom klurigt avslöjande ledtråd i kommentarsfältet om man kommer på det, så att man inte avslöjar det rätta svaret för den som kommer efter och vill gissa.

Må bästa läsare/filmtittare vinna!

söndag 6 december 2015

Och hur kommer det sig att du skriver just för barn?



Den frågan kommer nästan alltid när jag berättar för folk att jag är barnboksförfattare.
För mig är det den mest naturliga sak i hela världen att skriva för barn. Varför jag skriver barnböcker, det är som att fråga varför jag skriver över huvud taget. Eller läser. Var sjutton ska jag börja förklara? Men visst, jag förstår samtidigt att det här med barnböcker inte är lika självklart för alla andra som det är för mig. Och därför har jag tränat in några standardförklaringar till den där frågan.
”Jag har läst barnlitteratur på universitetet”, säger jag ibland. ”Och det var så hemskt roligt, så efter det klappar mitt hjärta extra för just barn- och ungdomslitteratur. ”Eller: ”Jag var en riktig storläsare som barn, så när jag började skriva själv kändes det naturligt att försöka återskapa de där magiska läsupplevelserna jag hade när jag var liten”. Eller för den delen: ”Min syster är barnbibliotekarie och min mamma svensklärare, så vi har alltid läst mycket barn- och ungdomsböcker i min familj, även i vuxen ålder.”
Men inget av det där är riktigt sant.
Nej, alltså, det är inte så att jag direkt ljuger. Det är bara det att den egentliga förklaringen, den kan man inte dra på en kafferast i lunchrummet eller i busskön. Den är nämligen ytterst personlig och den handlar om min barndom och om den känsliga lilla unge jag var då.
Och nej, det handlar inte om att min barndom var olycklig. Min barndom innehöll, som de flesta andras, både lycka och olycka. Men livet var intensivare – det var som att allt hade starkare färger och dofter. Havet var djupare, nätterna svartare och Hubba Bubbat sötare och kladdigare.
Dessutom hände det faktiskt saker när jag var liten som var djupt dramatiska. Min pappa tappade bort mig under en vandring i fjällen, och jag var ensam en hel natt på kalfjället som nioåring, till exempel. Jag flyttade till ett annat land och fick lära mig ett nytt språk och en ny kultur. Mina föräldrar skilde sig. Min bästa kompis bröt benet, och jag trodde på något vis att det var mitt fel.
Alla de där barndomsupplevelserna, både de mörka och de ljusa, har lämnat mycket starka minnen hos mig. Vissa saker ser jag med nästan fotografisk skärpa framför mig. Jag känner i hela kroppen, hur det känns när jag står ensam på skolgården och det kommer fram en pojke och säger något obegripligt på ett annat språk. Eller lyckan när min fina, rynkiga mormor står på trappen till sitt hus och sträcker armarna mot mig. Så när jag ska skriva, så är det helt naturligt för mig att gå tillbaka till min barndom och använda mig av det stoffet till historier.
Jag får också inspiration från mina egna ungar. Jag försöker förstå dem: deras rädslor, deras kompisrelationer och deras funderingar, och ibland väver jag ihop saker jag upplever i vardagen med barnen med egna minnen och känslor. Och så får det flyta in i en berättelse.
Jag tror nämligen att vi som skriver inte väljer vårt stoff, alla gånger. Jag tror att det finns minnen och tankar i oss som är så starka och berör oss så djupt, att de väller fram när vi ska skriva. Och för mig är det barndomen, min egen och mina barns, som utgör det där pockande materialet. 
Därför skriver jag för barn.
(Tidigare publicerat, i något justerad form, på Debutantbloggen i mars 2013.)