söndag 6 december 2015

Och hur kommer det sig att du skriver just för barn?



Den frågan kommer nästan alltid när jag berättar för folk att jag är barnboksförfattare.
För mig är det den mest naturliga sak i hela världen att skriva för barn. Varför jag skriver barnböcker, det är som att fråga varför jag skriver över huvud taget. Eller läser. Var sjutton ska jag börja förklara? Men visst, jag förstår samtidigt att det här med barnböcker inte är lika självklart för alla andra som det är för mig. Och därför har jag tränat in några standardförklaringar till den där frågan.
”Jag har läst barnlitteratur på universitetet”, säger jag ibland. ”Och det var så hemskt roligt, så efter det klappar mitt hjärta extra för just barn- och ungdomslitteratur. ”Eller: ”Jag var en riktig storläsare som barn, så när jag började skriva själv kändes det naturligt att försöka återskapa de där magiska läsupplevelserna jag hade när jag var liten”. Eller för den delen: ”Min syster är barnbibliotekarie och min mamma svensklärare, så vi har alltid läst mycket barn- och ungdomsböcker i min familj, även i vuxen ålder.”
Men inget av det där är riktigt sant.
Nej, alltså, det är inte så att jag direkt ljuger. Det är bara det att den egentliga förklaringen, den kan man inte dra på en kafferast i lunchrummet eller i busskön. Den är nämligen ytterst personlig och den handlar om min barndom och om den känsliga lilla unge jag var då.
Och nej, det handlar inte om att min barndom var olycklig. Min barndom innehöll, som de flesta andras, både lycka och olycka. Men livet var intensivare – det var som att allt hade starkare färger och dofter. Havet var djupare, nätterna svartare och Hubba Bubbat sötare och kladdigare.
Dessutom hände det faktiskt saker när jag var liten som var djupt dramatiska. Min pappa tappade bort mig under en vandring i fjällen, och jag var ensam en hel natt på kalfjället som nioåring, till exempel. Jag flyttade till ett annat land och fick lära mig ett nytt språk och en ny kultur. Mina föräldrar skilde sig. Min bästa kompis bröt benet, och jag trodde på något vis att det var mitt fel.
Alla de där barndomsupplevelserna, både de mörka och de ljusa, har lämnat mycket starka minnen hos mig. Vissa saker ser jag med nästan fotografisk skärpa framför mig. Jag känner i hela kroppen, hur det känns när jag står ensam på skolgården och det kommer fram en pojke och säger något obegripligt på ett annat språk. Eller lyckan när min fina, rynkiga mormor står på trappen till sitt hus och sträcker armarna mot mig. Så när jag ska skriva, så är det helt naturligt för mig att gå tillbaka till min barndom och använda mig av det stoffet till historier.
Jag får också inspiration från mina egna ungar. Jag försöker förstå dem: deras rädslor, deras kompisrelationer och deras funderingar, och ibland väver jag ihop saker jag upplever i vardagen med barnen med egna minnen och känslor. Och så får det flyta in i en berättelse.
Jag tror nämligen att vi som skriver inte väljer vårt stoff, alla gånger. Jag tror att det finns minnen och tankar i oss som är så starka och berör oss så djupt, att de väller fram när vi ska skriva. Och för mig är det barndomen, min egen och mina barns, som utgör det där pockande materialet. 
Därför skriver jag för barn.
(Tidigare publicerat, i något justerad form, på Debutantbloggen i mars 2013.)

3 kommentarer:

  1. Jag får också den där frågan hela tiden och jag brukar oftast svara som ditt alternativ två. Att jag läste så ofantligt mycket som barn och att jag har burit med mig de där historierna genom livet och att de faktiskt har präglat mig till den människa jag är idag. Ibland säger jag att jag är barnsjuksköterska och att barn därför är en väldigt naturlig del av min vardag. Det är ju också sant i och för sig. Men det djupare svaret, den långa versionen som man bara inte drar på en kafferast eller för vem som helst, det är precis så som du beskriver det. Jag har bara inte kunnat sätta ord på det själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var roligt att höra att du känner likadant!

      Radera
    2. Och jag gissar för övrigt att vuxenförfattare sällan får frågan om varför de skriver för vuxna.

      Radera