tisdag 20 december 2016

Saker jag gör

Ja, inte skriver jag på denna blogg i alla fall.

Men jag:


  • Tränar. Med min granne och kompis som är PT och även en (snäll och peppande) slavdrivare. 
  • Ser på Skam. Har sett alla tre säsongerna och nu obsessar jag och ser om säsong två pga underbart och icke-moraliserande välspelat om tonårsliv och tonårskärlek. Och så är det grymt klippt, grym musik, grym dialog. 
  • Skriver tentor. Fick VG på min skräckkurs, är mycket nöjd. Fråga mig om kollektiva mardrömmar eller sexualitet och moderskap i Lessings Det femte barnet så kan ni få en lång och akademisk utläggning med noter.
  • Korrar manus. Japp, för nästa år blir det en ny bok för 9–12! Barnen på Svartbäckens sanatorium heter den. Och det är en kuslig berättelse förstås, eftersom jag totalt har kärat ner mig i skräck på sistone. Den har redan fått ett omslag och den kommer bli så fin!
  • Har fått stipendium från Författarfonden! Blev väldigt överraskad, glad och uppmuntrad. 

Japp, det var det. Livet just nu. Straight outta Sollentuna. 

onsdag 23 november 2016

Tävla om Noel och den magiska önskelistan!


Just nu har jag en tävling på Instagram där jag lottar ut Noel och den magiska önskelistan. In med er dit och tävla, vetja! Klicka HÄR för att komma till min sida. 

Och följ mig gärna på Instagram! Jag minibloggar där om frilansliv, fina böcker, skrivandet och en massa annat. 

onsdag 9 november 2016

Har drabbats av akut längtan

... efter att skriva sonetter.

Har alltid velat skriva poesi men inte vågat. Och gillar rim. Efter att Sara Danius konstaterat att Bob Dylan "är extremt bra på att rimma" som ett skäl till att han fick Nobelpriset så vågar man ju dessutom skriva vers på rim utan att känna sig som en tönt.

Kanske är det valresultatet som skapar ett starkt behov hos mig av ordning och reda. Prydlighet i formen, struktur. Sofistikationer, bildning.

Motpoler till det kaos som pågår i världen just nu.

Hå hå, ja ja. 

måndag 7 november 2016

Fin bloggrecension

Johanna på bloggen Sincerely Johanna har skrivit en väldigt fin recension av Noel.

"Tonen i Noel och den magiska önskelistan av Janina Kastevik är så väldigt fin att jag blev helt varm i hjärtat när jag läste den. Karaktärerna och framför allt huvudpersonen Noel är så omsorgsfullt utmejslade och jag känner så för honom."

Jag har arbetat särskilt mycket med tonen, stämningen och karaktärerna i den här boken (det gör man förstås alltid men vissa böcker är mer karaktärsdrivna och vissa mer handlingsdrivna, Noel är framför allt karaktärsdriven). Att någon uppskattar just det som jag lagt ner extra omsorg på är då förstås väldigt roligt. 

Hela recensionen kan du läsa här

fredag 14 oktober 2016

En nybliven skräcknörds bekännelser



I många år förknippade jag skräck med så kallad fulkultur.

Filmer som Scream och Fredag den trettonde, tonårens guilty pleasure i form av Stephen King och Dean R Koontz, zombies, blod och blonda hejarklacksledare som skriker i falsett. Det fanns något lite sunkigt och ososfistikerat över skräck, trodde jag.

Tänk så fel jag hade. Min bild av skräck var en nidbild. En fördom som bottnade i okunskap. (Jag blandade ihop det man brukar kalla "gore" med skräckgenren som helhet, och jag fattade inte skillnaden mellan "terror" och "horror".)

I vintras började jag skriva på en spökhistoria och jag ville göra jobbet ordentligt. Jag kan inte skriva kontextlöst, utan jag vill veta hur den litterära traditionen ser ut för genren. Ha koll på vilka regler som finns, vilka författare som är stilbildande och vad som är de värsta klichéerna och stereotyperna. 

Så jag började bekanta mig med skräckgenren, och fastnade genast för gotiken och skräckromantiken. Och jag upptäckte att där fanns en typ av berättelser som jag älskade. Historier där blod och våld inte är primärt, utan där monster och spöken används som symboler för det mörka i människans psyke.

Att läsa skräck är som att ta hissen ner i källaren till vårt kollektiva undermedvetna, det är att hänga med Freud och Jung och utforska det otäckaste hos oss människor. Det andra. Galenskap. Ondska. Vad är vi mest rädda för? Vad drömmer vi om? Hur långt är vi beredda att gå när vi blir hotade? 

Jag skäms lite när jag tänker på vad jag trodde att skräck var. Och idag skulle jag vilja påstå att det finns få berättelser som är mer litterära och sofistikerade än skräckklassiker som till exempel Poes noveller eller Oscar Wildes Dorian Grays porträtt. Och börjar man krafsa lite på Bram Stokers Dracula hittar man en berättelse som ligger långt bortom blod, huggtänder och vitlöksflätor och istället sysslar med kvinnlig sexualitet och det djuriska inom oss människor. 

Skräcken har sina rötter i sagor, myter och mardrömmar och den sysslar med metaforer. Den som har läst mina böcker vet att den typen av berättande fascinerar och inspirerar mig.

I Slottet av is fanns det en tydlig sagostruktur och Härskaren var en pendang till, och mardrömsversion av, Minnas pappa. Ett slags dubbelgångarmotiv som faktiskt är vanligt i skräckromantiken. I Noel och den magiska önskelistan får Noel, (likt Dorian Gray!) möjlighet att få sina önskningar uppfyllda. Men hans handlande får också ödesdigra konsekvenser. Det finns ett gotiskt och skräckromantiskt element i den typen av dramaturgi, en slags "pakt-med-djävulen-tanke" som ligger under ytan och skvalpar. 

Nu har jag skrivit ett renodlat skräckmanus som ligger på förlaget och väntar på att bli läst. Det kanske verkar som om jag hoppar mellan genrer, men jag tycker själv att jag ser en röd tråd i mitt berättande. Jag tar avstamp i saga och myt när jag skriver. Arketyper och tidlösa strukturer fascinerar mig, likaså vårt undermedvetna och våra kollektiva mardrömmar. 

Och jag kommer att skriva fler mörka, kusliga berättelser, det är jag säker på. 

tisdag 4 oktober 2016

Hösten, skrivarlivet

Jag skriver på heltid just nu (i kombination med studier i litteraturvetenskap.) Och hela september har jag slitit hårt med att skriva färdigt mitt nya skräckmanus, till den grad att jag inte haft tid att skriva något på bloggen.

Och nu är det klart! Jag har lämnat det till min syster, som alltid är den som läser först, och jag fick väldigt fin respons av henne. Nu ska jag bara köra en extra redigeringsvända, och sedan ska Maria och Marianne på Hippo få läsa.

Det känns helt overkligt att jag faktiskt fått det färdigt. Precis som vanligt har det här manuset trilskats och varit bångstyrigt innan jag fick ordning på det. Det vore så skönt om allt liksom föll på plats från början, men det har hittills aldrig hänt.

Andra bra saker som har hänt: Noel är slutsåld och ska på tilltryck! Och Koja, min agent, har sålt manuset till Tyskland.

Och så har jag fått bokkontrakt på Nypon, en serie med lättlästa böcker för nybörjarläsaren som kommer ut 2017. Dem har jag och min syster skrivit tillsammans och det har varit så fantastiskt kul. Mer om det projektet senare.

Hösten har börjat bra, och det behövde jag efter en ganska ansträngande sommar. 

torsdag 18 augusti 2016

Sommaren i bilder


 
 
I sommar har vi varit på Kanarieöarna, på Västkusten och i Holland. Bilderna är idylliska, men det har verkligheten inte varit. Det är tufft att umgås fem personer fem veckor i sträck, även om det är mina favoritpersoner i hela världen. Alla vill göra olika saker, barnen somnar vid midnatt och de vuxna har ingen egen tid.
 
Ibland undrar jag om det barnfokus som finns i vår kultur verkligen är hälsosamt. I vår familj har den så kallade "semestern" kretsat kring att våra barn ska vara nöjda, ändå har de inte varit det. Och är det rätt mot barnen att styra tillvaron mot att de ska få sina önskemål och behov uppfyllda, och sedan bli besvikna när de inte är glada och tacksamma? Är inte det ett väldigt krävande och orättvist upplägg, även för dem?
 
Sådant funderar jag på, så här i slutet av augusti.

tisdag 21 juni 2016

Yukiko Duke rosar Noel och den magiska önskelistan!


När jag lämnade på förskolan i morse glömde jag mobilen hemma och när jag kom hem hade jag en massa missade samtal, sms och flera meddelanden på Facebook. Hann tänka vad i helvete har hänt nu? innan jag fattade att Noel hade varit med på teve!

Yukiko Duke recenserade Noel och den magiska önskelistan i SVT:s Gomorron Sverige i morse och sa så fina saker om den att jag höll på att trilla av stolen. Hon kallade den "underbar" och sa att jag hade ett "språk som skimrar" och rekommenderade den både som högläsningsbok och för barn att läsa själv.

När man skriver för barn är utrymmet i media begränsat. De stora dagstidningarna har någon barnboksrecension i veckan, om ens det. Något Babel för barn finns det icke. Med andra ord: att få ett så här fint omdöme av en så initierad läsare som Yukiko Duke, och dessutom få det i teve, det betyder otroligt mycket. Jag är fantastiskt glad för hennes fina, eftertänksamma läsning och för att hon tyckte så mycket om den. Och för publiciteten, förstås!

Hurra, hurra, hurra!

(För den som vill titta på klippet finns det HÄR, 7:40 in i avsnittet börjar Yukiko Duke prata om Noel.)

måndag 13 juni 2016

Stressen

Den här tiden på året är stressen monumental.

Allt ska klämmas in: konferenser och festligheter med jobbet, familjepicknick med förskolan, röj och fix på tomten, slutspurt på jobbet inför semestern. Barnen har en massa aktiviteter som kräver massäck, särskilda kläder och pysselmaterial. Och kattjäveln ska ha fästingdroppar, själv borde man för en gångs skull komma ihåg att ta den där sprutan mot TBE.

Ungefär så ser mitt liv just nu.

Skulle vilja blogga om det fantastiskt roliga skrivprojektet jag och min syster håller på med, om mitt skräckromantiska manus, om den trevliga förlagsfesten på Hippo förra veckan, om den fina omnämningen i Barnens Bokklubbs medlemstidning, om sommarkursen om skräckfantastik jag läser just nu och en massa andra saker.

Men det hinns inte. Allt handlar om att inte ha förlorat förståndet innan skolavslutningen.

Så vi hörs helt enkelt senare.

fredag 27 maj 2016

Vansinnesprojekt eller KBT?

Jag har livlig fantasi. Det är bra när man är författare, mindre bra när man ska gå ner i källaren på kvällen eller när man är ensam hemma. Jag tänker mycket katastrof- och tänk om-tankar. Den inte lika åh-så-härliga sidan av att vara kreativ och fantasifull.

Jag är således, och har alltid varit, mycket, mycket mörkrädd. Skräckfilmer har jag alltid undvikit, för jag kan inte sova när jag har sett dem. Jag kan inte skaka av mig obehagskänslan, drömmer fruktansvärda mardrömmar, vrider mig kallsvettig hela natten.

Ändå har jag gett mig på att skriva en spökhistoria? Sprängfylld av konstiga ljud i mörkret, kyrkogårdar, övergivna hus, obehagliga drömmar och mörka källare.

Smart.

Joråsatte. Sitter och är livrädd mest hela tiden.

Och som inte det vore nog!

Så ska jag läsa en sommarkurs om skräcklitteratur. I kursmaterialet ingår bland annat filmen The Ring och Stephen Kings klassiker Jurtjyrkogården.

Det kan vara så att det här är den ultimata KBT-sessionen som kommer att bota mig från min mörkrädsla för all framtid.

Eller. Så kommer jag lagom till augusti att ha fått vitt hår, mumla groteska saker, dregla och stirra oseende framför mig.

I så fall vet ni vad det beror på.

 


torsdag 12 maj 2016

Några reaktioner på Noel och den magiska önskelistan

Nu har några fler bokbloggare skrivit fint om Noel och den magiska önskelistan.

Carolina läser skrev: "Jag tycker väldigt mycket om Noel och den magiska önskelistan och hoppas att den hittar till alla de där lite ensamma tänkarna i elva-tolvårsåldern (och till alla de andra i den åldern också!)"

(Men hon tyckte inte om omslaget, synd! Jag tycker att det är jättefint och lite annorlunda.)

Barnboksprat favoritmarkerade Noel och såg teman som var gemensamma med Slottet av is. Och skrev också: "Jag läste boken i en enda intensiv sittning, blev djupt berörd och myste åt snyggt ihopvävda detaljer. En kul grej är att dikten som Noel skriver är skriven av Janina själv när hon var i hans ålder!"

En bok vid havet tyckte om språket och hade svårt att släppa boken. Och tyckte också: "Det är en hjärtevärmande bok som man blir både jätteglad och lite ledsen över att läsa."

Tusen tack till er som läst och delat med er av vad ni tyckte!

onsdag 11 maj 2016

Rätten att få vara en brådmogen bokmal


Sju år gammal bokmal samt hunden Rocky.

Jag var ett ganska allvarsamt lagt barn. Brådmogen och tankfull, tidigt verbal, resonerande och argumenterande. Läste gjorde jag tidigt också. När jag började skolan som sexåring hade jag redan läst i ett par år och slukade kapitelböcker hemma. Jag kände igen mig i Montgomerys Emily och Gripes Josefin, känsliga flickor som betraktade och analyserade sin omgivning. Jag önskade alltid att jag var en glad, robust och lättsam Pollyanna eller Kulla-Gulla istället, men det var jag inte.

Jag fick snabbt lära mig att det inte var särskilt uppskattat att vara ett sådant barn. Barn ska leka glatt med andra barn! Barn ska vara som de andra i gruppen! Barn ska ta livet med en klackspark!

Barn ska inte sitta försjunkna i tjocka böcker när de andra barnen i klassen fortfarande ljudar. De ska inte använda vuxenord. Ett sådant barn passar inte in. Det stör ordningen! Det utmärker sig i skolan, men på helt fel sätt!

Det viktigaste för min lågstadielärare var att vi barn drog snygga streck med linjal, hade ordning i bänken och skrev prydligt på de lilasuddiga stencilerna. Att vi satt fint på våra stolar och att vi var lydiga och uppmärksamma.

Det här var på åttiotalet. Ingen pratade om begåvade barn. Det begreppet fanns över huvud taget inte. Man var antingen duktig i skolan (en sådan som räckte upp handen, gjorde läxorna och använde linjalen i räknehäftet) eller så var man inte duktig i skolan. Att vara en sådan som lärde sig snabbt, men liksom utan att anstränga sig, och som dagdrömde sig bort på lektionerna och lämnade in knöliga läxor, det var en konstig sort som min fröken inte tyckte om.

Noel, huvudpersonen i Noel och den magiska önskelistan, delar den här erfarenheten med mig. Om att vara duktig, men på fel sätt. Om att vara ovanligt verbal, känslig och allvarsam, och därför inte riktigt känna sig hemma bland de andra barnen i klassen. Men även om det finns med sådant som är självupplevt i boken är den inte självbiografisk. Jag var inte utanför på det sätt som Noel är, men jag kände mig annorlunda.

I dag publiceras en intervju med mig i Dagens Nyheter, där jag pratar om Noel, om min egen skolgång och känslan av att inte riktigt passa in. En fin artikel, tycker jag, även om det förstås är svårt att få med alla nyanser i ett begränsat format.

Även om ett viktigt tema i berättelsen är Noels utanförskap så har jag inte skrivit Noel och den magiska önskelistan bara för brådmogna bokmalar. Min ambition har i första hand varit att skriva en spännande och berörande berättelse som förhoppningsvis kan tilltala många läsare. Men jag hoppas lite extra mycket att de barn som liknar Noel, Josefin och Emily ska hitta min bok och tycka om den.

Länken till artikeln i DN hittar du HÄR. Läs gärna hela artikelserien!

Om du känner igen dig själv eller ett barn i din närhet i beskrivningen av särskilt begåvade barn så rekommenderar jag varmt Linda Silvermans bok Särskilt begåvade barn, som precis kommit i svensk översättning på Natur & Kultur.

fredag 22 april 2016

Två fina bloggrecensioner

Två bokbloggare har läst och tyckt till om Noel och den magiska önskelistan. 

Prickiga Paula tyckte att det var en "fin berättelse om en sällsynt 11-åring" och hoppades att jag kommer att skriva fler böcker för den här åldern. 

Boktjuven skrev"När jag läste "Noel och önskelistan" grät jag 4 gånger (inkl prologen), fick rysningar 3 gånger och blev så arg så jag fortfarande är arg (Maggan, akta dig!). Det var länge sedan jag senast tänkte så mycket på en bok efter jag läst den."

Tack till er båda för att ni läst och skrivit vad ni tyckte!

måndag 11 april 2016

Noel är här!



Nu har Noel äntligen anlänt från tryckeriet. Hurra!

I fredags var jag och drack bubbel på Hippo, fortsatte med bubbel hemma på kvällen och på torsdag/fredag släpps den till butik. 

Noel och den magiska önskelistan är en mellanåldersbok som handlar om att stå på skolgården och kolla på killarna som spelar fotboll och undra varför man inte passar in, om att samla på ord som "smaragdgrön" och "serpentin", om att ha en lärare som inte förstår en och tycker att man är konstig, om Silke med glitterögonen och den randiga halsduken och förstås om den mystiska papperslappen som kanske är en magisk önskelista.

ALMA-nominerade Joanna Hellgren har gjort det fina omslaget.

fredag 18 mars 2016

När det man trodde att man kommit på själv visar sig vara snott från någon annan


"Jag är född på en söndag och min moster Iris, som tror på horoskop och andar och sånt, brukar alltid säga att söndagsbarn kan se saker som andra inte kan se."

Så lyder första meningen i det projekt jag skriver på just nu. Jag har ingen aning om var den där första meningen kom ifrån. Jag erinrar mig något om söndagsbarn i Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica, och tycker dessutom att det är ett vackert ord. Att det är jag själv som har kommit på de där raderna, det är jag helt övertygad om.

Men så slår jag upp Torsdagsbarn av Sonja Hartnett (ja, jag inser att jag inte heller sett kopplingen till titeln tidigare) och den boken börjar så här: 

"Nu skulle jag vilja berätta för er om min bror, Tin. James Augustin Barnabas Flute hette han, född på en torsdag och därför ödesbestämd att fara omkring som han gjorde, men vi kallade honom Tin i vardagslag."

Torsdagsbarn. Söndagsbarn. Jaha. 

Det var där inspirationen kom ifrån. Jag läste Torsdagsbarn för flera år sedan och tyckte mycket om den. Uppenbarligen fastnade titeln och inledningen, lade sig på plats i en liten vrå i mitt undermedvetna och dök sedan upp när jag själv skulle skriva. Vid närmare eftertanke var det inte så konstigt att det var just därifrån inspirationen kom den här gången, för jag vill åt den där mörka och lite skruvade, övernaturliga känslan som finns i Torsdagsbarn

Och då uppstår genast frågan: ska jag behålla meningen, och låta den bli en medveten anspelning på en text jag gillar? Eller ändra och försöka hitta något annat, något mer originellt?

Den uppmärksamma läsaren av detta blogginlägg ser kanske också något anmärkningsvärt i Hartnetts inledningsmening. Var känner vi igen den ifrån? Just det, från en älskad barnboksklassiker. 

"Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta."

Är det en medveten anspelning från Hartnetts sida? Eller en sådan där omedveten intertextuell referens som jag själv just gjort mig skyldig till? 

Hur som helst fascinerar det mig, detta. Hur andras texter och stoff återkommer i våra egna. Hur vi tror att vi uppfinner nytt, när vi egentligen kanske berättar en urgammal historia. Hur ord, stämningar och fraser från det vi har läst påverkar oss, fast vi inte är medvetna om det. Hur vi, när vi blir medvetna om var inflytandet kommer ifrån, kan blinka till läsaren i samförstånd. Känner du igen det här?

Och jag bestämmer mig för att låta meningen om söndagsbarn stå kvar. I alla fall tills vidare. 

onsdag 9 mars 2016

Ode till Maj (på internationella kvinnodagen)




Jag hade precis läst de första böckerna i Kristina Sandbergs trilogi om Maj när jag blev gravid med min dotter. Det här var innan Augustpriset, innan böckerna blev kända.
Jag tyckte att jag hade hittat en alldeles egen skatt: jag blev golvad av hantverket, ämnesvalet, språket. Och feminismen, som inte stod och plakatskrek, utan snarare listigt infiltrerade läsningen.
Dottern är numera två och ett halvt, och heter förstås Maj. Jag önskar mig, idag särskilt mycket, att hennes generation ska bli friare än den fiktiva Majs; friare än min egen generation.
Och att min Majs värde aldrig ska behöva ligga i hennes utseende eller vad hon bjuder på till middag.

(Jag har tidigare skrivit om Maj-trilogin HÄR.)

måndag 7 mars 2016

Jag har en kärleksaffär



Med den här vackra, skitiga, bråkiga stan. 

Jag var här första gången när jag var tolv. Jag följde med pappa på tjänsteresa och i taxin på väg in till Manhattan från flygplatsen sneglade taxichauffören på mig i backspegeln och frågade: 
"So, what do you expect from New York?"
Och jag tänkte länge på det där med tall och high och vilket det nu var man skulle använda och sedan sa jag, lite tyst: 
"Tall buildings."
Och taxichauffören skrattade och pekade på byggnaderna som vi åkte förbi och sa:
"Is this tall enough for you?"
Vi tog en genväg genom Harlem ("är det okej?" frågade chauffören först, det här var tidigt nittiotal och Harlem var fortfarande ganska ruffigt). Det var en smällvarm sommar, alla svettades, några svarta småkillar på gatan hade haft sönder en brandpost och nu stod de och sprutade vatten på varandra och på bilarna som åkte förbi. Allt var exakt som på film. Husen också: de var precis så höga som jag hade tänkt mig. 

I helgen var jag och min man Niklas i New York och jag längtar redan tillbaka. Till stan jag är kär i. 

(Förresten om det är någon av er som läser bloggen som inte följer mig på Instagram, gör gärna det! Jag lägger ut bilder och uppdateringar oftare än på bloggen just nu, eftersom det är enklare och smidigare än långa texter. Välkommen dit!)

fredag 26 februari 2016

BTJ-recensionen av Noel och den magiska önskelistan


Häromdagen trillade Bibliotekstjänsts recension av Noel och den magiska önskelistan in på mejlen. Och jag blev så väldigt glad.

För lektören gav den högsta betyg och skrev så här:

"Janina Kastevik debuterade 2013 med Slottet av is och följer nu upp med en alldeles bedårande historia om en tolvårig pojke som heter Noel. [ ....] Janina Kastevik gestaltar så lågmält och vackert Noels inre känsloliv, som får honom att i andras ögon (kompisar och lärare) framstå som en lillgammal grubblare. Noel och den magiska önskelistan är innerlig och varm, på ett alldeles naket och jordnära vis. [...] Mio, min Mio har här fått en värdig efterföljare."

Och nu går det att bevaka Noel på Adlibris och Bokus!

tisdag 23 februari 2016

Sömnlös i Sigtuna



Jag var i Sigtuna i helgen och skrev på mitt nya manus. Som en blådåre. Och så läste jag Steglitsan, åt afternoon tea, sprang längs vattnet, lyssnade på Värvet, drack vin och åt middag i matsalen på hotellet. Helt ensam. 

Och så tjuvlyssnade jag på folk och så åt jag torskrygg och så var jag lite sömnlös eftersom jag drack kaffe på kvällen. Men det gjorde ingenting eftersom jag kunde sova hur länge jag ville dagen efter. 

Det var ljuvligt. 

Det var bara det. Adjö!

fredag 19 februari 2016

Och så här blev de intellektuellt rynkade ögonbrynen på bild



Fotografen heter Sussi Ardenfors och bilderna är tagna vid Edsviken, som ligger några hundra meter från mitt hus. 

onsdag 10 februari 2016

Agentur! Sneek peek på omslag!


Jag har fått en agent. Flott va? Det är nystartade Koja Agency som representerar mig, och jag är i fint sällskap bland många fantastiska författare och illustratörer. Stoltast är jag nog över att Frida Nilsson finns på samma agentur. Jag läste hennes Augustnominerade Ishavspirater nyligen och det var en av de bästa barnböcker jag läst.

Koja har lagt upp säljtext till Noel och den magiska önskelistan på sin hemsida, så om man vill kan man få en sneek peek på omslaget genom att klicka HÄR.

Och nu kan jag också avslöja vem illustratören är som har gjort omslaget: ALMA-nominerade Joanna Hellgren.

fredag 5 februari 2016

Jag försökte se smart ut men det gick sådär


I dag har jag tagit nya författarporträtt och det innebar att jag försökt se smart ut i en hel timme. Det var jobbigt. Man är så van vid att se glad eller snäll ut på bild när man är kvinna. Man får så sällan blicka ner på någon med intellektuellt rynkade ögonbryn. Man har liksom inte vanan inne.

Inför fotogaferingen kollade jag igenom ett gäng med författarbilder på nätet och det slår mig hur bildspråket påverkar hur boken/författarskapet uppfattas.

Litterär vuxenförfattare: svartvit, kontrastrik bild. Författaren blickar ut i fjärran. Författaren ser smart ut. Men inte så folklig. Tänk Jonas Hassen Khemiri eller Torgny Lindgren.

Underhållningslitteratur: färgglad, inbjudande bild. Författaren ler och har kanske huvudet på sned. Inga kala stadsmiljöer eller grubblande poser. Författaren ser inte så smart ut. Mer trevlig och folklig. Tänk Martina Haag.

Jag tycker mig även ana en viss övervikt åt leende, snälla bilder när författaren är en kvinna. Och när hen skriver barnböcker. Men jag kan ha fel.

Hur påverkar de här bilderna hur vi upplever författarens bok? Hur på verkar det vilka genrer som upplevs som fina och litterära eller fula och kommersiella? Och vem bestämmer vilket bildspråk som ska användas? Fotografen, författaren själv eller förlaget?

fredag 29 januari 2016

Hur man får ut 27 timmar av ett dygn



Jag skriver vid sidan av mitt vanliga jobb (som rättssakkunnig på Regeringskansliet), och då och då får jag frågan hur jag hinner med.

Jag önskar ibland att jag kunde svara att det är för att jag är superdisciplinerad, ställer klockan på sex och skriver en timme före frukost varje dag. Men jag är sjukt morgontrött så det alternativet finns liksom inte.

Däremot så är jag ganska bra på att utnyttja små stunder till författandet. Och då menar jag inte att jag skriver på små lediga stunder, för det kan jag tyvärr inte. Jag måste ha åtminstone en timmes obruten tid för att det ska kännas meningsfullt och för att jag ska få något gjort. Men jag gör en massa andra saker på skärvorna av "ledig" tid i vardagen.

Till exempel sånt här:

Läser böcker på pendeln på väg in till jobbet
Tänker ut en scen när jag nattar ett barn
Lyssnar på podcasten Writing Excuses när jag springer
Skriver ner idéer till mina egna böcker när jag ser en serie med min man
Tänker på vad jag gillar i någon annans bok när jag lagar mat
Skriver ner idéer till scener och dialoger i mobilen när jag äter lunch
Skriver ett blogginlägg på mobilen på lunchrasten
Mejlar förlaget från mobilen på väg hem på tåget
Går till bokhandeln på lunchrasten och tittar på andras omslag och baksidestexter

Allt det där är förutsättningar för att jag ska kunna skapa egen text. Om jag inte läste, funderade och analyserade andras berättelser hela tiden skulle jag inte ha en aning om vad jag själv skulle skriva. Så av dygnets 24 timmar använder jag nog minst 2–3 till mitt manus, helt omedvetet och ostrukturerat, och utan att ha skrivit en enda rad.

Men när jag väl sätter mig och skriver så har jag oftast tänkt ut precis vad jag ska skriva, och då är jag i bästa fall löjligt effektiv. Har jag flow kan det bli 2000 ord i ett svep, och det är ganska mycket, det motsvarar nog 8–10 boksidor.

Hur gör ni andra deltidsskribenter? Schemalagd skrivtid eller ta det som det kommer, väckarklocka som ringer varje morgon, lediga dagar, kvällar, helger?

onsdag 13 januari 2016

Briljant i all sin enkelhet

Är det här kåseriet av Carl Johan De Geer. Det handlar om det subjektiva i värderingen av konst och litteratur och om att det som anses vara bra i ett årtionde kan vara dåligt nästa. Som Pippi Långstrump till exempel, som först var dålig när den refuserades av Bonniers, sedan bra under många år och nu dålig igen.

Lyssna vetja! Det är bara fem minuter långt.