fredag 18 mars 2016

När det man trodde att man kommit på själv visar sig vara snott från någon annan


"Jag är född på en söndag och min moster Iris, som tror på horoskop och andar och sånt, brukar alltid säga att söndagsbarn kan se saker som andra inte kan se."

Så lyder första meningen i det projekt jag skriver på just nu. Jag har ingen aning om var den där första meningen kom ifrån. Jag erinrar mig något om söndagsbarn i Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica, och tycker dessutom att det är ett vackert ord. Att det är jag själv som har kommit på de där raderna, det är jag helt övertygad om.

Men så slår jag upp Torsdagsbarn av Sonja Hartnett (ja, jag inser att jag inte heller sett kopplingen till titeln tidigare) och den boken börjar så här: 

"Nu skulle jag vilja berätta för er om min bror, Tin. James Augustin Barnabas Flute hette han, född på en torsdag och därför ödesbestämd att fara omkring som han gjorde, men vi kallade honom Tin i vardagslag."

Torsdagsbarn. Söndagsbarn. Jaha. 

Det var där inspirationen kom ifrån. Jag läste Torsdagsbarn för flera år sedan och tyckte mycket om den. Uppenbarligen fastnade titeln och inledningen, lade sig på plats i en liten vrå i mitt undermedvetna och dök sedan upp när jag själv skulle skriva. Vid närmare eftertanke var det inte så konstigt att det var just därifrån inspirationen kom den här gången, för jag vill åt den där mörka och lite skruvade, övernaturliga känslan som finns i Torsdagsbarn

Och då uppstår genast frågan: ska jag behålla meningen, och låta den bli en medveten anspelning på en text jag gillar? Eller ändra och försöka hitta något annat, något mer originellt?

Den uppmärksamma läsaren av detta blogginlägg ser kanske också något anmärkningsvärt i Hartnetts inledningsmening. Var känner vi igen den ifrån? Just det, från en älskad barnboksklassiker. 

"Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta."

Är det en medveten anspelning från Hartnetts sida? Eller en sådan där omedveten intertextuell referens som jag själv just gjort mig skyldig till? 

Hur som helst fascinerar det mig, detta. Hur andras texter och stoff återkommer i våra egna. Hur vi tror att vi uppfinner nytt, när vi egentligen kanske berättar en urgammal historia. Hur ord, stämningar och fraser från det vi har läst påverkar oss, fast vi inte är medvetna om det. Hur vi, när vi blir medvetna om var inflytandet kommer ifrån, kan blinka till läsaren i samförstånd. Känner du igen det här?

Och jag bestämmer mig för att låta meningen om söndagsbarn stå kvar. I alla fall tills vidare. 

onsdag 9 mars 2016

Ode till Maj (på internationella kvinnodagen)




Jag hade precis läst de första böckerna i Kristina Sandbergs trilogi om Maj när jag blev gravid med min dotter. Det här var innan Augustpriset, innan böckerna blev kända.
Jag tyckte att jag hade hittat en alldeles egen skatt: jag blev golvad av hantverket, ämnesvalet, språket. Och feminismen, som inte stod och plakatskrek, utan snarare listigt infiltrerade läsningen.
Dottern är numera två och ett halvt, och heter förstås Maj. Jag önskar mig, idag särskilt mycket, att hennes generation ska bli friare än den fiktiva Majs; friare än min egen generation.
Och att min Majs värde aldrig ska behöva ligga i hennes utseende eller vad hon bjuder på till middag.

(Jag har tidigare skrivit om Maj-trilogin HÄR.)

måndag 7 mars 2016

Jag har en kärleksaffär



Med den här vackra, skitiga, bråkiga stan. 

Jag var här första gången när jag var tolv. Jag följde med pappa på tjänsteresa och i taxin på väg in till Manhattan från flygplatsen sneglade taxichauffören på mig i backspegeln och frågade: 
"So, what do you expect from New York?"
Och jag tänkte länge på det där med tall och high och vilket det nu var man skulle använda och sedan sa jag, lite tyst: 
"Tall buildings."
Och taxichauffören skrattade och pekade på byggnaderna som vi åkte förbi och sa:
"Is this tall enough for you?"
Vi tog en genväg genom Harlem ("är det okej?" frågade chauffören först, det här var tidigt nittiotal och Harlem var fortfarande ganska ruffigt). Det var en smällvarm sommar, alla svettades, några svarta småkillar på gatan hade haft sönder en brandpost och nu stod de och sprutade vatten på varandra och på bilarna som åkte förbi. Allt var exakt som på film. Husen också: de var precis så höga som jag hade tänkt mig. 

I helgen var jag och min man Niklas i New York och jag längtar redan tillbaka. Till stan jag är kär i. 

(Förresten om det är någon av er som läser bloggen som inte följer mig på Instagram, gör gärna det! Jag lägger ut bilder och uppdateringar oftare än på bloggen just nu, eftersom det är enklare och smidigare än långa texter. Välkommen dit!)