fredag 18 mars 2016

När det man trodde att man kommit på själv visar sig vara snott från någon annan


"Jag är född på en söndag och min moster Iris, som tror på horoskop och andar och sånt, brukar alltid säga att söndagsbarn kan se saker som andra inte kan se."

Så lyder första meningen i det projekt jag skriver på just nu. Jag har ingen aning om var den där första meningen kom ifrån. Jag erinrar mig något om söndagsbarn i Ingmar Bergmans självbiografi Laterna Magica, och tycker dessutom att det är ett vackert ord. Att det är jag själv som har kommit på de där raderna, det är jag helt övertygad om.

Men så slår jag upp Torsdagsbarn av Sonja Hartnett (ja, jag inser att jag inte heller sett kopplingen till titeln tidigare) och den boken börjar så här: 

"Nu skulle jag vilja berätta för er om min bror, Tin. James Augustin Barnabas Flute hette han, född på en torsdag och därför ödesbestämd att fara omkring som han gjorde, men vi kallade honom Tin i vardagslag."

Torsdagsbarn. Söndagsbarn. Jaha. 

Det var där inspirationen kom ifrån. Jag läste Torsdagsbarn för flera år sedan och tyckte mycket om den. Uppenbarligen fastnade titeln och inledningen, lade sig på plats i en liten vrå i mitt undermedvetna och dök sedan upp när jag själv skulle skriva. Vid närmare eftertanke var det inte så konstigt att det var just därifrån inspirationen kom den här gången, för jag vill åt den där mörka och lite skruvade, övernaturliga känslan som finns i Torsdagsbarn

Och då uppstår genast frågan: ska jag behålla meningen, och låta den bli en medveten anspelning på en text jag gillar? Eller ändra och försöka hitta något annat, något mer originellt?

Den uppmärksamma läsaren av detta blogginlägg ser kanske också något anmärkningsvärt i Hartnetts inledningsmening. Var känner vi igen den ifrån? Just det, från en älskad barnboksklassiker. 

"Nu ska jag berätta om min bror. Min bror, Jonatan Lejonhjärta."

Är det en medveten anspelning från Hartnetts sida? Eller en sådan där omedveten intertextuell referens som jag själv just gjort mig skyldig till? 

Hur som helst fascinerar det mig, detta. Hur andras texter och stoff återkommer i våra egna. Hur vi tror att vi uppfinner nytt, när vi egentligen kanske berättar en urgammal historia. Hur ord, stämningar och fraser från det vi har läst påverkar oss, fast vi inte är medvetna om det. Hur vi, när vi blir medvetna om var inflytandet kommer ifrån, kan blinka till läsaren i samförstånd. Känner du igen det här?

Och jag bestämmer mig för att låta meningen om söndagsbarn stå kvar. I alla fall tills vidare. 

10 kommentarer:

  1. Låt din inledning vara kvar. Den är oerhört vacker!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina. Den kommentaren gjorde mig glad!

      Radera
  2. Håller med Nina. Jag tycker f ö inte att referensen är alldeles självklar, jag menar alltså att jag inte tycker att du knyckt den. Däremot tänkte jag själv på Hartnetts likhet med Lejonhjärta, antagligen för att jag nyss läst den för barnen och fäste mig vid hur de genast fångades av inledningen.

    En sådan där parallell (eller stöld) som jag tyckte var alldeles solklar men som ingen annan verkar ha sett, hittade jag i en kinesisk (!) deckare för några år sedan. Den heter En röd hjältinnas död och jag minns den som ganska bra. Men inledningen ekar av Sjöwall-Wahlöös Roseanna på ett sätt som var alldeles uppenbart för mig. Jag störde mig oerhört på det. Nu vet jag ju inte om det är den svenske översättaren som låtit sig inspireras. Det är ju fullt tänkbart att den kinesiske författaren läst Roseanna som ju kommit ut i stora upplagor på engelska. Hade bra gärna velat fråga honom (eller någon Sjöwall-Wahlöö- fantast!) om saken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant med den kinesiska deckaren! Nä, alltså det är ju bara detta med söndagsbarn/torsdagsbarn som är "knyckt". Så jag tycker också att jag kan behålla den, när allt kommer omkring. Men första impulsen när jag upptäcker en sån där grej (för det händer lite då och då) är att stryka. Jag känner mig ertappad, att stoffet kom någon annanstans ifrån än direkt från min egen hjärna, så att säga.

      Men egentligen är jag nog rätt liberal. Inspirationen till en text kommer ju någonstans ifrån, så är det ju bara. Den uppkommer inte i ett vakuum, utan ekar av det författaren har varit med om, naturligtvis, men också av vad hen har läst. Och så länge det inte handlar om direkta stölder ord för ord utan bara just återanvänt stoff så tycker jag att man kan få hållas bäst man vill. Slottet av is innehöll en hel del anspelningar på Mio min Mio, det var högst medvetet och inget jag dolde på något sätt.

      Det lustiga är att Mio min Mio i sin tur är uppbyggd helt enligt folksagans struktur och det finns till och med en namngiven saga som AL hörde som barn som hon var kraftigt inspirerad av. Ronja Rövardotter är ju en Romeo och Julia i rövartappning, etc. Med andra ord så finns det helt enkelt vissa grundläggande strukturer och grepp som går igen i generationer av berättelser. Och så måste det få vara, tycker jag.

      Radera
    2. Jag håller helt med dig! Och dessutom: gör man det bara bra, kommer man undan med vilka stölder och pastischer som helst!

      Radera
  3. PS: Leif GW Persson skriver dråpligt och ähm, inte så finstämt om att vara söndagsbarn i "Gustavs grabb".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och den har jag också läst! Möjligen har den också lämnat avtryck.

      Radera
  4. Gör det, så likt var det inte. Men jag känner igen mig. "Åh nej, inte igen!" skrev jag om ngt liknande för ett tag sen... http://www.boktjuven.com/2014/07/ah-nej-inte-igen.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen exakt så! Kul att läsa ditt inlägg!

      Radera
    2. Det finns förresten en fortsättning, för jag bytte färg på katten trots allt, den fick bli vit, med en riktig katt som förlaga.

      Några veckor senare lyssnade jag på Malin Isaksson som berättade om en bok hon skrivit. I min story finns en pojke som är vän med en äldre man. I hennes finns en pojke som blev vän med en äldre man och en vit katt hade en nyckelroll... Då gav jag upp! :)

      Radera