onsdag 9 mars 2016

Ode till Maj (på internationella kvinnodagen)




Jag hade precis läst de första böckerna i Kristina Sandbergs trilogi om Maj när jag blev gravid med min dotter. Det här var innan Augustpriset, innan böckerna blev kända.
Jag tyckte att jag hade hittat en alldeles egen skatt: jag blev golvad av hantverket, ämnesvalet, språket. Och feminismen, som inte stod och plakatskrek, utan snarare listigt infiltrerade läsningen.
Dottern är numera två och ett halvt, och heter förstås Maj. Jag önskar mig, idag särskilt mycket, att hennes generation ska bli friare än den fiktiva Majs; friare än min egen generation.
Och att min Majs värde aldrig ska behöva ligga i hennes utseende eller vad hon bjuder på till middag.

(Jag har tidigare skrivit om Maj-trilogin HÄR.)

2 kommentarer:

  1. Alltså, det här är så märkligt. Jag blev jättesugen på Majtrilogin första gången du skrev om den, och ännu mer när någon annan (Lotta Olsson i DN?) skrev om den, och jag har FÖRSÖKT men den fångar mig inte. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Ängsligheten? Nu ska jag erkänna att jag inte kom så värst långt, förstås. Måste försöka igen. Har ju för fasen precis läst Madame Bovary med ganska stor behållning, men kan lika lite förklara varför den fångade mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, men den är väl kanske lite långsam i början. Språket är lite ... maniskt och Maj är ju ängslig, det är hon. Men när man har vant sig vid det tycker jag att det öppnar sig fler och fler lager i berättelsen. Och man kommer henne så nära. Som läsare är man inne i hennes huvud. Och alla detaljer är knivskarpa. Man är liksom där, på plats. Ge den åtminstone hundra - hundrafemtio sidor, tycker jag!

      Radera