fredag 27 maj 2016

Vansinnesprojekt eller KBT?

Jag har livlig fantasi. Det är bra när man är författare, mindre bra när man ska gå ner i källaren på kvällen eller när man är ensam hemma. Jag tänker mycket katastrof- och tänk om-tankar. Den inte lika åh-så-härliga sidan av att vara kreativ och fantasifull.

Jag är således, och har alltid varit, mycket, mycket mörkrädd. Skräckfilmer har jag alltid undvikit, för jag kan inte sova när jag har sett dem. Jag kan inte skaka av mig obehagskänslan, drömmer fruktansvärda mardrömmar, vrider mig kallsvettig hela natten.

Ändå har jag gett mig på att skriva en spökhistoria? Sprängfylld av konstiga ljud i mörkret, kyrkogårdar, övergivna hus, obehagliga drömmar och mörka källare.

Smart.

Joråsatte. Sitter och är livrädd mest hela tiden.

Och som inte det vore nog!

Så ska jag läsa en sommarkurs om skräcklitteratur. I kursmaterialet ingår bland annat filmen The Ring och Stephen Kings klassiker Jurtjyrkogården.

Det kan vara så att det här är den ultimata KBT-sessionen som kommer att bota mig från min mörkrädsla för all framtid.

Eller. Så kommer jag lagom till augusti att ha fått vitt hår, mumla groteska saker, dregla och stirra oseende framför mig.

I så fall vet ni vad det beror på.

 


torsdag 12 maj 2016

Några reaktioner på Noel och den magiska önskelistan

Nu har några fler bokbloggare skrivit fint om Noel och den magiska önskelistan.

Carolina läser skrev: "Jag tycker väldigt mycket om Noel och den magiska önskelistan och hoppas att den hittar till alla de där lite ensamma tänkarna i elva-tolvårsåldern (och till alla de andra i den åldern också!)"

(Men hon tyckte inte om omslaget, synd! Jag tycker att det är jättefint och lite annorlunda.)

Barnboksprat favoritmarkerade Noel och såg teman som var gemensamma med Slottet av is. Och skrev också: "Jag läste boken i en enda intensiv sittning, blev djupt berörd och myste åt snyggt ihopvävda detaljer. En kul grej är att dikten som Noel skriver är skriven av Janina själv när hon var i hans ålder!"

En bok vid havet tyckte om språket och hade svårt att släppa boken. Och tyckte också: "Det är en hjärtevärmande bok som man blir både jätteglad och lite ledsen över att läsa."

Tusen tack till er som läst och delat med er av vad ni tyckte!

onsdag 11 maj 2016

Rätten att få vara en brådmogen bokmal


Sju år gammal bokmal samt hunden Rocky.

Jag var ett ganska allvarsamt lagt barn. Brådmogen och tankfull, tidigt verbal, resonerande och argumenterande. Läste gjorde jag tidigt också. När jag började skolan som sexåring hade jag redan läst i ett par år och slukade kapitelböcker hemma. Jag kände igen mig i Montgomerys Emily och Gripes Josefin, känsliga flickor som betraktade och analyserade sin omgivning. Jag önskade alltid att jag var en glad, robust och lättsam Pollyanna eller Kulla-Gulla istället, men det var jag inte.

Jag fick snabbt lära mig att det inte var särskilt uppskattat att vara ett sådant barn. Barn ska leka glatt med andra barn! Barn ska vara som de andra i gruppen! Barn ska ta livet med en klackspark!

Barn ska inte sitta försjunkna i tjocka böcker när de andra barnen i klassen fortfarande ljudar. De ska inte använda vuxenord. Ett sådant barn passar inte in. Det stör ordningen! Det utmärker sig i skolan, men på helt fel sätt!

Det viktigaste för min lågstadielärare var att vi barn drog snygga streck med linjal, hade ordning i bänken och skrev prydligt på de lilasuddiga stencilerna. Att vi satt fint på våra stolar och att vi var lydiga och uppmärksamma.

Det här var på åttiotalet. Ingen pratade om begåvade barn. Det begreppet fanns över huvud taget inte. Man var antingen duktig i skolan (en sådan som räckte upp handen, gjorde läxorna och använde linjalen i räknehäftet) eller så var man inte duktig i skolan. Att vara en sådan som lärde sig snabbt, men liksom utan att anstränga sig, och som dagdrömde sig bort på lektionerna och lämnade in knöliga läxor, det var en konstig sort som min fröken inte tyckte om.

Noel, huvudpersonen i Noel och den magiska önskelistan, delar den här erfarenheten med mig. Om att vara duktig, men på fel sätt. Om att vara ovanligt verbal, känslig och allvarsam, och därför inte riktigt känna sig hemma bland de andra barnen i klassen. Men även om det finns med sådant som är självupplevt i boken är den inte självbiografisk. Jag var inte utanför på det sätt som Noel är, men jag kände mig annorlunda.

I dag publiceras en intervju med mig i Dagens Nyheter, där jag pratar om Noel, om min egen skolgång och känslan av att inte riktigt passa in. En fin artikel, tycker jag, även om det förstås är svårt att få med alla nyanser i ett begränsat format.

Även om ett viktigt tema i berättelsen är Noels utanförskap så har jag inte skrivit Noel och den magiska önskelistan bara för brådmogna bokmalar. Min ambition har i första hand varit att skriva en spännande och berörande berättelse som förhoppningsvis kan tilltala många läsare. Men jag hoppas lite extra mycket att de barn som liknar Noel, Josefin och Emily ska hitta min bok och tycka om den.

Länken till artikeln i DN hittar du HÄR. Läs gärna hela artikelserien!

Om du känner igen dig själv eller ett barn i din närhet i beskrivningen av särskilt begåvade barn så rekommenderar jag varmt Linda Silvermans bok Särskilt begåvade barn, som precis kommit i svensk översättning på Natur & Kultur.